Nya halvgudar

Rollspel mellan moi och Vildvittra!

Namn: Nathaniel Fox

Ålder: 17 år

Kön: Man

Gudomlig förälder: Apollon

Utseende: Medellängd och slank. Inte så vältränad som han kunde varit, mest spinkig. Spretigt bronsfärgat hår, solbränd, varma bruna ögon och fullt med fräknar över näsan. Saknar en halv framtand som han slog av mot klätterväggen för flera år sedan. Hindrar honom dock inte från att le brett ofta.

Personlighet: Är allmänt glad och bekymmerslös utåt. Men det är lika mycket en fasad som hans riktiga personlighet. Han vill vara glad, men saker från hans förflutna gör det svårt för glädjen att kännas sann. Han försöker glömma och gå vidare, men mardrömmarna låter honom inte. Försöker göra alla andra nöjda i första hand.

Övrigt: Är en skicklig bågskytt som alla andra från Apollons stuga, men är mer en helare än en krigare. Har även ärvt sin fars fallenhet för musik och poesi, men det är något han försöker dölja.
Har varit på lägret i fem år. Hans mamma är död, men han älskade henne djupt. Talar inte om tiden innan han kom till lägret, och på grund av de händelserna har han inte vågat göra sig nära vän med någon.

Duger det?

Namn: Estelle Smith
Ålder: 16 år
Kön: Kvinna
Gudomlig förälder: Iris
http://camphalfblood.wikia.com/wiki/Iris'_Cabin
http://camphalfblood.wikia.com/wiki/Iris
Utseende: Estelle är av medellängd, smal och väldigt blek.
Hon har långt svart hår och hennes öron är en aningen spetsiga.
Hon har ett alvlikt utseende vilket ofta har fått henne till att spela julalv i julspel, hjälpa "tomten" på diverse köpcentrum om julen och liknande.
Hennes ögon är dock mest farsinerande. De skiftar i blått, lila och grönt. De har en obestämd färg som ingen har kunnat sätta fingret på och de verkar ständigt skifta beroende på humör och ljus samt kan ibland innehålla alla färgerna blandade.
Personlighet: Rollas
Övrigt: Estelle pluggar i den kommunala skolan, eller gör det så bra det går då hon alltid haft svårt för skolan. Hon har fått kämpa med diverse diagnoser som ADHD, ADD och dyslexi och allt verkade hända och drabba henne även om det inte var hennes fel.
Hennes hemförhållande talar hon inte gärna om, men hon har under hela sitt liv levt med en supande fader som ofta tog ut sin ilska på henne med ord och slag.
Hon har därför sedan barnsben fått klara sig själv och stått för försörjningen genom att ta extrajobb.
Fadern är dock död sedan ett halvår tillbaka och Estelle lever nu själv, försöker röja upp bland alla skulder och klara sig i världen.

Mycket bra
Skriver klart resten imorgon, måste sova xD
Men skriv du första inlägget ^-^

Nathaniel nynnade tyst för sig själv när han gick från Apollons stuga upp till Stora huset. Han hade blivit kallad av Keiron, och han misstänkte att det var för att han hade fått ett uppdrag med att hämta hit en av alla de nya halvgudar som ploppat upp sedan kriget tog slut. Det var så många nya ungar som skulle sökas upp och hämtas att satyrerna knappt hann med, så ibland fick även lägermedlemmarna hjälpa till.
Nere bland stugorna byggs det för fullt, för att utöka inför alla de nya gudabarnen. Han log. Han tyckte det är trevligt att ingen längre ska vara obestämd, han hade alltid tyckt synd om den som inte visste vem som var dess förälder.
Keiron väntade på honom på den breda verandan, och var för dagen i sin mänskliga gestalt. Vilket Nathaniel uppskattade, han gillade inte hästar.
"Nathaniel", hälsade kentauren med en nick. "Jag antar att du vet varför jag har kallat på dig?"
Han nickade. "Jag antar att det är för att jag måste åka och hämta någon ny lägermedlem?"
"Korrekt", svarade Keiron. "Jag tänkte att du ville komma bort från lägret ett tag, och du har alltid haft lätt för människor"
Nathaniel blev något förvånad över att Keiron hade sådan koll på honom. För han ville verkligen komma bort från lägret ett tag. Många andra hade redan åkt därifrån för att gå i skolan i den verkligen världen, men sedan han kom till halvblodslägret för fem år sedan hade han slutat med det. Det kändes inte rätt längre. Det fanns inget som band honom till den världen.
Men han kände att han behövde en paus från lägret nu, han behövde komma ut och sträcka på benen.
"Gärna", log han. Keiron nickade godkännande.
"Argus kör dig in till New York, sedan får du ta bussen därifrån", sade lägerledaren. "Om du inte vill ta en pegas?"
Nathaniel spärrade förskräckt upp ögonen. Keiron höll upp händerna framför sig. "Jag skojade bara". Kentauren log ursäktande.
Nathaniel slappnade av igen. Han ogillade inte bara hästar, han var direkt rädd för dem. Och en häst med vingar kändes ännu opålitligare än en som bara kunde springa på marken.
Han nickade för att visa att det var okej. "Vem är det jag ska hämta?"
Keiron såg lite bekymrad ut. "Jag vet faktiskt inte", sade han och kliade sig i skägget. "Vi fick ett meddelande från en satyr som kom förbi där på väg hit med ett halvblod, som hade fått upp ett spår på att det fanns ett annat halvblod i närheten. Men han hann inte kolla upp det närmare eftersom han var på ett uppdrag. Därför skickar vi dit dig för att ta reda på vem det är och föra personen hit"
Nathaniel tyckte det lät som ett väldigt... ogenomtänkt uppdrag. "Men hur ska jag kunna veta vem som är rätt person? Jag har inte en satyrs luktsinne"
"Du kommer veta när du träffar på den här personen, tro mig", svarade Keiron lugnande. Nathaniel var inte övertygad.

En timme senare satt han i framsätet i bilen med den som alltid lika fåordiga Argus på väg in till New York. Han ansåg att han hade fått alldeles för lite information inför det här uppdraget. Men det gick inte att ändra på nu.
Han började tyst sjunga, något som han bara gjorde när han var ensam (eller satt vid lägerelden då hans röst försvann bland alla andras). Men Argus pratade ändå inte, och så han kunde inte föra hans hemlighet vidare, och dessutom såg mannen med alla ögonen ut att uppskatta att han fyllde tystnaden. Och när han inte visste vad han skulle säga, så sjöng han istället.

Estelle var på väg hem från skolan, de hade bara lektioner på förmiddagen denna dag och vad skulle hon säga? Hon hade lyckats att inte förstöra något och klarat sig att sitta stilla hela lektionen. Visst hon hade inte kunnat koncentrerat sig, men det var ju inte ovanligt.
Nu hade hon fått hem ännu en hög med läxor, som om det inte räckte med de hon redan hade?
En suck hörs och hon drar handen genom håret. Nu skulle hon hem och lämna väskan sedan iväg till jobbet i matvaruaffären. Skulle det bli sömn idag då? Nej, knappast, hon hade kvällspasset och sedan var det skola igen.
Estelle var väl ingen utmärkande tjej i något. Hennes utseende påminde om en alv. Men mycket av det fagra alver bar hade hon förlorat. Hon såg slutkörd ut, som att hon snart skulle gå in i väggen. Hon levde mer eller mindre på kaffe för att klara av dagarna och mycket mat blev det inte heller. Det gav henne ett magrare och utslitnare intryck. Men egentligen var hon glad, det hade blivit enklare att leva efter faderns död även om det innebar att ta reda på allt efter honom.

I New York bytte Nathaniel buss, och det gick förvånansvärt utan problem. Han blev varken attackerad av något monster eller gick fel. Det gick nästan för bra, och han fick en obehaglig föraning om att det inte skulle fortsätta vara så här lätt.
Det var en av fördelarna - och nackdelarna - med att vara son till Apollon, sådana här föraningar stämde oftast. Han tog ett fastare tag om pilbågen när han satte sig ner längst bak i bussen.
Pilbågen var det vapen han föredrog. Han hade aldrig blivit någon vettig svärdskämpe, trots att han övat i fem år, medan bågskyttet kom naturligt. Keiron trodde att uppdraget skulle gå att genomföra utan komplikationer, men han hade ändå såklart tagit med sig sitt vapen. Det var korkat att gå utanför lägret utan det.
Trots att han försökte hålla sig alert på bussen dåsade han till. Bussen rytmiska brummande och den fortfarande behagliga höstvärmen gjorde det i princip omöjligt att hålla sig vaken.
Han vaknade av att bussen stannade med ett ryck. Av ren reflex drog han en pil ur kogret och satte den mot bågen innan han knappt hunnit registrerat vad som hände.
"Ursäkta!" ropade busschauffören bak till bussen som var fylld av upprört mummel. "Det var något djur som sprang över vägen, men jag missade det, tack o lov!". De fortsatte åka.
Nathaniel sänkte långsamt bågen, glad över att diset tillät honom att dra vapen mitt bland folk utan att någon reagerade. De som sett honom hade antagligen bara trott han fått nått ryck.
Han såg ut hur bussen mot stället där det förmodade djuret försvunnit in i skogen. Flera grenar var knäckta, men mer han hann inte se innan de rullat förbi. Men en sak var klar, det bodde inget så stort djur i den här delen av landet, vilket bara betydde en sak. Monster.

Estelle stod nu och sorterade matvaror i den lilla affären. Hon jobbade själv som vanligt, de brukade jobba i skift hon och en till tjej och butiken hölls alltid öppen dygnet runt.
För Estelle var det en bra lösning då hon kunde ta skiften efter skolan och den andra tjejen jobbet på dagarna då hon hade familj.
Nog visste Estelle med sig själv att det inte skulle fungera i längden, att det inte var en bra lösning och att hon slarvade med skolan som hon ändå inte förstod sig på. Men det viktigaste var att bli skuldfri, att klara vardagen.
Hon ser upp då det plingar till i dörren och ser en stor man stå där. Han var en återkommande besökare men Estelle visste inte hans namn. Dock kunde hon svära på att........nej så kunde det inte vara. Men ibland kunde hon svära på att mannen var alltför hårig på över hela kroppen och att han hade betar. Men inget av detta kunde stämma fast hon vissa gånger trott att han gått på alla fyra, som en fnysande tjur.
Snart försvann han mellan hyllorna, troligen till köttdisken dit brukade han gå. Estelle var kvar och ställde sig bakom kassan, väntade på mannens köp.

Nathaniel hoppade av bussen i en liten stad, som inte såg mycket ut för ögat. Han var något förvånad att en sådan här liten anspråkslös stad kunde ligga så pass nära New York.
Han började gå utefter huvudgatan, utan att riktigt veta vad han letade efter. Eller ja, han visste att han letade efter ett halvblod, men inte mer än så. Han stannade och stirrade runt sig. Det här verkade omöjligt. Som att leta efter en nål i en höstack.
Han började nynna för sig själv igen, medan han försökte bestämma sig vart han skulle börja leta. Han höll fortfarande pilbågen i handen, det kändes inte rätt att hänga undan den.
Han blick föll på en liten närbutik. Han bestämde sig för att börja där. Han var dessutom törstig och behövde något att dricka.
En klocka ringde över honom när han klev in genom dörren. Butiken är tom förutom en storvuxen man som står borta vid köttdisken, och en ung tjej som stod vid kassan. Mannen gav Nathaniel obehagskänslor, trots att han inte kunde se hans ansikte.
Tjejen vid kassan såg ut att vara i hans ålder, men hon såg betydligt slitnare ut. Hon hade långt svart hår, och det var någonting med henne som fick Nathaniel att tänka på en alv. En väldigt trött och sliten alv.
Han plockade på sig en cola och gick fram till henne. "Hejsan", hälsade han och gav henne ett av sina sena leenden.

Estelle såg på mannen som kom fram till disken och skulle till att svara. Men istället stirrade hon på pilbågen han höll i handen. Den verkade så malplacerad i en övrigt modern klädd kille. Hade han lajvat eller något hade hon förstått men detta? Samtidigt verkade bågen äkta liksom pilarna.
Estelle erinrade sig att pojken sagt något och hennes blick slets från bågen och hon såg in i ett par varma bruna ögon. Ett lustigt leende tack vare den saknade framtanden i ett solbränt ansikte och ett spretigt bronsfärgat hår. Hon kunde svära på att han hade varit surfare om nu han inte burit båge istället för bräda.
Med ens inser hon att hon varken svarat honom eller expedierat honom.
"Hej." sa Estelle, tog colan och besvarade leendet.
"Det blir tio kronor." säger hon och kastar en blick åt den storvuxne mannens håll som om hon kände på sig något. Men han stod inte där längre. Estelle skulle just till att påpeka det, så hon inte hört honom lämna butiken.
Då hon öppnar munnen faller en av hyllorna bakom killen, burkar och matvaror krossas. Ett vrål hörs och framför dem står en enorm hårig varelse på alla fyra, som en tjur med betar.
Estelle står fastnaglad av chock och stirrar på varelsen framför dem, varelsen som fnysande kommer närmare dem.

Nathaniel kunde ha svurit på att tjejens ögon för en sekund sen varit blåa. Nu var de mer åt det gröna hållet. Han kunde även ha svurit på att hennes blick dröjt sig vid hans pilbåge. Vilket var konstigt, så hon inte borde sett den. Eller så gjorde diset så det såg ut som om han höll något annat konstigt i handen?
Tjejen besvarade hans leende, och genast såg hon friskare ut, även om hennes hy nästan var onaturligt blek.
Han nickade när han fick höra priset och skulle just plocka fram sin plånbok då tjejens blick fastnar på något bakom honom. Han sneglade bakom sig för att se vad hon kollar på, och insåg att det storvuxne mannen inte var kvar.
Hans inre alarmklocka började ringa samtidigt som hyllan bakom honom faller. Burkar och matvaror for åt alla håll och mitt i röran stod ett stort monster på alla fyra. Kroppen var täckt av raggig päls och från nosen gick två stora betar. Besten vrålade åt dem.
"Helvete!" utbrast han och drog upp pilbågen och satt en pil mot bågsträngen. Varelsen vrålade trotsigt igen och kom närmare dem. Han släppte pilen.
"Men kom igen!" sa han arg när pilen satt sig i monstrets högra framben istället för i huvudet där han siktat. Det saktade i alla fall ner varelsen, som nu började halta framåt.
Plötsligt kommer han ihåg tjejen och kastar en blick emot henne. Hon stirrade som fastfrusen på besten framför dem.
"Du kanske bör sticka härifrån", föreslog han med ett flin som försökte dölja att hans hjärta satt i halsgropen av rädsla.

Estelle ryckte till vid pojkens svordom och rycktes tillbaka till verkligheten, till en verklighet som inte verkar verklig.
"Så du ser den med?" sa hon lugnt, än i chock för att uppfatta att det var farligt. Hennes blick drar mot hans båge och inser att den verkligen är riktig, men den verkar bara reta upp besten. Det var dock pojkens uppmaning till flykt som fick henne att handla. Vad detta än var så var detta något farligt. Kanske detta var något som rymt från zoo och pojkens pilar var av bedövning? Estelle godkände denna förklaring även om den hade minst en miljon bristande punkter.
Snabbt tog hon ett par konservburkar och nickade till pojken.
"Ta och träffa nu." sa hon endast och tog sig utanför disken ut längst gången och visslade på besten.
"Ja, kom då." lockade hon och kastade den första burken på honom följt av ännu en.
Ett vrål hörs och besten börjar halta mot henne istället. Estelle backar tills hon känner väggen mot sin rygg. Panik strömmar genom henne då besten kommer närmare, men hon upphör inte och kastar den sista burken.
"Fan, vet du hur mycket jag blir ersättningsskyldig?" skriker hon och kastar den sista burken. Besten sveper med sina klor och Estelle försöker komma undan så gott det går, då hon trodde hade sin chans att fly välter besten en hylla över henne. Estelle skriker till och kryper samman, glasburkar faller över henne och sedan kommer hyllan med en duns, Estelle stönar till av smärta och sedan hörs inget mer.