Våga vara rädd

Hej! Har tänkt att börja skriva en fanfiction igen, och hoppas att det går bättre nu än det brukar...

Titel: Våga vara rädd

Rating: Vet inte riktigt, den kommer inte att vara läskig i alla fall.

Kapitel: Vet inte hur många det kommer bli än så länge haha

Handling:
Albus Potter har alltid vetat att det är någonting speciellt med Scorpius Malfoy, men han kan inte sätta fingret på vad. Scorpius har alltid betett sig antingen som om Albus inte existerar, eller så retar han honom. När han börjar sitt femte år på Hogwarts häder något med honom, han förstår inte vad han själv vill, och inte blir det bättre när han blir förälskad i den person han minst av allt borde bli förälskad i, någon han vet att det inte skulle fungera med. Han vet inte ens om det är kärlek han känner, men Albus vet att något är fel.

Taggar:

Spoiler:
Tryck här för att visa!Safir, Isabelle Granger, theprettygirl, Princezzboo, Kim Potter, Pinkie Pielumos1, blackstar
Om ni inte ville bli taggade så ber jag om ursäkt c:

Prolog:

King’s cross

Jag minns inte mycket av min första dag på Hogwarts, bara att allting var nytt. Inte tågstationen, såklart, jag hade varit där två gånger förut, när min äldre bror James skulle börja på skolan.

När min bror klev på tåget var det fortfarande två år kvar tills jag skulle börja, och jag minns hur jag längtade, klagade på min mamma och pappa på hur gärna jag ville åka. De sa snart, snart är det din tur. Jag minns hur ledsen jag var, och rastlös på dagarna. Jag hade ingenting att göra, kunde redan läsa och skriva, och det var vad jag sysslade med. Eftersom vi inte bodde bland andra trollkarlar hade jag bara nästan mugglarvänner, om man räknar bort Rose och Hugo. Rose var lika gammal som mig, men jag var nio år och kunde inte tänka mig att vara vän med en tjej. Hugo, som var Roses yngre bror, var lika gammal som min syster.
Jag minns hur jag önskade att det var Hugo som var lika gammal som mig då.
När James kom tillbaka på loven hade han så mycket att berätta, om maten, lärarna, hans vänner, lektionerna, och jag längtade ännu mer.
När jag var tio år skulle James iväg till sitt andra år på skolan var jag så arg, och jag visste inte varför jag längtade så mycket. Jag grät och mina föräldrar undrade varför, men jag kunde inte förklara.
Och nästa år, året jag fyllde elva, var det min tur.
Jag var jättenervös i en vecka innan, och packade min väska noga, flera gånger. Till slut blev det första september.
Anledningen till att jag minns den morgonen så tydligt, är att det var då jag såg Honom första gången.
Jag vaknade tidigt på morgonen, försökte somna om men det gick inte. Istället blev jag tvungen att gå upp, och dra på mig mina kläder.
Efter att ha dubbelkollat att jag hade med mig allt en sista gång gick jag ner till min familj som åt frukost.
‘’Är du nervös, Albus?’’ frågade James, men jag skakade på huvudet. Fast det var jag. Jag var så nervös att mina ben skakade när vi klev ur bilen på king’s cross- stationen, och när vi närmade oss spärrväggen kunde jag knappt gå.
Men så fort vi kommit igenom och kom ut i röken på perrong 9 ¾ glömde jag nervositeten.
allting överväldigade mig, jag förstod inte vad det var jag såg. Hade det varit såhär när James skulle åka iväg? Så… levande. Alla pratade, hoandet från ugglor hördes överallt och en doft av… jag kunde inte säga vad det var, men en underbar doft letade sig in i mina näsborrar och jag andades djupt. En hård knuff i ryggen drog mig tillbaka till verkligheten, och jag gav James en arg blick. ‘’Var det där nödvändigt?’’ fräste jag och han flinade. ‘’Ja’’
Mamma fräste något om att vi inte skulle bråka när ett högt rop tio meter bort tillkallade vår uppmärkamhet. Jag svängde runt och hörde pappa säga ‘’jag trodde aldrig ni skulle komma!’’ samtidigt som han omfamnade Mr. Weasley. Mamma och Hermione log försiktigt mot varandra, men Lily sprang fram och kramade Hugo. De två var jättebra vänner, och jag tyckte det var ganska konstigt. Men… just då orkade jag inte bry mig.
Rose gav mig ett lätt leende som jag inte besvarade, jag hade aldrig haft någon bra kontakt med henne- Jag hade nog aldrig haft bra kontakt med någon, om jag tänker efter.
Vi gick i en klunga och jag undrade över blickarna som slängdes åt vårt håll hela tiden. ‘’Vad stirrar alla på?’’ frågade Rose, som vanligt utan att tänka efter innan. Pappa stannade till ett ögonblick, men fortsatte gå när mr. Weasley svarade. ‘’De stirrar på mig, jag är berömd!’’
‘’Se till att hamna i gryffindor nu!’’ sa han sedan skrattande, och nervositeten kom tillbaka. Tänk om jag hamnade i slytherin, vad skulle pappa säga då?
‘’Pappa….’’ sa jag tvekande och han vände sig mot mig med ett leende på läpparna. '’Ja’’
Jag ville säga att det inte var något, jag ville verkligen, var på väg att göra det. Men nej. ‘’Vad händer om jag hamnar i Slytherin?’’
Mr. Weasley hörde, och hans svar gjorde att mitt hjärta började bulta fortare. ‘’Då blir ni arvlösa!’’ Pappa gav honom en arg blick. '’Ron, lägg av!’’
Sedan la han en hand på min axel.
‘’Albus Severus Potter. Du har namn efter två av Hogwarts tidigare rektorer. En av dem var i Slytherin, och han är nog den modigaste man jag någonsin träffat. Glöm inte det, och glöm inte heller att jag älskar dig oavsett vilket elevhem du hamnar i.’’
Jag blev lite gladare av detta, men nervositeten satt kvar, mina ben kändes som spaghetti under mig. ‘’Harry’’ sa Mr. Weasley lågt och nickade mot någonting bakom oss. Pappa och jag vände oss samtidigt om och några meter ifrån oss stod en blond man i pappas ålder, jag tror att han var stilig men mina ögon fastnade på pojken som stod bredvid honom. Han tittade upp på mig och vi stirrade på varandra, jag vet inte hur länge, men jag kände hur rodnaden spreds över mina kinder och mitt hjärta började bulta. Hans grå ögon var djupa på något sätt, jag kan inte förklara vad jag kände.
Jag hörde Mr. Weasley röst långt bort, ‘’Bli inte alltför bra vän med dem iallafall’’, en hand med långa fingrar lades på den blondes axel och han gav mig ett litet, litet leende innan han vände blicken mot sin far och förtrollningen bröts. ‘’Kom nu, Albus’’ sa mamma.
Jag klev på tåget med James framför mig och mamma lyfte upp min väska. ‘’Hej då, älsklingar!’’ sa hon leende och jag log tillbaka. Innan dörrarna stängdes kastade jag en sista blick över axeln, men pojken var borta.

Redan då visste jag att det var något som var väldigt speciellt med Scorpius Malfoy.

------------------------------------------------
Så.... Jaa, ni får gärna komma med tips på vad jag kan förbättra, skriv gärna om ni vill läsa och tagga gärna fler!
c:

Bevakar c:

Otroligt bra, längtar SÅ efter nästa kapitel ♥

Kay, bevakar väl:c
Du skriver jättebra♥

Asbra!!!!!! Bevakar!

Jättebra! Bevakar

Håller på med nästa kapitel nu, det kommer nog upp i kväll c:

Yay *kommenterar så att du kan lägga upp nästa kapitel när du vill*

Yay c: