Den länge gömda kärleken

FF om Draco och Harry. Är inte jätte duktig. Någon som där i mot är duktig är Nordanhym

Det är mindre än en månad innan deras GETs och ändå Harry är uppe sent, går runt slottet, ignorerar det faktum att han riskerar att bli fast ...
Om Umbridge ser honom, skulle han få stora problem, det vet han.
"Harry, det är mindre än en månad före våra GETs! Du kan inte bara gå omkring i slottet nu! Snälla stanna i kväll ..."
Denna röst i hans huvud, är en av hans skäl till att han behöver vara ensam. Rösten är även känd som Hermione Grangers.
Hermione dock hade tagit med Neville till McGonagalls kontors eftersom han hade en till panikattack.
Harry ser sig omkring för att se till att han är ensam. Han är på tredje våningen, bara några steg från försvar mot svartkonster klassrummet.
Det är förmodligen dumt av honom att vara nära Umbridges klassrum just nu men han kan inte motstå det. Han sätter sig bara på ett fönsterbleck mellan två rustningar och hoppas att Peeves inte ska hoppa ut ur någon av dem, att Mrs Norris inte ska visas sig och att Umbridge inte ska få reda på en av hennes "elever" är ute ur sängen igen.
Han sätter pannan mot den kalla glasrutan och sluter ögonen. Han har inte haft en av Voldermorts "drömmar" på några dagar nu. Kanske har han faktiskt blivit bättre i ocklumenering... Med den tanken, dyker en bekant bild upp i hans hjärna, Snapes höjda ögonbrynen, när ger sin elev en ironisk blick. Harry ler, men det leendet försvinner från hans ansikte snabbt. Det faktum att han inte ser dessa drömmar längre förmodligen innebär att Voldemort har någon plan... en bra plan. Harry suckar.
Då han hör fotsteg som närmar sig. Han känner plötsligt för trött för att gömma sig. Vem det än är... ja, han hoppas de ska vara schysta. Naturligtvis med Umbridge som rektor och alla i skolan hatar honom sedan början av läsåret, oddsen för det är ganska låga för att det skulle vara så ...

Någon ställer sig bredvid honom just då. Förmodligen alltför överraskad av Harrys likgiltighet för att dra med honom till Umbridge.
"Vad exakt är det du gör?"
Åh, Harry känner igen rösten genast. Han vänder sig mot Slytherin eleven, smaragdgröna ögon möter silver. Draco verkar förvirrad och lite irriterad att se Harry här.
"Jag sitter bara här, sköter mitt egna liv... väntar på att bli påkommen av någon. Åh, vänta... Jag tror att du just gjorde det. Så... ska du slänga mig till Umbridge nu?"
Draco himlar med ögonen och började gå bort från honom. Harry reser sig och springer efter honom.
"Så, du låter mig gå... Det är konstigt!" säger Harry när han kommer ikapp Draco.
"Potter, hur sorgsen jag än blir måste jag meddela dig om att mitt liv inte kretsar kring dig." svarar Draco irriterat.

Båda två går fort och man kan höra deras fotspår som ekar i mörkret. Harry riskerar definitivt att åka fast. Malfoy har beslutat att lämna honom ensam för en gångs skull, och ändå... Harry springer faktiskt efter honom. Han kan tänka sig Rons ansikte om han någonsin skulle nämnde det. Vilket vore bäst om han inte gjorde, det skulle det bli en ytterst konstig konversation. En person känner till hans dragning till Draco och det var nog.
"Vad vill du, Potter?" morrar Draco. Tja, det är Malfoy versionen av morrande.
"Du vet, det är över midnatt. Prefekt eller inte, jag tror inte att du ska vara ur sängen heller ...". Harry har faktiskt inget i mot att gå bredvid Draco, titta på hans hud och hår som ser ut som silver varje gång de går förbi ett fönster och månskenet rör Draco, men han borde egentligen inte nämna det. Inte en bra idé.
"Tja, om du verkligen behöver veta... jag har gett Umbridge en vis Hufflepuff fjärde-års elev att leka med och jag erbjöd mig att patrullera runt slottet en liten stund, för att se till att du inte skulle smyga ut ur din sovsal. Jag hade verkligen hoppats att du skulle gömma lite bättre, men tydligen är du oförmögen att göra det. "Svarar han och försöker gå snabbare än Harry.
"Så... du bara gav henne en stackars fjortonåring att hålla sig upptagen med och nu tar du en promenad runt slottet." säger Harry.
"Det är ett sätt att säga det på. Nå, kan du nu lämna mig ensam och gå tillbaka till ditt fönster?"
"Det skulle kräva en massa motion så... nej."

Draco stannar plötsligt och vänder sig för att titta på Harry. Han suckar.
"Potter, testa inte mitt tålamod. Det är begränsat. Faktiskt, när det gäller att hantera dig, icke existerande." Hans röst och ögon är kalla. Men så klart, är det inte alltid så när han pratade med Harry?
"Du borde verkligen göra något åt det, Malfoy. Här, låt mig hjälpa dig."
Draco öppnar munnen för att svara, men överraskande nog, sluter ögonen, tar ett djupt andetag och sakta går ifrån Harry. Det är inte svårt att hänga med honom nu.
"Du verkar trött. Och blekare än vanligt..." viskar Harry. Förmodligen låter det som att han bryr sig också. Fortsätt så, Harry. Du gör bra. Du visar honom hur mycket du inte bryr dig om honom.
"Jag antar att du brukar märka hur jag ser ut?" svarar Draco i en mindre ironiskt ton än Harry hade väntat sig.
"Jag gick rakt in i den, eller hur?" svarar Harry och stirrar på sina skor.
"Det kan man nog säga"
Harry följer Draco till fjärde våningen. "Potter, om jag ville ha en hund, skulle jag köpa en. Kan du inte ta och försvinna?" säger han och vänder sig om att titta på Harry.
Av någon anledning blir Harry frustrerad. Malfoy tittar på honom med sitt... Malfoy-liknande sätt. Stirrar på honom med sina silver ögon.
"Hur gör du det?" frågar Harry ilsket.
"Vad... vad gör jag?" Äntligen lite förvirring. Det passar bättre än hans vanliga totala likgiltighet.
"Att vara så likgiltig ... och bossy. Låtsas att du äger världen ... låtsas du vet vad folk tycker och hur de mår. Om man tittar på oss med dessa ögon av silver...!" Harry är frustrerad. Voldemort börjar bli starkare varje dag. Det finns inga tecken på att Dumbledore kommer tillbaka snart och Umbridge har gjort Hogwarts till ett fängelse. Och han har också insett att han är kär i Malfoy. Vilket var jävligt konstigt. Han är kär i en Slytherin jävel, som verkligen inte ger ett skit om Harry lever eller dör. Förmodligen föredrar Draco det andra valet, dock. Han vet att han kommer att beklaga sig efteråt, men nu bryr han sig inte längre. Malfoy agerar som en jävel? Jo, nu skulle Harry ge honom en anledning att göra det.
"Så... Är du full, Potter?" frågar Draco och börjar gå iväg, återigen. Varför kan inte Harry bara hålla sig borta från honom? Han ville bara vara ifred för en gångs skull ...

Harry springer efter honom och skjuter upp honom mot väggen. Det röd-gula ljuset dansade runt dom.
"Vad fan gör du?!"fräser Draco och ser sig snabbt omkring för att försäkra sig om att ingen är där. Han försöker få komma bort från Harry men han är för stark. Han håller Dracos armar tätt tryckta mot väggen, håller honom i samma position.
"Ger dig ännu en anledning till att hela skolan ska skratta åt mig." Harry svarar kvickt.
Draco ska just fräsa åt Harry att släppa honom men det är mycket svårt eftersom, några sekunder senare, trycker Harrys läppar mot hans egna. Han blir förstenad. Harry skärper sitt grepp runt Dracos armar, utan att inse att han skadar honom. Han fortsätter kraftigt att kyssa en helt fryst Draco Malfoy.

Och nu är Harrys tur att bli förvånad. Draco kysser honom tillbaka. Han lyfter armarna och rör vid Harrys. Han vänder Harrys vilda, slarvig kyss i en mjuk, djup en. Harry släpper Draco armar och lindar hans egna runt Dracos midja, trycker sin kropp mot hans.
De håller om varandra hårt. Så länge deras kyss varar, verkar allt annat långt borta, meningslös. De bryter slutligen kyssen. De behöver luft.
Harry drar sig tillbaka och ser på pojken som han kysste för några sekunder sedan. Dracos kinder är förvånansvärt rödaktiga och han försöker hämta andan. Harry fixar till sina glasögon och stirrar på Draco, försöker se någonting. En förbannelse, ett slag ... något kreativt.
Draco kysste honom tillbaka. Detta är fascinerande och skrämmande på samma gång ... Och vad händer nu?
Draco gnider sin högra arm. Den gör fortfarande ont, men det spelar egentligen ingen roll nu. Han ser på Harry och hans vackra smaragd ögon.
"Nästa gång", flämtar Draco , "försök att inte bryta mina armar."
Han puttar bort Harry och försöker gå ifrån honom. Men Harry är snabbare.

"Det kommer att bli... en nästa gång?" säger han och tar tag Draco i armar igen.
Draco vänder sig om för att möta Harry. Deras läppar är så nära att dom nästan rör varandra. Harry vill fånga dom igen. Känna deras smak. "Var inte dum, Potter..." viskar Draco och drar sig ur Harrys omfamning. Den här gången, lyckas han ta sig bort från Harry. När han kommer till slutet av korridoren, tittar han på Harry ovanför sin axel.
"När jag ser Umbridge, ska jag säga till henne att jag såg dig på fjärde våningen. Vi ses här imorgon igen" säger han och försvinner.
Harry kastar sig praktiskt taget mot väggen. Hans hjärta är fortfarande bultade i bröstet. Hur lyckades han finna modet att göra det? När han hade kysst Cho, hade han känt sig helt självmedveten... men det kunde ha varit för att hon grät.
Och ändå, han bara gripit tag i Draco och tvingat honom in i den bästa kyss Harry någonsin upplevt.
Vad var fel med honom?
Vad tänkte han?

"Nästa gång ... försök att inte bryta mina armar"
Det kommer bli en nästa gång
"Var inte dum, Potter..."

Detta är förvirrande, skrämmande och fantastisk. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Hur gjorde han det?!
Han trycker handen mot bröstet. Känslan av Draco kropp mot hans... det gör honom galen.

Han stapplar bort från väggen. Han lämnar korridoren och går upp för trapporna till femte våningen, i hopp om att känslorna inte ska förändras.
"Nästa gång ..." viskar han lyckligt.

Jag gillar den

Super, bevakar.

Måste tyvärr meddela att det inte kan komma ut något förens imorgon tidigast. Är hos min pappa och använder hans dator som inte har ett skriv program.

Aww, tack för den fina komplimangen Kendra!

Tycker om detta och vart det verkar leda Skriver en uggla och skickar till dig som jag lovade att göra Sedan läser jag det andra du taggade mig i! ^^

Psst... Bevakar denna ^^ Jag läser VÄLDIGT FÅ ff's men bevakar denna för att du är en sådan söt mugglis.

"Och han har också insett att han är kär i Malfoy." i knew it!
loved it! ♥

Kapitel 2 Dracos perspektiv
Draco vandrar långsamt till fängelsehålorna. Allt han kan tänka på är kyssen han och Harry delade. Allt hände så snabbt, men när det hände det var bättre än Draco någonsin hade kunnat föreställa sig. Det var under det andra året hade han insätt att hatet han hade känt för Harry inte var hat. Det var kärlek. Och ända sedan det ögonblicket hade han försökte låtsas att det var verkligt hat. Men det kommer inte att hända längre. Kyssen har ändrat det. Han kan inte förneka det längre.
Men vad kommer att bli hans framtid nu? Kommer hans lycka och kärlek vara placerade händerna på Harry Potter? Eller kommer den att tvingas att vandra iväg till någon mer ... anständig? Någon hans far och mor kommer godkänna?
Draco börjar verkligen förstå hans situation. Hur i helvete kommer han och Harry att få det här att fungera? Kommer de att berätta för människor eller hålla det hemligt?
Draco tusen frågor springer runt i hans huvud och han kan bestämma vilken han ska försöka besvara först. Han börjar gå snabbare. En god natts sömn kommer förhoppningsvis att göra hans sinne lite tydligare. Han kommer äntligen fram till entrén.
"Ren blodig" viskar han och passagen dyker upp. När han är inne ser han sig omkring i rummet bara för att finna en sovande Pansy Parkinson i en fåtölj. Hon måste ha väntat på honom och sedan somnat. Draco kan inte stå ut henne ibland. Hon är alltid med honom. Vart han än går hon följer efter. Det är verkligen irriterande. Och hennes flörtande! Hon verkar aldrig inse att han inte gillar henne.
Och vad som är ännu konstigare är att hon aldrig verkade se hur han hade titta Harry när han hade chansen. Tänk bara på skulle ha hända om hon märkte det. Draco rykte skulle ha blivit förstört. Fast nu är ju situationen lite värre
Han skakar av den tanken och börja, så tyst som möjligt, gå tills han når sitt sovrum. När han öppnar dörren kan han höra Crabbe och Goyle snarka. Han så fort han kan glider in och stänger dörren så att snarkning inte ska väcka upp Pansy. Han kan bara inte hantera henne just nu. Tyst han tar av sig kläderna och smyger ner i sin säng. Det mjuka täcket känns skönt och han vet att om i några minuter kommer han förmodligen att somna. Sakta men säkert börjar han glia ner i en skön sömn och börjar drömma.
Draco sitter framför ett hus i en hammock. Huset är inte stort men mysigt och målade i fina, ljusa gröna färger. Han vet inte var han är, men han är lycklig. Allt är perfekt. Solen skiner och vinden stryker mjukt hans hår.
"Det är trevligt här", säger någon bakom honom. "Stilla."
Draco vänder sig om och tittar på Harry. Harry har inte skolklädnader på sig. Han är klädd i mugglar kläder och de passar honom perfekt.
"Ja, det är skönt. Var är vi? Jag har aldrig varit här förut. "
"Jag vet inte var vi är. Det är din dröm, eller hur? "
"Tja ... Ja men jag har fortfarande ingen aning om var vi är.”
"Spelar det någon roll?” Frågar Harry och sätter sig i hammocken bredvid honom. Draco skakar på huvudet. Det gör verkligen inte. Plötsligt försvinner solen bakom ett stort moln och vinden blir starkare. Draco ser två personer en bit bort som kommer närmare. Paret går mot Harry och Draco. De är klädda i svart och Draco inser vilka paret är.
"Draco! Hur kunde du göra så här mot din mor och mig?! Mot din familj?! " skriker hans far skriker. Lucius är mycket arg. "Du har dragit skam över vårat familjenamn!"
Draco kan inte röra sig. Han är livrädd för sin fars vrede. Harry sliter sin trollstav och rikta den mot Lucius och Lucius drar ut sin egen trollstav.
"Draco! Kom hem! "Narcissa ber honom." Stoppa detta och komma hem! "
Draco vet inte vad han ska göra. Han vill vara med Harry men han älskar sin mamma. Och då inser han att han måste stanna med Harry. I hela Dracos liv så har ingen någonsin varit snäll mot honom eller visade honom hur kärlek känns, ingen förutom Harry. Draco står stilla bredvid Harry. Han har bestämt sig.
"Jag stannar hos dig." Viskar han till Harry. Harry vänder huvudet om och ser på honom med ett stort leende. Och Lucius slår till.
"Avada Kedavra!"
Harry faller död till marken. Fortfarande leende.
"NEJ!" Draco faller på knä och tårar börjar rinna ner för hans kinder. Harry är död. Han kommer inte tillbaka. Lucius dödade honom. Försiktigt, plockar han upp Harrys huvudet och placerar den i sitt knä. Harrys leende är fortfarande kvar. Han ser nästan levande. Med undantag för ögonen. Det finns inget i dem. De är bara tomma hål.
Draco vaknar. Han är täckt av svett och hans hjärta slår snabbt. Långsamt, kommer han tillbaka till verkligheten. Crabbe och Goyle snarkar fortfarande ljudligt. Och Harry är inte död.
"Det var bara en mardröm. Det var inte riktigt. ”viskar Draco som ett mantra. Han tittar på klockan och ser att den är sex på morgonen. Draco vet att han inte kommer att kunna somna igen så han börjar klä sig. Det är måndag och den första lektionen blir magihistoria.

Awesome

Super

Bra

Men innan du lägger upp så kan du testa att läsa texten högt för dig själv. Då hör du om ord är felplacerade eller meningar har fel struktur.