Dream & Amaanda [PRS]

Här rollar Dream och jag om tv-serien
The 100

Vi vet storyn sedan innan (vilket är allt som räknas antar jag).


Min mall:

Namn: Meia Tanner
Ålder: 15 år
Bakgrund: Meia är uppvuxen i Arken med sin mamma och pappa. Hela hennes uppväxt har varit väldigt mörk. Föräldrarna jobbade alltid mycket och lämnat Meia ensam. När hon var 12 år blev både hennes mamma och pappa anklagade för förräderi mot Arken (de var inblandande i att vilja sprida nyheten om syrebristen). Meia, som var alldeles förstörd, försökte impulsivt rädda dem natten innan "avrättningen" ägde rum. Hon blev påkommen och stämplad som brottsling, vilket hon varit enda sedan dess.
Personlighet: Eftersom Meia förlorat sin familj och suttit inlåst har hon ingenting som begränsar henne. Hon är väldigt impulsiv och nonchalant. De beslut hon gör grundas alltid på vad som är bäst för tillfället, och inte vad som är bäst i slutändan.
Meia bryr sig inte heller ett dugg om Arken. Hon är glad att hon slipper stället och skulle aldrig drömma om att återvända till rymdstationen. Där finns helt enkelt ingenting av värde kvar för henne.
Den hårda barndomen har också format henne till en väldigt tuff person. Hon uttrycker sina åsikter öppet, men väljer hellre att lösa konflikter med våld än ord.
Resten rollas fram antar jag
Utseende:
Bilden. Mörkgråa ögon som ofta går hand i hand med en grålila nyans under dem. Meia kisar också på ett sätt med ögonen som ger intrycket av att hon är irriterad. Hon har brunt hår som alltid är lite rufsigt och "oplanerat".
Meia är väldigt kort, men samtidigt smidigt byggd. Hon lämnar Arken i svarta jeans, svart hoodie och svarta skor. Hennes viktigaste ägodel är ett silverarmband hon fick av sina föräldrar då hon fyllde 10 år. Det bär hon alltid runt handleden som ett bevis över vad hon förlorat.
Brott begått: Försökte befria föräldrar som dömts till döden.
Övrigt: -

Hey btw gillar din forumsignatur, boktjuven är en så himla bra och vacker bok! ♥

Namn: Naya Delvalle
Ålder: 16
Kön: Kvinnligt
Utseende:




Familj: Mamma (Elena), pappa död (Rick)
Personlighet: Bestämd, handlingskraftig, kan verka helt opåverkad i alla situationer, dömande, visar aldrig svaghet, bra på att ta hand om människor och vet ofta vad som behöver göras, tål inte människor som tror att de är bättre än andra.

Bakgrund: Nayas pappa blev 'floated' (vet inte vilket ord som är bra att använda på svenska??) när hon var 10 år gammal, eftersom han hade ett alkoholmissbruk och ett flertal gånger hamnat i slagsmål samt motsatte sig arkens ledning. Hon blev kvar med sin mamma, som led av bipolär sjukdom. Nayas pappa Rick och hennes mamma Elena hade levt olyckliga tillsammans så länge Naya mindes, de bodde tillsammans men var aldrig nära varandra ändå. De såg varandra från avstånd, och lade sig inte i varandras problem. Ricks död tärde nog mest på Naya, hennes mamma hade nog gett upp honom för länge sedan. Elena gav sin dotter kärlek, hon försökte alltid så gott hon kunde. Och Naya visste att hon skyllde sig själv för att hon inte kunde vara den mamman hon ville. Naya visste att hennes mamma älskade henne, och Naya älskade hennes mamma otroligt mycket tillbaka. Elena var borta från Naya i perioder, när hon mådde som sämst låg hon inlagd på sjukhuset. När hon var i sina maniska perioder ville hon visa Naya allt, hon berättade spännande historier, hon träffade nya människor, involerade Naya i sina projekt och forskade timme efter timme. Till och med pappa Rick var ibland med när de hittade på saker tillsammans, och han var nykter oftare under mammas maniska perioder. Läkarna berättade tidigt för Naya om mammans sjukdom och hon fick samtalshjälp. När hon var liten blev hon förtvivlad när hennes mamma plötsligt inte gick upp ur sängen och inte pratade längre efter alla veckor av upptåg. Men hon lärde sig med tiden hur hennes mamma fungerade. Elena åt medicin mot sin bipolaritet och det blev bättre i perioder, men ibland verkade den inte lika bra, och ibland slutade Elena äta sin medicin. Läkarna arbetade med Elena och på senare tid hade de lyckats hitta rätt medicin, Elena var mycket mer stabil, men Naya hoppades inte för mycket. Hon var inte lika naiv inför sjukdomen längre.
Nayas pappa visade också sin kärlek till Naya. När han var nykter hände det att de läste tillsammans, Naya älskade hur han levde sig in i berättelsen och hon ville aldrig att han skulle sluta. Han frågade henne ofta vad hon tänkte på, han sade att hon verkade vara som i en annan värld ibland. Naya tyckte om sin pappa mycket, men hon litade ändå inte på honom fullt ut. När han var onykter var hon rädd för honom, han blev hårdhänt och kunde säga saker som brände i henne. Nästa dag bad han alltid om ursäkt med gråten i halsen, han sade alltid att han skulle sluta, att han lovade. Men det var endast tomma ord. Trots detta älskade hon sin pappa, det var omöjligt att inte göra det. Naya var självständig från tidig ålder, hon var tvungen att lita på sig själv och ta ett ansvar. Om hon inte känt sig älskad av sina föräldrar hade hon nog varit förfärligt mer skadad än hon var nu.
Brott: attackerade en säkerhetsvakt (alltså jag har ingen riktig aning just nu, så det här blir hennes brott för nu)
Övrigt:

Now it's done, det är så skönt när det går lätt att skriva och allt bara flyter på 8D

Tack så mycket Jag älskar också boktjuven. Det är en fantastisk bok! ♥

Vilken fin mall du gjorde förresten Nu återstår det bara att börja. Ska vi börja i "kapslen" ner till Jorden?

Tack, din är också jättebra! ♥ Ja det kan vi, det blir perfekt! Jag börjar lite smått nu då ^^

De var på väg, mot jorden. Det var för mycket att ta in, efter drömmar och fantasier skulle det faktiskt bli verklighet.
Naya var på helspänn, det gick snabbt och magen kändes urgröpt. Illamåendet var långt upp i halsen. Hon hade brutit sitt löfte, att aldrig lämna hennes mamma.
Hon undvek att tänka på hur hennes mamma skulle klara sig utan henne, om hon skulle ge upp. Men när man undviker att tänka på något blir det ännu mer påtagligt. Naya blinkade hårt, hon kunde inte låta känslorna ta över. Inte nu.

[Tack ♥ Ja, det var bra att du började. Jag följer upp lite här nu ]

Meia sprattlade och gnisslade tänder där hon satt. Hon hatade det. Känslan av att vara tvingad, känslan av att sitta fast. Ironiskt nog insåg hon att hela hennes liv hade bestått av ett ständigt fängelse. Vissa dagar mörkare än andra, men ändå alltid fast.
"Har du något slags problem?" En senig pojke tittade bittert på henne från platsen mittemot. Hans ansiktsdrag var så skrapa att de nästan såg tecknade ut.
Meia svarade genom att sparka ännu mer ursinnigt. Hon önskade att hennes armar var långa nog att nå till pojken och klösa ut ögonen på honom.
"Jaså, du kan inte prata", fortsatte pojken håna.
Meia kastade honom en mörk blick. Han visste ingenting om henne, [i]ingenting[i]. Kanske var det det som störde henne så. Att han trodde sig göra det.
"Säger det dig ingenting att vi ska till Jorden? Jorden!?" Pojkens ögon lyste av någonting Meia hade svårt att identifiera. Iver eller ironi? Hon visste inte.
Men Jorden. När Meia tänkte på det blev hon alldeles till sig. På Arken hade Jorden blivit en symbol för den frihet människans urfäder en gång hade. Det var planeten som hade fått medborgarna på Arken att hålla hoppet uppe. Och nu skulle de dit.
Tanken var för bra för att vara sann.

[Haha, Meia kan vara lite knepig att nå fram till nu i början, men jag tror hon kommer lätta upp mer och mer x) *ursäktar min karaktärs dåliga uppförande*]

Du skriver väldigt bra!! I see, det blir bara intressantare när allt inte går så lätt hela tiden ;' ]

Naya kände igen de flesta av de hundra nedskickade, men hon hade inte talat med någon av dem förut. Förutom David förstås. Hon hade träffat David när hon var 11 år gammal, han hade kommit fram till henne. Inga andra barn hade pratat med henne tidigare. Deras föräldrar hade säkert varnat dem, "var snäll och håll dig borta från Naya, för ditt eget bästa, pappan är alkoholist och mamman är sjuk i huvudet". Men hon klandrade dem inte heller, egentligen skämdes hon själv över sina föräldrar fast hon inte ville.
Naya höll sig för sig själv, ibland kunde hon titta på hur andra barn umgicks och vara avundsjuk i hemlighet. När hon såg hur barn kramade sina föräldrar brände det ofta i henne och det gjorde ont, det värkte.
Visst hade andra barn försökt närma sig henne tidigare, men hon var alldeles för avvisande, släppte inte in någon tillräckligt mycket. De flesta slutade försöka till slut, fortsatte säga hej till henne med ett leende och var snälla. Men försökte inte komma henne för nära, det kändes bra. Men egentligen hoppades en liten del av henne att någon inte skulle sluta försöka, att någon lärde sig hur hon fungerade och visste vem hon var.
David hade inte givit upp, han försökte i ett helt år. Hon hade fräst åt honom, skrikit åt honom, och en gång hade hon till och med slagit till honom. Men han kom tillbaka nästa dag ändå, han tittade inte på henne som om hon var ett "stackars barn". Han tänkte mer om henne än så, han tittade inte ner på henne med medlidande.
David satt med henne när hon skrev, när hon byggde sina modeller, han följde med när hon stal verktyg från mekaniska avdelningen, och hjälte henne att smyga in till hennes mamma på sjukhusavdelningen. David hade ofta ett ritblock med sig, han visade henne hur han målat av henne och hur han tänkte sig att jorden såg ut.
Naya började tycka om David tillslut, nog var hon ofta uppnosig mot honom och kunde slänga ur sig arga slagord ibland. Men hon visste att han såg i hennes ögon att hon tyckte om honom, och det räckte för honom. Han gav henne mer än hon någonsin förtjänat och stod ut med mer än han borde.
Men det betydde inte att hon fick behandla honom hursomhelst heller. Han kastade arga ord tillbaka mot henne när hon betedde sig som en idiot, de kunde skrika på varandra länge ibland. Ända tills David hårt smällde igen dörren när han stormade därifrån. Men på något sätt kände hon sig fri efter bråken, hon hade släppt ut så mycket hon burit på. David var den enda personen hon hade exploderat av känslor med någonsin.
Dagen därpå dök David upp som vanligt, och frågade vad 'de skulle hitta på för bus idag' med ett skämtsamt leende.
David satt nu bredvid henne i rymdfarkosten, han såg på henne med en blick som sade "jag finns fortfarande här, jag finns alltid.". Hon förundrades än en gång över hur David kunde veta förstå vad som pågick i henne, hur han inte behövde ord med henne. Hon kunde inte låta bli att le fånigt åt tanken. David log snett tillbaka innan han gav henne en puss på kinden.

[Förlåt om det här blev alldeles för invecklat och långt.. :s]

[Tack detsamma! ♥ Du ska veta att jag ääälskar invecklat och långt, så bara kör på när inspirationen finns där

Ja, jag antar det. Det blir ju som du säger bara mer intressant om det finns lika komplikationer i en story. Våra karaktärer behöver inte vara sams bara för att vi är det x) Det blir intressant att se hur det här utvecklas ;P]

"Så du bryr dig om Jorden?" Den irriterande killen kunde verkligen inte låta henne vara. Meia kunde inte för allt i världen förstå vad hans problem var, så hon valde att ignorera honom helt och hållet. Han var tyst under så många sekunder att Meia nästan glömde bort honom då:
"Jag heter Jack, om det intresserar dig."
Meia tittade upp så häftigt att några mörka hårtestar föll ner framför hennes ögon. Hon insåg att hon var arg.
"Vilket såklart inte intresserar dig det minsta", la han till då han såg hennes min. "Vad heter du? Nu när du vet mitt namn, så är du skyldig mig ditt."
Meia spottade rakt ur. Främlingarna som satt närmast gav henne äcklade blickar innan de återgick till sitt. Hon önskade att även hon kunde återgå till sitt. Men med sin otur skulle hon aldrig kunna bli kvitt den här irriterande pojken Jack.
Jack skrattade åt hennes reaktion, men väntade fortfarande på ett svar.
"Jag är inte skyldig dig någonting!" Skrek hon. Tänderna slogs ihop och fortsatte gnisslas mot varandra.
Det var som om hennes ord var en utlösande bomb. Någonting gick fel, väldigt fel. Det började explodera i kapseln och allt blev fel. Färger av elektronik blixtrade som fyrverkier över deras huvuden.
Uppståndelsen skapade panik som hanterades på olika sätt.
"Vad händer?" Frågade någon i närheten av Meia.
"Vi åker igenom kraftfältet!" Svarade en kille med glasögon.
Sedan slöt Meia ögonen och blev ett med mörkret. Hon hörde, men vågade inte se.

[Vilken tur! Kanske blir lite ojämn i längden på inläggen, men försöker ha någon typ av marginal..

Nä precis, får se hur det blir när de träffas sen dårå ;' ]

Naya kastade David ett argt ögonkast, han visste att hon inte tyckte om när han pussade henne. Just därför kunde han inte låta bli. En skrikande röst avlöste en explosion, det sprakade och gnistrade de åkte snabbare. För snabbt. Naya knep ihop ögonen, och naglade in fingrarna i sina lår. Det rådde panik överallt runtomkring, men Naya var som avstängd från allt annat, det kändes som om hon var på väg att svimma. Krasch.
De stötte i mark, kapseln vibrerade innan den avstannade helt och hållet. Andan drogs in runt omkring henne, andetag pustades ut, och folk började prata nervöst. Naya öppnade ögonen och reste sig på skakiga ben ur sitt säte. David och hon fram till kapselns öppning där alla hundra samlats. Spänningen fyllde upp rummet i väntan på att någon skulle öppna dörren. David sträckte sig efter hennes hand och hon tog emot den. De var här, jorden var utanför kapselns väggar. Hon kände för att skratta rakt ut, hon stod på självaste JORDEN!

[Samma här skulle jag tro. Ibland har jag väldigt mycket inspiration, och andra gånger inte. Så gällande textlängd får bli som det blir tycker jag. Det viktigaste är ju egentligen att man skriver ]

"Öppna den inte!" Utbrast en tjej. "Om atmosfären är giftig kommer vi inte kunna andas." Meia kände igen hennes blonda lockar och allvarliga ansikte, men hade för stunden svårt att placera henne i huvudet. Det enda hon visste var att hon sett tjejen förut.
"Vi är redan döda", sa killen längst fram, grinade mot sin publik och drog ner spaken.
Ljuset som mötte dem var så starkt att det tog andan ur alla hundra. De kisade mot skenet som var alldeles för starkt för deras rymdvana ögon.
Sedan tillträdde detaljerna. De befann sig i en skog. En vacker, vacker plats som bara fanns skissade uppe på Arken. Det var som om de klivit in i en av de allra bästa av drömmar.
En flicka stapplade ut först. Synen var så överväldigande att hon inte kunde slita blicken från allt runtomkring henne. Hon sög in luft i lungorna och njut i fulla drag av den friska luften som svepte över dem alla. Meia såg hur flickan tog ett litet hopp och hamnade på Jorden. Det var overkligt. Helt orimligt och fantastiskt på en och samma gång. De hundras hjärtan bultade som ett då allting gick upp för dem.
Flckan vände sig om med ett leende bredare än Meia någonsin sett. "Vi är tillbaka!" Tjöt hon och tog ett skutt av glädje. Alla i kapseln hurrade exalterat och började tränga sig ut. Flickan hade satt ord på allas tankar. De var verkligen tillbaka. Det här var ingen dum önskedröm, det här var verklighet.

[Ursäkta att jag tog sån tid på mig, var inte alls inspirerad att skriva och aa :'( men nu är jag här!!]

Ljuset strömmade in i kapseln, Naya kisade svagt när hon tog ett par kliv ut. Hon kände solen på huden, hur den skönt börjat ge henne värme. Det var grönt, oj vad det var grönt. Växtligheten frodades vilt, och hon visste inte var hon skulle titta någonstans. Allt var så nytt. Hon tog ett djupt andetag, det kändes som om hon föddes på nytt.
Hon fylldes genast av tusentals endorfiner, bara att kunna andas såhär kändes som det bästa som någonsin hänt. Naya hoppade ner på marken, som var fylld av liv bara den. Jordens doft fyllde henne och hon var förtrollad, allt annat försvann, hon var bara här. Det var den underligaste känsla hon upplevt, all tyngd lämnade hennes axlar och hon svävade.
Naya skrattade, det var så skönt att skratta. Och det var första gången hon tagit initiativet att krama David. Hon andades in honom, och hon var lyckligare än hon någonsin varit tidigare.
David var med henne och i den stunden kunde hon inte önska sig något mer.