Alltid Vid Hans Sida

först ska jag bara säga att detta är min första fanfiction och jag kan bara säga att svenska egentligen inte är mitt starkaste ämne men jag ville i alla fall testa på att skriva. Jag vill också tack min vän Kendra som har hjälpt mig med texten så att den ska bli så bra som möjlig (kolla gärna in hennes ff också de är grymt bra). Och så bara lite kortfattat om historian jag visste inte rickigt hur jag skulle få in det i texten men det hela utspelar sig under andra världskriget och att vissa saker är lite annorlunda och att jag har lagt till några egna trollformler. skulle nog också säga att den är från elva år eller något sånt, läs lite på egen risk. Ja det var nog allt, jag hoppas verkligen att ni kommer gilla den.

KAPITEL 1
Det är nästan en så kall natt att tårarna som rinner längs hennes kinder stelnade. Den unga flickan sitter under eken bredvid den ny grävda graven. Hon har själv med hjälp av en kvist och sina bara händer grävt den till sin lille bror. hon visste att hon måste gå, gå och hitta skydd mot den kalla och sena augusti stormen som närmade sig. men hon är inte redo, inte redo att ta farväl än.

Hon minns tillbaka till bomben som fyra dagar tidigare förstört tåget hon och hennes bror åkte på och ingen annan än hon själv och hennes bror hade överlevt. De båda hade gömt sig längst bak i tåget bland väskorna. Men tyvärr hade hennes bror fått så svåra brännskador att han inte klarade sig mer än tre dagar ute i skogen.

Hennes tankar avbryts av att hon känner att någon iakttar henne och sedan känner hon att något flåsar henne i naken. Hon vänder sig om med ett ryck och framför henne stor vad hon ser det som en stor svart häst. Den ser nästa ut som ett skelett och har både en näbb och vingar. Och paniken kommer över henne. Hon skriker allt vad hon kan och efter bara någon sekund springer hon så fort hon kan åt andra hålet. Hon vet inte hur länge hon springer men efter ett tag känner hon hur det pulserar i tänderna och hon blir tvungen att stanna. Längre fram ser hon konturerna av vad som ser ut att var några ruiner bredvid en stor sjö och hon tar sig närmare.
Hon törs inte gå närmare än femtio meter. Kanske för att hon är rädd för att hon skulle möta på ett spöke eller nått sånt. Så hon sätter sig mellan några stenar, lägger sitt huvud i sina händer och brister ut i gråt. Hon är så rädd och ensam att hon inte vet vad hon ska göra, kanske ska hon bara blunda och aldrig öppna ögonen igen? Men åter igen så känner hon att hon är iakttagen. hon hör en röst säga ”Lumos Maxima” och hon bländas av ett starkt ljussken.

jätte bra! Om du inte har du-vet-vem att vända dig till så läs meningarna högt för dig själv.

tack för tipset

btw så älskar jag din undertext

Jättebra!

tack!

Yay! You did it!

Jättebra skrivet!!
*bevakar*

KAPITEL 2
Efter att hon har vant sig av ljuset ser hon en pojke stå framför henne. Han ser ut att vara i hennes ålder, typ elva. Han har svart hår och silvergröna ögon. Han står klädd i endas pyjamas och en morgonrock med ett konstigt märke av en orm på. I hans hand håller han en pinne som det lyser om i ena änden.

Hon vet inte varför men hon fylls av panik igen och ska just skrika när han säger.
”Nej, nej, nej! Skrik inte! Det är okej, jag ska inte skada dig!” han tittar på henne och hon kan se i hans ögon att han talar sanning. Hon lugnar ner sig. Han tittar på henne och hon vet ungefär hur hon ser ut. Kläderna är slitna och smutsiga och hennes långa ljusbruna hår är fullt av tovor och kvistar. Kinderna på henne har sjunkit in eftersom hon inte har ätit något på minst fem dagar.
”Är du hungrig?” frågar han henne. Hon nickar blygt och han räcker fram ett äpple. Hon nästan rycker äpplet från hans han och börjar tugga i sig det, den söta saften från äpplet är så ljuvligt och inom bara en minut är hela äpplet slut. Hon vänder huvudet mot honom i hopp om att det ska finnas mer men han säger bara.
”Ledsen men det var det ända jag hade med mig” han sätter sig ned på marken bara någon meter ifrån henne.
”Vart kommer du ifrån?” han tittar på henne. Hon vet inte om hon borde svara, men konstigt nog så litar hon på honom.
”London” hon tittar ner i marken och börjar rita i leran med en pinne.
”London? Vad gör du ända här ute då?” frågar han.
”Ja … jag och min lille bror flydde från kriget när vårat tåg blev bombat för fyra dagar sen, min bror fick hemska brännskador och…” hon sväljer gråtet och tittar up i ögonen på honom.
”det är okej, jag förstår. du behöver inte berätta mer om du inte vill” hon ser på hans ansiktsuttryck att han ångar att han frågade.
”Fryser du?” frågar han istället och hon nickar.
”här” han tar av sig sin morgonrock och ger den till henne. Hon sveper den om sig och känner en svag doft av choklad från det varma tyget.
”men vänta lite!” hon spärrar up ögonen och stirrar misstänksamt på honom.
”vart kommer du ifrån då, vi är tekniks sätt ute i ingenstans. Det ända som finns här är ruinerna”.
han tittar först frågande mot henne och sedan mot ruinerna.
”Ruiner?” han verkar först förvirrad men sen tittar han mot henne och ler.
”Förtrollningen…” viskar han för sig själv innan han säger.
”Kom med mig så ska jag vissa dig en sak” han ställer sig upp och börjar gå långsamt mot ruinerna innan han hejdar sig och vänder sig om.
”försten, vad heter du?” han skriker tillräkligt högt så att bara hon ska höra.
”Nymeria, och du?” svara hon.
Han ler.
”Tom, Tom Dolder”

BRA!