My Little Sunshine
Forum > Fanfiction > My Little Sunshine
| Användare | Inlägg |
|---|---|
|
Caramella
Elev 
|
My Little Sunshine
"Godmorgon, vackraste." Kan man gå tillbaka till sitt vanliga liv när man har sätt sin framtid? "Himmelen är blå idag." Kan man glömma något som inte har hänt? "Mamma, mamma!" Kan man låta bli sakna någon som inte finns? "Vi kommer alltid att vara en familj!" Nej. Nej, det kan man inte. Författare: Caramella Titel: My Little Sunshine Åldersgräns: Om du klarar Harry Potter klarar du den här! Färdigskriven: Nej Antal kapitel: Antal hitlis okänt. För rätt känsla: "Bubbly" - Colbie Caillat | "All About Us" - He Is We Utspelar sig: 2014 (16 år efter Striden om Hogwarts) och 2019. Huvudpersoner: Elise Monroe, mugglarfödd häxa, Hufflepuff elev och Victoire Weasley's bästavän. Liam Nott, renblodig trollkarl, Slytherin elev, Theodore Nott och Gabrielle Delacour's son. Handling: Hogwartselever som går fjärde året blir inbjudna till Trolldomsministriet för att se några samlingar med antika trollkarsföremål. Elise råkar vidröra ett halsband som skickar henne fem år in i framtiden. Fem år är inte mycket. Men de kan ändra allt. ♥ Tack för att ni tar er tid att läsa! ♥ Kapitel 1 Med tanke på att skolresor (med undantag för Hogsmeade-helger) inte inträffade särskilt ofta på Hogwarts var det inte så konstigt att professor Bell och professor Finch-Fletchley hade problem med att hålla koll på oss. Till deras försvar så var de två och vi var vadå? Sjuttio, hundrasjuttio? Ibland var det faktiskt lite svårt att avgöra. Jag och Victoire gick en bit bakom tre fnittrande Ravenclaw tjejer. "Uff, i den här takten kommer vi fram till Ministeriet lagom till jul!" Suckade Vic. "Nåja, din kusin gör det ju åh så mycket lättare för professor Bell och professor Finch-Fletchley." Djup sarkasm. Både jag och Vic tittade mot några Slytherin killar som skrattade högt och gjorde fåniga miner. Den längsta av dem som också var, Gud förlåte mig, den avgjort snyggaste flinade just då mot oss. Som om han hört vart enda ord vi sa. Ett ögonblick var mitt huvud fullt av mörkbruna ögon och rufsigt honungsfärgat hår. Av Liam. "Ta ett foto, Monroe! Det räcker längre!" Skrattade han på sitt arroganta sätt. Ögonblicket över. Jag vände mig mot Vic. "Jag vet att han är din kusin, men jag överväger seriöst att sicka lönnmördare efter honom." Vic skrattade just som Ministeriet, eller vägen dit, blev synlig. Åh, apropå hur en hel årskurs med trollkarlar och häxor kunde gå omkring i mugglarvärlden utan att dra till sig allt för mycket uppmärksamhet... Mugglarkläder är bara halva sanningen, för säkerhetskull hade professor Finch-Fletchly beslagtagit allas trollstavar. Vi ställde oss i kö till två röda telefonkiosker. För mig och Vic var det inte särskilt konstigt. Vi hade gått den här vägen varje dag halva sommaren förra året, när vi hjälpt Vic's farmor med att baka fika åt de anställda på ministeriet. Efter vad som kändes som en evighet åkte jag och Vic ned i telefonkiosken och kom ut i Ministeriets svala entréhall. Hälften av alla fjärdeårselever och professor Bell, samt en kort man med pipskägg, putmage och glasögon, stod och väntade på oss. Jag vände mig mot Vic. "Det här kommer att bli en lång dag!" Hon kastade en misstänksam blick mot sin kusin, som såg olycksbådande oskyldig ut. "Ja, en riktigt lång dag!" När de sista fjärdeårseleverna och professor Finch-Fletchly hade anlänt harklade sig den lilla trollkarlen med pipskägget. "Ni är inbjudna hit till Ministeriet för att ta del av vår samling av unika, och antika, magiska föremål. Jag måste upplysa er om att vissa av föremålen är hemskt farliga, så håll era fingrar i styr om ni inte vill bli av med dom!" Åh, så förtroende ingivande! Den lille mannen började gå ned för en korridor och vinkade åt oss att följa efter. Vi gick upp och ned för trappor, vi svängde åt höger och vänster, och inom loppet av fem minuter var vi hopplöst vilse. Jag och Vic hade nyss kommit upp med den briljanta idén att den lille mannen i självaverket planerade att mörda oss när vi kom in i en stor oval sal som såg ut som något från ett museum, vilket det antagligen användes som. Konstiga saker stod på pedistaler runt om i rummet. En glasburk med något konstigt groddjur som simmade omkring inuti, ett skåp med tidvändare (något vi faktiskt läst om i skolan) och något som såg ut som sand som byggde ett sandslott av sig själv. Den lille mannen sa att vi fick gå runt och titta så länge vi inte rörde något och att vi skulle säga till honom om det var något vi undrade över. Vic, jag och två tjejer från Gryffindor, Emily och Sophie, gick runt och kollade på en det ena en det andra. Vi hade sätt förbannade svärd, yttligare ett konstigt groddjur och en trollstav gjord i sten när Emily stannade framför en liten pedistal med ett guld halsband placerat ovanpå. Hon läste högt från lappen som låg framför halsbandet. "'Veronica af Louir's gyllene halslänk. Veronica af Louir var en mycket sjuk flicka som fick halsband av sin Helare för att få uppleva en dag utan sin sjukdom innan hon dog. Men halsbandet transporterade Veronica till framtiden för exakt tjugofyra timmar. När hon kom tillbaka sa hon till sin Helare att hon skulle bli frisk. Veronica levde för att bli 134 år gammal.' Åh, vilken söt historia." Innan jag hann säga att jag höll med började någon annan prata. "Söt? Löjlig snarare!" Liam och hans trogna gäng av Slytherinare hade kommit upp bakom oss och såg skeptiskt på hjärnan. "Det är antagligen bara en påhittad historia. För att få det att verka mer intressant. Ni borde inte gå på det!" Sophie satte händerna i höfterna och Vic himlade med ögonen. "Det är väll klart att de inte ljuger!" Jag antar att jag lät ganska sur för Liam höjde på ögon brynen. Eller så tyckte han bara att min åsikt var ofantligt korkad. "Rör vid den då! Och se om du hamnar i framtiden!" Det sista sa han med tillgjord röst. I vanliga fall är jag inte den modiga typen som gör korkade saker (det lämnar jag åt Gryffindor!) men den här killen drev mig över gränsen. "Visst!" Utroppade jag och vände mig mot den tunna guldkedjan. Långsamt lät jag mina fingrar nudda vid dess yta. Den var sval mot mina fingrar. Jag skulle just säga något i stil med 'vågar du röra den då?' när det gick upp för mig att jag gjorde något väldigt korkat. Just som jag bestämde mig för att det kanske var en bra idé att släppa halsbandet började en kittlande känsla spridas upp från fingrarna och in i armen. Sen försvann allt runt omkring mig. Löstes upp och blandades i en kaskad av färger innan mörkret tog över. Magic is always the answer 22 feb, 2015 17:42
Detta inlägg ändrades senast 2015-02-24 kl. 10:19
|
|
curaz
Elev 
|
Jättebra!
 Every minute is magical. 23 feb, 2015 21:36 |
|
1233679
Elev 
|
Bra!
23 feb, 2015 22:20 |
|
Caramella
Elev
|
Tack så mycket för att ni läser ♥
Kapitel 2 Jag var vaken men jag vågade inte öppna ögonen. För jag hade två alternativ och jag visste inte vilket som var värst. Antigen så hade halsbandet varit förhäxat på något sätt och jag befann mig på St. Mungos, vilket betyde att jag var riktigt illa ute. Eller så funkade faktiskt halsbandet och det här var min framtid, vilket betyde att om jag klantade till mig det minsta skulle hela min framtid kunna ändras till en mardröm av misstag. Så istället för att öppna ögonen försökte jag att undersöka min omgivning med hjälp av mina andra sinnen. Jag låg uppenbarligen i en säng. Den verkade för mysig för en sjukhus säng, men vem vet, St. Mungos kanske har högre standard en mugglarsjukhus. Jag hörde en klocka ticka och... Svaga snusningar? Det var skumt, jag trodde att allvarliga fall på sjukhus fick privata rum... Okej, förutsatt att det här var min framtid. I så fall, vilket år var det? Jag öppnade mycket försiktigt ögonen och fick syn ett nattduksbord precise brevid sängen jag låg i. På nattuksbordet låg det en almenacka. Bingo! Jag lyfte upp den och granskade framsidan. 2019 stod skrivet med stora siffror på framsidan. Okej, okej! Andas in, andas ut! Om det är 2019 så innebär det att jag är fem år in i framtiden. Fem år är inte så mycket. Jag öppnade almanackan för att få någon ledtråd om vad jag gjorde nu för tiden. Ett litet foto föll ut. Det var ett trollkarlsfotografi. I ena hörnet stod det: 4 April, 2016. Vilken slump! Det var taget på min födelsedag! Bilden var uppenbarligen tagen på Hogwarts i Storasalen. En tjej med brunt hår och stora ögon tittade glädjestrålande ned på en kille med ljust hår som stod på ett knä framför henne. Vänta lite! Friade killen till henne! Fick man ens göra det på Hogwarts? Någon liten del av min hjärna insåg att trollkarlar blev myndiga vid sjutton års ålder och att de då kunde göra vad de ville. Tillexempel fria. Jag granskade bilden en gång till och tappade den nästan. Eftersom flickan hade haft händerna för ansiktet hade jag inte sätt hur hon såg ut ordentligt. Men nu såg jag klart och tydligt. Det var jag! Och pojken... Pojken som stod på ett knä framför mig var ingen annan än min ärkefiende. Pojken som jag hatat sen jag satte min fot på Hogwarts första året. Pojken som jag och Vic av lade en pakt att aldrig vara snälla mot under vårt andra år. Pojken som tredje året lurade mig att professor McGonagall skulle pensionera sig, så att jag och Vic gav henne en stor avskedsgåva (hon hade tittat surt på oss och sagt: "Tycker ni verkligen att jag är så gammal och gaggig! Vet vad!"  . Pojken som för bara för några, vadå? Minuter sedan, timmar sedan? År sedan, drivit mig så till vansinne att jag rört vid ett antikt trollkarsföremål som förmodligen fört mig fem år in i framtiden. Pojken på bilden var Liam Nott!Jag stirrade på bilden medan min hjärna panikslaget försökte hitta på en annan förklaring till fotot. Kanske jag sagt nej när han friade! Fast då skulle jag väll inte behållit fotot! Kanske... Okej, slut på ideér! Jag la tillbaka almenackan på nattduksbordet och välte nästan ned en väckarklocka. Panikslaget tog jag emot den innan den föll i golvet. Jag stälde upp den på bordet igen och tittade på tiden. 08:22. Hej, det var en digital mugglarklocka! Det var väll inget konstigt med det egentligen, jag hade en sådan hemma i 2014, men om jag nu, hemska tanke, var förlovad med Liam Nott... Vänta lite! Det kanske betydde att allt det här var en hallucination! Åh, snälla säg det bara var en hallucination och att jag egentligt var på ett psyksjukhus! Jag skulle faktiskt ha föredragit det! Åh herregud, jag årkade inte med det här just nu. Jag knep ihop ögonen och höll dem slutna tills det blev lika outhärdligt som att ha ögonen öppna. Då öppnade jag långsamt ögonen, satte mig upp och såg mig långsamt omkring i rummet. Det första jag la märke till var sängen jag satt i. Den var av trä med vita sängkläder och en kille låg brevid mig. Hans ansikte var nedborrat i kuddarna, men det honungsblonda håret bådade inte gott. Resten av rummet var ganska enkelt, men sött. På väggen till höger om sängen hängde det massa foton. Både trollkarlsfotografier och mugglarfoton. Jag med fullt av fräknar på näsan och en glass i handen. Ett foto på Liam med händerna i fickorna (det avgjorde saken) och till och med ett foto från min balett uppvisning när jag var nio år gammal. Innan jag han kolla på resten av bilderna fångades min uppmärksamhet något annat. Till vänster om sängen fanns det ett stort fönster. Varma solstrålar letade sig in igenom det och bildade solkatt på väggarna och golvet när de sken genom det lilla vindspelet i kristall sommhängde i fönstret. Utsikten var fantastisk! Det var helt klart en utsikt man bara får om man bor på översta våningen. Nedanför bredde en stor grön park ut sig. Jag såg en liten lekpark och flera blommande körsbärsträd. Små kullerstensbelagda vägrar slingrade sig hit och dit. Här och där fanns det ett litet hus eller café. En stadssilhuett längre bort vittnade om att storstadslivet inte var allt för långt borta. Jag skulle antagligen sprungit fram till fönstret och tittat noggrannare på allt det vackra. Om inte en röst chockat mig soppas mycket att jag flämtade till. "God morgon, vackraste." Jag stelnade till och vände mig långsamt om mot killen brevid mig. Rufsigt honungsblont hår, ögon samma färg som varm choklad och ett retsamt leende som varit inbyggt sedan första året på Hogwarts. Det var Liam. Plötsligt insåg jag att jag inte längre kunde låtsas som om allt det här inte hände på riktigt. Jag var tvungen att spela med och låta bli att förstöra allt för mycket. Hemska saker hände med häxor och trollkarlar som mixtrade med sin framtid. Så jag lade mig ned igen och tittade in i Liams mörka ögon. "God morgon." Magic is always the answer 24 feb, 2015 10:17 |
|
Barry Tråtter
Elev 
|
bra
 
24 feb, 2015 15:10 |
Borttagen
|
Azum! Känn dig bevakad!
26 feb, 2015 21:18 |
|
Lolly!!
Elev 
|
Bra
Jag vet nt vad jag ska skriva här sååå, hejdå gissar jag? hahah xD 26 feb, 2015 21:24 |
|
Caramella
Elev
|
Tack för alla kommentarer ♥
Kapitel 3 Så, vad skulle jag göra nu? Jag låg och tittade på Liam. Och han tittade på mig. Med de där ögonen som påminde så mycket om varmchoklad. Han hade sträckt ut handen och rörde vid mitt hår. En slinga gyllenbrunt hår föll ned i mitt ansikte och kittlade min kind. Jag rynkade på näsan och blåste bort den. Liam skrattade lågt och jag kände mig totalt hjälplös. Vad ska jag ta mig till? Liam Nott har varit min fiende sedan elva års ålder! Hur har det kunnat ändras så plötsligt på fem år? Det snurrade runt i huvudet när jag tänkte på det. Hur ska jag överleva det här dygnet? Jag hade nästan bestämt mig för att säga något, vad som helst för att bli av med den här sjuka stirringstävligen, när jag hörde något. Små lätta dunsar. Duns, duns, duns. Sedan knarrade det i dörren som stod på glänt. Det nästa jag såg och hörde förändrade min syn på tillvaron för alltid! "Mamma, mamma!" Jag var i chock, och med all rätta! Den lilla figuren som uppenbarat sig i dörröppningen var utan tvekan det vackraste barn jag någonsin sätt! Eller kanske var jag bara partisk, för det var uppenbart att hon var min! Hon hade mitt gyllenbruna hår och mina fräknar. Och ett par allt för bekanta chokladbruna ögon. Åh. Herre. Min. Kära. Gud. Hade jag fått ett vackert litet barn med Liam Nott! När jag var nitton år gammal och barnet kanske var två. Åh herregud! Det betydde att jag måste ha fått henne när jag var sjutton! Det betydde att jag antagligen varit gravid när jag gick mitt sista år på Hogwarts! Åh herre, herregud! Hur skulle jag kunna "spela med" i det här! Tack och lov så var Liam medveten om att han hade en dotter! "God morgon, gumman! Kom hit med dig!" Det vackra lilla barnet fissade och sprang på klumpiga små ben fram till sängen. Liam lyfte upp henne och satte henne mellan oss. Hon var liten och när hon gav mig en stor kram kände jag att hennes hår doftade av jordgubbar. Jag hade fortfarande inte sagt ett ord men, för gudsskull, något var jag ju tvungen att säga! "God morgon." Jag erkänner. Det lät patetiskt. Men med tanke på att jag de senaste minuterna fått chock, på chock, på chock, så var det kanske inte så konstigt. Den lilla flickan log och lutade huvudet mot min axel. Det slog mig plötsligt att jag inte hade någon aning om vad hon hette. Agh, det hade hänt för mycket den här morgonen! Liam hade satt sig upp och kollat lite frånvarande på klockan. "Det är bäst att jag fixar frukost. Tar du med Lydia till hennes rum och ser till att hon får lite kläder på sig?" Aha! Barnet hette alltså Lydia! "Jadå!" Även jag klev upp ur sängen och lyfte upp Lydia på min höft (det verkade vara det naturligaste att göra). Liam höjde på ögonbrynen men sa inget utan gick i stället ut ur sovrummet, antagligen för att laga frukost. Jag förstår dock varför han hade verkat lite överraskad. I vanliga fall var jag inte så mycket för enstaviga svar. Men framtidsresor är lite av undantaget som bekräftar regeln. Jag gick också ut i sovrummet och fann mig i en stor hall. Till vänster låg ett vardagsrum och till höger ett kök. Det var lätt att se eftersom de inte hade dörrar utan bara öppningar i väggen. Sen blev det lite svårare. En dörr åt höger och två dörrar åt vänster. Um, ole-dole-doff? Jag testade den första dörren till vänster. Det var ett badrum. "Mamma, måj du bja? Mitt jum på andja sidan" Frågade Lydia. Nej, mamma mådde inte bra! Mamma var förvirrad och i chock, tänkte jag. Men det sa jag inte högt. "Nej då, eh... Älskling! Bara lite trött!" Jag vände mig mot rummet hon pekat ut och öppnade dörren. Lydias rum var jättegullig! Ett sådant rum jag önskar jag haft när jag var två år! Det var också det första jag lyckades räkna ut när jag kom in i Lydias rum! Det hängde en liten tavla på väggen där det stod: "Vår dotter Lydia, född 10 December 2017 på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom." Det första jag tänkte när jag såg den var något i stil med: "Herre min skapare! Säg inte att jag fick barn på Hogwarts!" Men jag hade inte särskilt mycket tid att grubbla över det, jag var tvungen att hitta lite kläder till Lydia. Efter att jag letat omkring i Lydias byrå en stund, medan hon stod brevid och berättade för mig om sin gosedjurselefant Tutis senaste äventyr, hittade jag en söt liten ljusgul klänning och ett par hårspännen. Lydia bytte lydigt om medan hon berättade om hur Tutis räddade alla barnen på Dagis från att bli uppätna av en krorkdil. Det var konstigt, eller kanske rent instinktivt men när jag lyssnade på Henne blev jag aldeles varm inombords. Det här var min dotter! Hon var uppenbarligen intelligent för att vara i tvåårs åldern, eftersom hon heltiden kom med argument som de flästa barn inte började använda fören i fem eller sexårs åldern. Det betyde att hon antagligen ärvt sina hjärnceller från mig och inte från Liam, som antagligen inte kunnat resonera på det sättet när han var nio år gammal! När Lydia var färdig klädd tog jag med henne, eller snarare hon tog med mig, tillbaka till köket. Där Liam stod och stekte pannkakor. Vänta lite! Hur kunde Liam steka pannkakor! När jag hälsat på Vic under sommaren och Liam varit på besök kunde han inte ens koka ett ägg. Lydia sprang fram och kramade Liams ben. "Åh, pannkakoj! Pappa du än bäst!" Utropade hon förtjust. Det gick inte. Att förklara men just då medan jag stod och tittade på dem kände jag en underlig stöt i bröstet. Känslan fick mig att sjunka ned på en stol brevid dörren. Jag skulle inte kunna förklarat det om någon hade frågat men den tillgivenhet för pojken och barnet framför mig var kvävande. Mina ögon tårades och jag torkade diskret bort tårarna med ett hörn av mitt nattlinne. Åh, hur lyckades ni nästla er in i mitt hjärta? Magic is always the answer 28 feb, 2015 10:30 |
|
Borttagen
|
Ny läsare!!
Det är helt fantastiskt bra och du skriver underbart!! 1 mar, 2015 11:30 |
|
Isabelle Lovegood
Elev 
|
Bra
Dont worry, you`re just as sane as i`am..:) 7 mar, 2015 18:26 |
Forum > Fanfiction > My Little Sunshine
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen