Don't

Hej!

Titel: Don’t
Språk: Svenska
Annan fakta: Det kommer att släppas olika mängder kapitel varje vecka, beroende på hur mycket jag skriver, om blir det ändringar så meddelar jag självklart det, och varför jag vill släppa dom bara några gånger i veckan är för att jag fortfarande ska tycka det är kul, hinna rätta mina kapitel och behålla en relativt god kvalite på dom. Om det är några som helst frågor så är det bara att skicka iväg en uggla!
Beskrivning: Fabian Barkley är en 15 årig, tillsynes väldigt vanlig tonåring, som ska börja på internatskola. Där träffar han en väldigt speciell person, Clare Dawson. Men Clare är ingen vanlig tonåring, utan en häxa. Men vad är då Fabian? Är han verkligen helt vanlig?

Personer som kanske skulle vilja läsa, som läst mina andra: (Ni får ursäkta om ni inte vill)




Kapitel 1

Tåget skumpar till, och jag tappar min bok. Jag suckar, när den ramlar ihop och pärmen går sönder mer än vad den redan är. Jag har läst den här boken tusen gånger om, men varje gång jag försöker läsa en annan, får jag känslan av att den aldrig skulle kunna mäta sig med den här.

“Nästa station, Liverpool Street Station” säger en inspelad röst hur högtalarna. Det är här jag ska av.

Jag tar upp boken, och trycker ner den i mitt redan överfulla bagage, som mest består av skrynkliga, slarvigt nerpackade kläder och lite fickpengar. Beslutet om att jag skulle åka till Liverpools främsta internatskola hade kommit hastigt. Men det var skönt att komma hemifrån. Det var iallafall det jag intalade mig. Tåget saktade in, och jag hörde bromsarna gnissla. Utanför stod massor med folk och väntade på tåget, och jag såg hur dom trängde sig närmare och närmare tågrälsen, för att få en bra sittplats. Jag reste mig upp ur det gamla, blåa, medfarna tågsätet, tog mitt bagage och började ryckigt gå mot dörrarna, medan tåget bromsade mer och mer, tills det stannade med ett ryck, och dörrarna öppnades. Mängder av folk strömmade in i tåget och jag knuffades åt sidan. Tillslut kom jag förbi folkmassan och tog mig ut på stationen. Det var en väldigt vacker tågstation. Det var ett vackert glastak, och vackra pelare stod lite här och var på plattformen. Det var svalare här, än vad det hade varit på tåget. Jag drog några djupa andetag, men hostade när jag kände lukten av cigarettrök, och kände nästan smaken i munnen. Stationen var stor, och det fanns mängder med folk. Kostymklädda herrar med slips som störtade fram bland folkmassan med datorer och pärmar under armen och en kaffe i andra handen, turister med kartor med olika utseenden, några såg ut som dom kanske skulle komma från Asien, någon från Norden, och någon från Afrika. Kvinnor med barnvagn, med det gråtande barnet på armen. Jag insåg, att efter att jag planlöst gått omkring på stationen i nästan en kvart, behövde fråga om vägen till internatskolan. Jag ser mig omkring, och ser en gammal tant, sittandes på en bänk mitt bland folkmassan. Bänken är nerklottrad och den röda slitna färgen skär sig mot tantens beiga kläder, och hon är rynkig och ihopskjunken. I handen har hon en sliten, brun handväska. Hon såg ut att vara runt 80 kanske. Jag går fram till henne.
-Ehm, ursäkta, Mrs, men…,började jag. Hon tittade upp på mig med små, vattniga, blåa ögon.
-Ms, inte Mrs, rättade hon mig.
-Oj, ehm… förlåt, Ms, svarade jag och kände hur jag rodnade. Hennes korta svar gav mig en känsla av att hon var ganska sträng.
-Jag undrar bara om du vet var internatskolan ligger?, sa jag. Jag antog att det bara fanns en känd och stor internatskola i Liverpool, och om jag ska vara helt ärlig, så kommer jag inte ihåg vad den heter. Tanten tittade upp på mig med sina vattniga ögon och sa:
-O, javisst, följ mig. Hon reste sig sakta upp och sträckta lite på sig. Jag undrade hur länge hon hade suttit stilla på bänken. Först tvivlade jag på att hon skulle kunna gå överhuvudtaget, men hon gick med raska steg mot den stora porten som ledde in och ut från tågstationen. Den gamla tanten gick före mig, och jag efter. När vi kommer ut från stationen blir jag överraskad av all trafik. Det är folk överallt, och bilar och bussar kör förbi oss i hög fart samtidigt som föraren kastar sig på tutan för att folk ska flytta på sig. Det är högre tempo här, än i min hemstad Brighton. Tillslut, efter mycket vandrande på både små och stora gator, är vi framme vid ett stort, välskött, vitt hus, eller ja, rättare sagt en herrgård. Det finns en svart järngrind, och en grusgång, som leder till dörren in i huset. Det är välklippta, stora gräsmattor omkring huset. Elever går in och ut genom den stora, imponerande dörren. Dom har inga skoluniformer, utan helt vanliga kläder.
-Tack, Ms, säger jag till tanten.
-Ingen fara, svarar hon. Jag öppnar försiktigt den svarta, maffiga grinden, och till min stora förvåning, följer tanten efter. Jag sjunker ner i gruset när jag går, men försöker gå så oberört som möjligt fram till dörren. Tanten verkar knappt sjunka ner något alls. När vi är framme vid den öppna porten, så går tanten bara rakt in. Jag följer efter. Det står en kvinna innanför dörren. Hon har en svart kjol, och en vit, enkel blus. Håret har hon uppsatt i en enkel hästtoffs.
-Goddag, Rektorn, säger hon och ler mot tanten. Jag spärrar upp ögonen i förvåning. Rektorn? Inte underligt att hon kunde vägen hit.
-Hej, säger jag. Jag heter Dan Carter, jag ska börja här. Jag tror att jag ska vara uppskriven, mina föräldrar har ringt. Kvinnan tittar upp på mig.
-Å, javisst, följ mig!, svarar hon. Hon börjar gå igenom hallen, och in i en väldigt vacker sal. Det är trägolv, och på väggarna hänger tavlor, med massor olika motiv. Någon med en häst och en hund på, en med ett hus och en trädgård, antagligen det här huset, och en tavla, med en vacker flicka på. Vi går uppför många vackra trappor, med text inristat i. Trappan är ganska sliten, men man ser fortfarande texten. På ett trappsteg står det:

Don’t lose yourself in your fear

Vi fortsätter in i en korridor, fram till ett rum. På en vit skylt, som sitter fastspikad på dörren, står det:

Dan Carter & Al Barkley

-Sådär, Fabian, du ska bo med Dan och Al. Dom är nog härinne, så det är bara att knacka på. Du kommer behöva skriva på några papper och så, men det kan vi ta imorgon, säger kvinnan och ler lite mot mig, och lämnar mig sen utanför det bruna ekdörren. Jag knackar på. Nästan direkt öppnar en pojke. Han har ganska blont hår, som är ganska ruffsigt och långt. Han har blåa ögon, och en mörkgrön tröja, och jeans. Han är halvlång, och ganska vanligt byggd, eller hur man nu ska uttrycka det. Han ler mot mig. Bakom honom står en annan kille. Han är längre, och har brunt hår och bruna ögon, och förvånandsvärt buskiga ögonbryn. Även han har vanliga kläder på sig.
-Hej, du måste vara Fabian, kom in!, säger den blonda pojken och öppnar dörren så att jag kan gå in. Rummet är ganska litet, men mysigt. Tapeterna är vita, men mot väggen står flera mörkbruna skåp, fyllda med böcker. På väggarna hänger affischer med fotbollslag och artister. Det finns tvåa enkla, vita våningssängar. Ett stort fönster vetter ut mot baksidan av huset. Det är en stor trädgård, så långt man kan se, med träd av olika sorter, björkar, ekar och tillochmed äppleträd. Under dom sitter elever. Några fikar, läsar och pratar.
-Jag heter Dan, säger den blonda pojken, och det här är Al. Båda skakar min hand.
-Du kan sova här, om du vill, säger Al, och klappar på sängen ovanför hans, som det ser ut som.
-Ja, visst, tack så mycket, svarar jag och ler lite mot honom. Jag slänger upp min resväska på sängen. Det är precis så jag får upp den, så tung är den, med det försöker jag att inte visa.
-Dan och jag tänkte gå ner och äta lunch, vill du följa med?, frågar Al.
-Å, ja, visst, säger jag och följer efter dom ut ur det vackra rummet, som jag nu bor i.

Varför taggade du inte mig? D:

Nejdå Hinner inte läsa nu, men jag gör det senare!

Läser gärna!
Jättebra

Oh My God.
Du skriver så sjuuuuuukt bra.
Jag dör.
Men om jag dör kan jag inte läsa så jag låter bli att dö.
UNDERBART!!!!!!!!!! Jag läser självklart!

Har inte tid att läsa just nu, bevakar och läser senare ikväll ist

Super, bevakar.

Jättebra början! Hoppas vi får läsa mer snart!

Jag läser 8P

Tack! ♥





Men Åh, tack! Jag tror inte ni förstår hur mycket det värmer!





Hoppas du kommer tycka det är bra!




Tack! ♥




Vad kul att du tyckte det var bra!



Kul!





Tack hörni för alla snälla kommentarer!

Jag tänkte informera om att nästa kapitel kommer på fredag!

/ Fred & George