En berättelse: Ynk eller inte?

Jag snodde den här iden från GinnyWeaslyy..
Hoppas det går bra Ginny!

Jag tänkte skriva en berättelse om en flicka som är född i en trollkarls familj och får åka till Hogwarts men skolarbetet funkar inte och hon börjar tvivla på om hon är magisk!

Jag måste på peka också att jag skriver det som det ligger till med lärare och så i tredje boken!




Kapitel 1.

Illamåendet steg och sjönk i magen. Jag flämtade till varenda gång det ilade till tryckte armarna hårt mot magen. Jag var gråtfärdig. Här åkte jag nu på Hogwartsexspressen för första gången i mitt liv och var äntligen på väg till Hogwarts och så är jag tvungen att bli åksjuk! Jag hade hoppats på att träffa nya vänner på tåget men varenda en som bara gått förbi min kupe` och kollat in för att se om det fanns platser hade spärrat upp ögonen och gett mig äcklade, hotfulla, förfärade och upprörda miner när de sätt mitt tillstånd. Jag vågade inte ens gå ut ur hytten för att fråga lokföraren hur långt vi hade kvar eftersom folk skulle fly från mig med avsky och sen var jag rädd att minsta lilla rörelse skulle få mig att spy!
Helt plötsligt tvärstannade tåget och jag for ner på golvet och fick inom snart min tunga koffert över benen. Det var mer än vad jag klarade av och samtidigt som den äckliga gäggan for ut ur munnen och över golvet i kupe´n samtigtid som tårarna började falla nerför kinderna.
Efter flera kräk attacker till lyckades jag ta mig upp på benen och baxade ut den tunga kofferten i tåg gången och stötte på lokföraren som gick runt för att kolla så att alla var av. När han gick för bi nickade han först vänligt men rynkade sen på näsan åt den fräna kräklukten.





Kapitel 2.

Med huvudet fullt av tankar tog jag mig fram på den steniga stigen. Då och då föll jag över en rot eller liknande och blev snabbt upp lyft på fötter igen av Hagrid. Just det Hagrid. Jag kunde inte låta bli att se på honom som en räddare i nöden. Lyckligt såg jag upp på den enorma mannen med stort svart yvigt skägg och långt tovigt hår. De små skalbaggsögonen hade varit fulla av förståelse när han förstått att även jag hade problem med snabba ryckiga åkturer. Utan att tänka det minsta på mammas förmaningar om att inte ta emot saker från främlingar hade jag klunkat i mig vattnet han gett mig. Hagrid kunde väl inte vara farlig. Värmen spred sig i kroppen när jag kom att tänka på mötet med hanns vänner. Jag hade både sätt Harry Potter för första gången, fått en anklagande blick för att jag besvärade Harry av Ron Weasley och blivit försvarad av Hermione Granger! Hermione var den enda som tyckt om mig av de jag stött på under resan jag såg henne redan som en större person än Harry. Jag skulle aldrig glömma vad hon hade sagt:
- Ron! Lägg av med det där! Hon är ny och vet inte vad hon ska göra! Dessutom ser den stackaren ut att ha haft en svår resa hit och Harry har faktiskt räddat världen så då får han faktiskt stå ut med att folk frågar om han verkligen är den som räddade oss alla från att dö!
Jag hade försökt urskilja varenda ord av Weasleyns och Hermiones tjabbel till dem försvan i en krök med Harry i släptåg. Och nu var jag på väg genom skogen till Hogwarts och små sprang bredvid en halvjätte!
- Ja här har ni Hogwarts ungar! sa Hagrid plötsligt med sin höga mullrande röst och gjorde en svepande gäst med sitt paraply över landskapet som öppnade upp sig framför oss. Alla drog efter andan och försökte se varenda skymt av alla tinnar och torn samtidigt som Hagrid började trycka ner oss i små rodd båtar.
- Då åker vi! ropade Hagrid där han fyllde en hel båt själv. Båtarna kastades iväg med ett ryck och sen omslöt det kalla bäcksvarta vattnet mig. Och jag kunde ha svurit på att jag såg några tentackel liknande saker inan alla simmkunskaper försvann ur huvudet.


Kapitel 3.

Jag flaxade med armarna i det tunga vattnet och sjönk allt djupare och djupare. Det sved i ögonen av det kalla vattnet men jag vågade inte stänga ögonlocken av den andledningen att slutas av totalt mörker. Det grumliga vattnet var mörkt nog och jag ville se så mycket ljus som möjligt innan jag dog. Antagligen skulle jag dö. Tankarna rusade i huvudet när ytan försvann mer och mer. Hogwarts skulle bli min dödsdom. När den sista luften sakta pressades ur mig grep något slemmigt och långt tag om min midja och slet upp mig ur vattnet. Den mystiska slemmgrejen släppte ner mig på andra sidan sjön där jag vred mig flämtade efter andan. Det dröjde inte länge förens Hagrids enorma huvud skymde sikten av det åter tentackelliknade sak som nu dök ner under ytan.
- E du okej? frågade han oroligt och såg på mig med oroliga ögon.
Jag nickade svagt och tog mig upp i sittande ställning med drypande kläder.
- Jag måste komma ihåg att tacka den där jättebläckfisken någon gång! sa Hagrid samtidigt som han drog upp mig på fötter.

--------------------------------------------------------------------------------

Jättebra!!! *bevakar* såklart!!!

Jätte bra!

Åh Tack

Bra!

Kommer nästa del snart Piggelino
Längtar som en tooook här!

Kommer här!

Kapitel 4.

Huttrande med följde jag efter Hagrid upp mot slottet.
Det var så... Ja. Magiskt! Månen lyste upp skolgården med sitt gråblåa mystiska sken. Slottet liknade mer ett sagopalats med alla tinnar och torn. Till slut nådde vi fram till den stora ekporten och Hagrid lyfte sin tallriksstora näve och slog den mot porten tre gånger. Efter några sekunder visade sig en lång kvinna med stora fyrkantiga glasögon i dörr öppningen. Jag kände genast igen henne. Professor Mcgonnegoll hade varit hemma hos oss ett antal gånger.
- Tack Hagrid! Sa hon barskt. Jag tar över nu.
- Inga problem proffessorn! Men du borde kanske se till hon! brummade Hagrid och sköt fram mig. Hon hade en svår resa hit å sen föll hon i sjön! Den där bläckfisken rädda henne professorn, han e allt en riktig hjälte, va?
-Hm, nåja. Den saken är vi nog två om. mummlade hon innan hon föste in oss i slottet. Jag drog efter andan när vi kom in i den enorma entre` hallen. Den var från golv till tak gjord av vit marmor som gnistrade och skimrade. Jag hade kunnat stå och titta på det i timmar men Professor Mcgonnegoll ledde allt för snart in oss i ett litet klassrum där hon bad oss ställa oss i ett led och vänta tills hon kom tillbaks.
Alla fnittrade och fnissade om vad de skulle hamna i för elevhem. Men jag kunde knappt tänka längre.
Inte än enda i hela min familj sen årtusenden tillbaks hade varit i något annat elevhem än Griffindore. Tänk om jag hammnade i Slytherin eller Hufflepuff eller tänk om jag inte hammnade i något elevhem alls! Jag vågade inte tänka mer.
Professor Mcgonnegoll kom in i klassrummet igen och ledde ut oss därifrån. Mina ben darrade så våldsamt att jag knappt kunde gå. Orsaken till darrandet var förstås inte bara kölden utan nervositet.
Än en gång drog jag efter andan när vi kom in i stora salen. Över allt i luften svävade tusentals levande ljus. Alla elevernas ansikten var riktade mot oss.
När vi kom upp så att vi stod framför honörsbordet ställde professor Mcgonnegoll fram en trebent pall framför oss och plaserade en sliten och lappad hatt på den. Jag var redan förvarnad om den sjungande hatten och ryggade inte därför tillbaks som de andra när den brast ut i sång men jag kunde heller inte höra vad den sjöng på grund av nervositeten.
När hatten sjungit klart apploderade alla och sen började professor Mcgonnegoll läsa upp namn från en lysta. Jag kollade avundsjukt på alla de som blev sorterade till Griffindore och blev allt er och mer orolig när jag såg framför mig hur det istellet var jag som vandrade bort till Slytherinbordet.
- Bronzelda Griffindore! ropade professor Mcgonnegoll.
Alla drog efter andan när mitt efternamn uttalades och jag svalde hårt. Långsamt började jag gå fram mot pallen. Ännu pinsammare blev det ju om jag hammnade i ett annat elevhem när jag dessutom hette Griffindore!
Med darrande händer lyfte jag upp hatten. Plaserade mig på pallen och förde hatten mot huvudet. Den föll långsamt ner över huvudet. Den silkeslena rösten började mummla i mitt huvud. Jag höll andan.
- Rawencloe! gastade hatten.

Ska inte den här vara i fanfiction-forumet?

Jäääätebra Piggelino!! FantasTiskt skrivet!!

Tack så jätte mycket!