The Walking Dead (Privat rollspel.)

Privat rollspel med Amaanda.
Kan du göra mallen?

Namn: Remy Millerschinn
Ålder: 16 år
Utseende: Före apokalypsen:

Efter:

Familj: Mamma, pappa och systern Olivia (enäggstvilling)
Historia: Remy växte upp i Berlin med två modersmål, liksom hennes enäggstvilling Olivia. Deras föräldrar hade olika kulturer och träffades genom att deras svenska mamma begav sig ner till Tyskland för arbetet, lyckades träffa deras tyska fader och slog sig ner i landet för vad som kändes för all framtid.
Remy hade dock en väldigt fin barndom. Trots att hennes föräldrar jobbade mycket tog de väl hand om sina barn när de var hemma. Remy utvecklade också en väldigt varm och nära relation till sin syster Oliva, liksom tvillingar brukar göra med varandra. Trots sina olikheter höll de alltid varandras ryggar och pratade om allt med varandra.
När Remy var 13 år fick modern en eftertraktad tjänst i Sverige som omöjligt gick att säga nej till. Trots familjens kärlek till Berlin och allt som hörde staden till beslutade familjen att de skulle flytta till Sverige.
I Sverige trivdes inte Remy särskilt bra. Hon saknade Tyskland och drömde ständigt om att flytta tillbaka. Det skapade en spricka i tvillingarnas relation eftersom Olivia älskade Sverige och hade fått miljontals vänner där som hon ständigt umgicks med. Medan Remys drömmar om Tyskland överglänste hennes behov av att vara social och fick henne att hellre sitta ensam och njuta av det.
Remy hade nästan bott i Sverige i tre år då apokalypsen bröt ut. Hon var till en början själv när det hände. Det närmade sig kväll och Remy satt hemma och målade tavlor ensam i huset, föräldrarna jobbade och Olivia hade smitit ut för att inleda kvällen med drickande hos någon vän Remy inte kände.
Remy träffade aldrig sin familj igen. När allt blev kaos följde Remy med en grupp. De klarade sig i ett par veckor tills allt gick åt helvete. Gruppen splittrades och Remy lämnades ensam kvar för att överleva.
Personlighet:
Innan allt hände var Remy väldigt kreativ. Hon skrev alltid en massa berättelser och illustrerade passande bilder till sina påhitt. Hon var otroligt duktig på båda delarna och brukade lägga ut sina skapelser på nätet.
Remy var också väldigt försiktigt av sig. Hon utmanade aldrig någonsin ödet utan lät saker vara som de var.
Efter apokalypsen har Remy formats till en tuffare version av sig själv. Hon bryr sig inte längre lika mycket om det hon gör eftersom allt ändå kommer bli skit i slutändan.
Grupp: Ensam. Gruppen hon var med splittrades för cirka en vecka sedan när rollet börjar.
Övrigt: -

Sådär tror jag! Din tur

*Edit: Byte namn på min karaktär, men det är knappt märkbart

Bra mall

Namn: Natalia Metanov
Ålder: Har precis upplevt sin sjuttonde födelsedag, men utan sin familj.
Utseende: Före apokalypsen:

Efter:

Familj: Mamma Tatiana, pappa Peter och sin storebror Alexander.
Historia: Natalias mamma var ryska och hennes föräldrar möttes i Ryssland där Natalias far doktorerade sig. Efter att de gift sig gick hennes mamma med på att flytta till Sverige, och ett år senare föddes Natalias storebror Alexander. Alexander var vad allt ett par kunde förvänta sig av sitt första barn. Han var charmig, kvicktänkt och väldigt snäll på ögonen.
Två år senare föddes Natalia och då hade hennes föräldrar inte lika tur. Natalia var som sin bror väldigt attraktiv och hade rakt av A och B på alla ämnen, men där stoppade likheterna.
Trots syskonens olikheter var det väldigt tajta. Även när Alexander hade gått ut grundskolan och börjat på gymnasiet gjorde dom det mesta tillsammans.
Natalia hade några vänner, men ingen hon kunde lita på som hon litade på Alexander.
Natalia skulle precis fylla sjutton år när helvetet bröt ut. Natalias föräldrar hade följt med Alexander till ett fotbollsspel, men vilka som körde hade Natalia ingen aning om. Någon dag efter om första zombierna hade försökt ta sig in i huset så kom Alexander hem igen, utan deras föräldrar.
Natalia och Alexander hade levt i några veckor inne i deras gamla hus och bara gått ut när de behövde det.
När Alexander skulle gå ut och hämta mat så lurade zombierna utanför staketet. Natalia hade hört sin brors sista skrik, utan att kunna göra någonting åt det.
Natalia hade levt några dagar utan sin bror när rollspelet börjar.
Personlighet: Natalia fick alltid höra att hon var väldigt "tjejig", av både personlighet och klädsel. Hon var väldigt blyg och lät oftast folk bossa runt med henne.
Natalia var väldigt klumpsig och skulle aldrig ens dödat en fluga, så rar var hon. Eller en fluga skulle hon nog gladligen döda då hon hatar insekter av alla slag.
Natalia älskade att läsa och skriva, och hon gjorde det nästan jämt och speciellt efter apokalypsen bröt ut.
Att rita var hon dock inte särskilt bra på, fast hon skulle gärna vilja vara det. Men allt hon ritade kom alltid ut som en fyraårings teckning.
Efter apokalypsen har hon blivit lite smidigare och inte lika rar. Hennes bror var väldigt atletisk och lärde henne allt han kunde när det gällde knivkastning och brottning.
Natalia har dock fortfarande kvar sin blyga personlighet och skulle aldrig skada en människa frivilligt.
Grupp: Var tillsammans med sin bror tills han dog.
Övrigt: Natalia såg upp till sin bror som en gud. Från tidig ålder tills han dog. Hon trodde alltid att hennes föräldrar var besvikna med henne, fast dom behandlade henne lika bra som dom gjorde med Alexander.

Börjar du då?

Tack detsamma! ♥
Jag ser fram emot att få rolla den här storyn! Det är lite extra roligt när det utspelar sig i Sverige under modern tid (för det gör det väl?). Det är awesome när inte allt handlar om USA liksom x)
Well, startar i alla fall igång här nu:
____________________
Remy drog ut låda efter låda i köket utan att dra igen dem efter sig. Det fanns ändå ingen kvar som skulle bry sig, tänkte hon och fortsatte sitt letande. Egentligen visste hon knappt vad som var bäst att hitta. Något ätbart, kanske något verktyg. Hon visste verkligen inte. Men hon hoppades på något ätbart. Ätbart var alltid viktigast. Utan mat skulle hon inte klara sig i den här nya världen.
Fotografierna på väggarna brände hotfullt mot Remys nacke. Hon vred motvilligt på huvudet och tillät sig att se på dem. Familjefotografier. Massvis av dem. Piknickar, Liseberg och larviga grimaser åt familjemedlemmen som någon gång för längesedan höll i kameran.
Remy insåg att hon kände igen flickan på fotografierna. Det var en av Olivias kompisar. Remy kunde inte minnas hennes namn, men hon visste att hennes syster stod henne nära. Bland många var den här flickan en av Olivias allra närmsta.
Remy var som paralyserad av bilden. Hennes egna minnen blixtrade som kameror framför hennes ögon.
Tillslut sjönk hon till golvet. Hjärtat slog hårt innanför bröstkorgen och andningen var ansträngd. Det kändes plötsligt så hopplöst att fortsätta när ingenting fanns kvar. Hennes grupp var splittrad och hennes familj var förmodligen döda.
"Shit", viskade Remy med paniken surrandes i huvudet. "Jag måste hitta dom."

Jag vet, jag längtar verkligen efter när våra karaktärer träffar varandra! Och förlåt för mina olika tempus, min hjärna har inte bestämt sig för vilket den vill använda.

________________________________

Kära Alexander. Det har nu varit nio dagar sedan du dog. Maten räcker fortfarande, men kommer nog inte göra det så länge till. Tänk om jag möter samma öde som du gjorde om jag går ut? Det bästa som skulle hända var om jag träffade dig och våra föräldrar igen. Det värsta vågar jag inte ens tänka på. Maten kommer nog räcka i två dagar till. Sedan får vi se.

Natalia stängde igen sin dagbok och lade bläckpennan prydligt ovanpå den. Hon reste sig upp från den dammiga fotöljen.
Hon borde städa, men hon tyckte det kändes för vardagligt för den barbara situationen Sverige var i.
Natalia kikade ut mellan dom nerdragna persiennerna. Hon kunde inte se några zombisar, men det gjorde inte Alexander heller sista gången han tittade ut. Och titta var han var nu!
Natalia skrattade högt, men stängde snabbt munnen när hon insåg vad hon hade gjort. Då satte hon sig ner i fotöljen och börjar gråta.

Det hade gått två dagar efter Natalias sista dagboks skrivande, och som hon hade förutspått var maten bortsett från en banan som inte såg så fräsch ut slut.
Natalia hade bestämt sig för att gå ut till affären och utrustade sug så gott hon kunde.
Trots tanken gjorde henne nästan illamående tog hon med sig dom skarpaste köksknivar hon kunde hitta. Natalia tog också med sig en ryggsäck där hon packade ett fräscht set av kläder om det visade sig att hon inte skulle kunna återvända.
Hon satte på sig sina läderkängor och sin turkosa kappa och kikade ut igenom persiennerna en sista gång.
Fortfarande ingen syn av några döda människor på vägen.
Natalia stod en stund och andades in och ut. Sedan öppnade hon dörren och smet ut så snabbt hon kunde innan hon hann ångra sig.

[Det är lugnt! Fick själv sitta och rätta hela föregående inlägg då jag blandat ihop då- och nutid x)
Längtar också! Tycker redan om rollspelet jättemycket. Känns som om det finns så mycket att skriva hela tiden!]

Remy letade igenom hela huset. Hon gick från rum till rum utan att hitta något av användning. Letade igenom alla rockar i hallen, tittade under varenda möbel i vardagsrummet och kräktes nästan då hon slog upp kylskåpsdörren och fann en paj med ett tjockt täcke av grönmögel.
Hon kramade krampaktigt fickkniven med handen då hon darrigt började smyga uppför husets trappa. Det knakade under hennes fötter för varje trappsteg. Remy kände stor tacksamhet för att hon inte vara ensam. Trots att det inte var helt sant hade hon åtminstone ett vapen som höll henne sällskap. Det var det faktiskt inte alla som hade.
Remy hann knappt komma uppför trappan förrän något kastade sig över henne. Det var någonting stort och mörkt som fick henne att ramla baklänges där hon stod. En duns fortplanterade sig överallt, men hon kände ingen smärta. Inte ännu.
Det var en människa som inte längre såg ut som en människa. Ansiktet var så urgröpet och missfärgat att inte ens en skräckfilm kunnat fångat dess mardrömslika drag med animering. Hon, nej det, sträckte sig efter Remy. Gnällde olyckligt då det rispade efter hennes strupe.
Remy brottades med monstret. Hon hade fått grepp om dess axlar och kunde på så sätt snurra runt varelsen till hennes fördel. Remy hamnade överst och fick in ett hugg mot monstrets öga. Hon fortsatte att slå och slå med kniven. Zombien under henne gav ifrån sig ynkliga ljud någonstans långt nere i sin strupe. Ett annorlunda ljud för varje knivhugg. Tillslut slutad den att låta. Den låg utbredd som en sorglig fågel och tog emot hugg den inte längre kunde känna.
Remy kunde inte sluta. Hon högg och högg tills fingarna började darrade så mycket att hon tappade kniven. Hon andades så oroligt och högt att det var svårt att avgöra om hon grät eller inte. Tårarna rann inte, men inombords kände hon sog helt förstört.
Med skakiga ben som knappt bar henne reste hon sig upp. Det värkte i kroppen av fallet, men hon hade åtminstone inte ramlat nerför trappan. Då kanske hon varit död nu...
Remy rös. Sedan försökte hon ta sig samman. Hon plockade upp kniven och såg sig om i rummet. Det var flickans rum, Olivias kompis, för det kunde inte vara något annat. Rummet var målat lila och det fanns parfymer och alldeles för mycket kläder på golvet. Dessutom fanns där en sovsäck. Den omslöt monstrets kropp. Remy vandrade bort till skrivbordet och plockade upp en malplacerad burk. Utskrivet till Reneé Svensson för sömnbesvär. - tabl. tas om kvällen, vis behov. Sedan något latinskt namn för medicinen.
Remy stelnade till då ännu ett fotografi fångade hennes uppmärksamhet. Det här stod oskyldigt på skrivbordet och blänkte av damm i den sena eftermiddagssolen.
Det var Olivia som stod bredvid flickan. Den här gången var flickan levande, till skillnad mot mardrömsversionen av henne i sovsäcken. Hon höll armen kring Remys syster och de båda log stort mot kameran.
Remy bände loss ryggen på tavlan och drog ut fotografiet. Hon kastade en blick på den döda flickan innan hon snabbt rev bort henne från fotot. Kvar fanns bara en leende Olivia och en arm som lätt vilade kring systernas axlar. Remy vek ihop fotot och stuvade ner det i byxfickan. Sedan rusade hon nerför trapporna och ut genom ytterdörren. Här fanns ingenting kvar för henne.

Natalia stod som förlamad när hon hade stängt dörren om sig. Hon hade inte sett solljuset på nära håll på flera veckor och solens strålar bländade henne. Utan att tänka så mycket på det så blinkade Natalia bort det.
Hon klev bort från husets altan och spejade runt omkring sig med sina händer hårt omslutna runt sina köksknivar.
Natalia såg inga döda varelser gå omkring och hoppades att det skulle stanna så ett tag.
Natalia smög bort från trädgården och började jogga nerför gatan. Hon såg fortfarande inga zombier smyga omkring.
Men hennes tur varade inte länge. Natalia skulle precis svänga runt hörnet till affären när hon hörde ett svagt grymtande bakom sig. Natalia tyckte det känndes som om hennes hjärta slutade bulta i hennes bröstkorg. Hon vände sig långsamt om.
Där stod det någon. Eller något för att vara mer exakt. Sakens ansikte såg mögligt ut och Natalia började känna sig kräkfärdig. Hennes händer som var tätt omslutna om knivarna började darra.
Natalia drog efter andan och siktade darrigt mot sakens huvud som Alexander hade sagt åt henne att göra. Zombien var bara någon meter ifrån henne och Natalia kunde känna lukten av dess andedräkt. Sedan blev det försent. Zombien var för nära och Natalia blev tvungna att borra ner kniven med hela sin kroppstyngd i sakens huvud. Natalia trodde det inte skulle spruta så mycket blod, men det gjorde det. Natalias turkosa kappa var ny dyngsur av blod. Saken sjönkte ner till marken och Natalia kastade en blick på sig själv i affärsfönstret.
Hon kände knappt igen sig själv. Hon såg tuffare ut, läskigare och mycket mer blodtörstig ut. Inte alls som söta och rara gamla Natalia. Om det var i en annan situation skulle hon varit nöjd med sig själv, men nu var det inte rätt tillfälle. Nu var hon bara äcklad med sig själv. Innan några nya monster skulle få en skymt av henne så smet hon in i affären.

Remys händer var så fläckade av blod att de färgade allt hon rörde. Som synligt DNA, tänkte hon då hon småsprang fram över den ödelagda gatan. Det var ett kvarter hon kände till väl. Inte lika väl som gatorna i Berlin förstås, men ändå.
Remy visste egentligen inte vart hon ville gå. Under dagarna som gått utan grupp hade hon bara svamlat runt. Bokstavligt talat rusat in i sina före detta grannars hus och ätit av deras mat. Som någon slags tjuv.
Hon var trött. Och livet kändes meningslöst. Varför hade hon följt efter den där gruppen under alla dessa veckor? Som en hungrig liten hund i jakt på mat. Trogen främlingar som höll fram köttstycken att sukta efter. Innerst inne hade hon vetat att personerna inte var några att lita på, och i slutändan hade hon rätt. Deras framsträckta kött var ruttet och det fanns ingenting där för henne.
Remy borde ha sökt efter sin familj. Det är vad vem som helst skulle gjort i hennes situation. Hur kunde hon varit så dum så länge?
Remy sprang snabbare. Hon skulle hitta dem. Verkligen hitta dem den här gången. Och för att göra det skulle hon bli tvungen att ta sig in till stan. Det skulle bli en bra början. Om Remys föräldrar levde skulle de vara där. Det visste hon. Om hon kunde ta sig till kyrkan skulle allting lösa sig. Det skulle det verkligen. Hon visste det. Det var åtminstone något att sträva efter.

Det första Natalia lade märke till när hon kom till affären var lukten. Det stank av sur mjölk och ruttet kött.
Natalia hoppades att det fanns något färskt eller i alla fall ett par konserver.
Hon spejade runt i affären för att leta efter någonting att äta men såg i stället en flicka så stod med ryggen mot henne. Flickan stoppade ner allting hon kunde hitta som luktade någorlunda okej.
Natalia stod mållös och iakttog flickan. Det var den första levande människa hon hade sett efter Alexander hade dött.
Flickan lade fortfarande inte märke till henne utan fortsatte att slänga in mat i soppåsen.
Plötsligt hördes det ett ljud vid hyllan bakom henne och en hand sträcktes ut mellan burkarna. Handen fick ett grepp om flickans hals.
Natalia skyndade sig för att gömma sig bakom en låda fylld med mögligt bröd. Hon visste att hon var feg, men hon kunde få sig att lyfta sin kropp för att hjälpa till.
Flickan hade inte lyckats slita sig loss ännu och hennes ansikte hade blivit blodrött.
Mellan burkarna och bakom handen skymtades det ett ansikte, och det förvånade Natalia att få se att det var mänskligt. Det verkade tillhöra en man i kanske tjugo års åldern. Flickan hade slutat kämpa sig loss och låg nu avsvimmad i hans hand.
Mannen släppte taget och gick runt hyllan för att komma på samma sida som Natalia och flickan.
Han såg ovanligt lugn ut medan han lossade greppet om soppåsen ur flickans hand.
Mannen tog fram en skruvmejsel ur sin ena känga och borrade ner den i flickans huvud.
Natalia flämtade till, oförmögen att hejda sig själv. Mannen lyfte på huvudet och hans ögon riktade sig mot lådan med de mögliga bröden.
Skit också, tänkte Natalia medan mannenbörjade gå mot Natalias gömställe med handen hårt omsluten om skruvmejseln.

[Oho vilken cliffhanger! Är nyfiken på fortsättningen om jag ska vara ärlig. :3 Och blev även sjukt nyfiken på den där mannen. Om du inte dödar honom skulle han kunna bli "rolig" att ha med i storyn. Men gör som du vill, haha. Det är ditt val x) ]

Remy fortsatte att smyga sig fram under djup tystnad. Det var så ovanligt att springa i mitten av stora vägen utan att några bilar rörde sig över den. Allt var bara tyst. Dödstyst. Remy saknade till och med Tysklands ilskna chaufförer som med jämna mellanrum tvärnitade för att tillrättavisa någon gående med ett vasst arschloch! där saliven yrde ur munnen. Hon mindes att det i en avlägsen värld vissa gånger fått henne att bli arg, och andra gånger ledsen.
Om de ilskna chaufförerna dykit upp nu skulle hon kysst dem på kinden utan att tveka en sekund. Bara om någonting kom tillbaka. Bara något från hur det var förut.
Remy stannade upp. Hon stod mitt i ingenstanslandet mellan bostadsområdet och stan. Runt den övergivna vägen fanns det med jämna mellanrum stora varuhus att svänga av mot. Eftersom Remys mage värkte av hunger vek hon in på ett sådant spår. Det dröjde inte länge förrän hon stod utanför ett övergivet ÖoB. Varuhuset kändes läskigt stort. Som ett enormt monster påväg att sluka henne hel.
Remy knöt handen kring fickkniven och närmade sig försiktigt den stängda entrén. Det kändes fel då dörrarna inte vänligt drogs åt sidan för att släppa in henne. Nej, de rörde sig inte.
Ändå kände hon sig tvungen att ta sig in.
Remy tryckte med all kraft in kniven mellan dörrarna och gjorde ett försök att bända upp dem. Det gick inget vidare, så Remy drog ut kniven för att istället låta den kollidera med det massiva glaset. En ilsken signal slogs igång och skrämde Remy så mycket att hon tappade balansen och föll baklänges.
Alarmet. Herregud. Alarmet hade slagits igång.
Tiden stannade. Remy var som bortkopplad från verkligheten och bunden till valet hon skulle bli tvungen att göra. Skulle hon lämna affären trygg, men hungrig? Eller skulle hon spurta in i varuhuset, försöka en matkälla och riskera att dö?
Remy kunde inte tänka. Det fanns inte tid. Så hon reste sig upp och boxade hårt mot glaset och rev upp dörren ytterligare. Det knattrade då splittret föll till marken och ljudet inne i affären eskalerade.
Remy klättrade in genom hålet och sprang för sitt liv mot maten. Eller tja, det fanns ingen mat, bara en massa godis. Hon drog ner en massa påsar från väggarna utan att veta vad det var hon tog.
Sedan hörde hon ett ljud som fick hennes hjärta att stanna. Ett gurglande läte från botten av någons sönderslitna strupe.