PRS med Måsen

Mall:
Namn:
Ålder:
Kön:
Utseende:
Personlighet:
Familj och bakgrund:
Övrigt:


Mall:
Namn: Irmeline Evangeline Hall
Ålder: 17 år
Kön: Kvinnligt
Utseende: Irmeline är ganska lång. Hon har inga muskler utan ser väldigt tunn och fragil ut. Hennes hud är blekvit och trots att hon under somrarna sitter utomhus ändrar den aldrig färg. Överhuvudtaget är hon spetsig och ser något sjuklig ut. Hon har ett smalt och något magert ansikte med tydliga kindben och spetsig haka. Ögonen är mörkt bruna, näst intill svarta, och tillsammans med det ebenholtsfärgade håret bildas en intressant kontrast mellan ljust och mörkt. Hon skulle antagligen inte beskrivas som vacker, men det är något med hennes utseende som drar till sig människor.
Personlighet: Irmeline är allmänbildad. Hon är kunskapstörstande och nyfiken vilket har gjort att hon vet mycket och anses vara intelligent och snabbtänkt trots att hennes intellekt inte överstiger medel.
Hon är tystlåten och mogen, men drar sig inte för att uttala sig i ämnen hon känner sig hemma i. Detta har givit henne en sorts högre position bland de andra eleverna, hon är den som alltid har svar eller intressanta tankar.
Familj och bakgrund: Hon har en mor och en far samt tre systrar där två är mugglare och en häxa. Hon kommer från Wales där hon bodde på hedarna, långt bort från närmsta by. Familjen levde på sina får och kor och träffade sällan andra människor. Det bidrog till Irmelines vilja att veta saker och läsa.
Övrigt: Är Gryffindorare

Mall:
Namn: Margaret Maggie Harriet Bouvier
Ålder: 17 år
Kön: Kvinna
Utseende: Det ord som bäst beskriver Maggie är livfull. Hon rör nästan ständigt på sig med dansanta, lätta rörelser. Hon är kort och slank men ändå muskulös. Hennes hår är några nyanser ljusare än hasselnötter och faller i virvlar ned till hakspetsen. Hon är solbränd året om och ser alltid väldigt frisk ut med runda, rosiga kinder. Ögonen är mörkgröna och näsan pekar uppåt.
Personlighet: Hon är sprudlande och kvick, både i kroppen och i huvudet. Hon använder ofta superlativer och ses sällan utan ett leende på läpparna. Hon är en envis vinnarskalle och vill alltid vinna och kan ibland uppfattas som jobbig eftersom hon oftast pratar och flyttar på sig. Intelligent, men skoltrött.
Familj och bakgrund: Bor utanför Cannes i Frankrike, men med engelskfödda föräldrar fick hon ändå gå på Hogwarts.
Övrigt: Är Ravenclaware

Irmeline stirrade ut genom fönstret i hennes sovrum. Regndropparna smällde i snabb takt mot glaset och bildade en slöja av vatten som gjorde det svårt att se vad som pågick. Inte för att det spelade någon större roll, hon visste precis vad för slags drama som utspelade sig på den välkrattade gårdsplanen. Hennes förvirrade farmor stod i bara nattlinnet med sin koffert i handen och väntade vid vägen. Regnet gjorde att sminket rann nedför hennes rynkiga ansikte och hon såg nästan ut som någon i en skräckfilm. Bredvid henne stod Irmelines föräldrar, nästan lika tunt klädda som farmodern, och försökte desperat få kontakt med henne. Så här blev det alltid den här dagen, varenda år hade det varit så sedan Irmeline var liten. Farmodern inbillade sig att hon skulle till Hogwarts, att hon var elva år. Resterande delen av året var hon helt klar i skallen, men efter ett trauma i tonåren blev den tjugoåttonde augusti för alltid en förlorad dag. Irmeline visste att det inte var farligt, men det var ändå obehagligt att inte känna igen sin farmor så hon tenderade hålla sig på sitt rum på vinden och packa inför det nya skolåret. De brukade åka den tjugonionde augusti för att få lite tid i London innan Irmeline och hennes yngre syster Lavinia åkte till Hogwarts så den tjugoåttonde var en stressig dag för alla.
"Irma?" Lavinia gläntade på dörren och stack in ett blekt huvud med rufsig kalufs i springan. Hon var femton år och snart fullvuxen, men Irmeline såg henne alltid som en liten flicka. "Ofelia säger att middagen snart är klar och att vi ska hjälpa mamma och pappa att få in farmor." Hon stack fram en gul regnkappa och kastade den mot Irmeline. När hon öppnade dörren helt såg man att hon redan var färdig att gå ut i ruskvädret med sin röda regnkappa och sina stövlar. Irmeline drog på sig jackan och följde sin syster ned för trappan och ut i kylan.

"Mags!" Mamma ropade med en hög, klar röst som ekade genom hela trappuppgången. Den var helt klädd i marmor och därför förstärktes ljudet extra mycket. Maggie visste mycket väl vad som skulle ske näst, och det gjorde nog mamma också, men de hoppade ändå till lite när dörren på andra våningen slogs upp med en stark smäll.
"Nu jävlar får det vara nog med detta helvetiska skrikande och gapande! Klockan är för fan sju på en söndagsmorgon!" Monsieur Rossignol (som egentligen inte alls hette det, men eftersom han själv var ganska känd för att gapa och skrika hade Maggies mamma passande döpt honom till det några veckor efter att de flyttat in i huset) dök upp bakom balustraden på sitt våningsplan. Han var röd i ansiktet och kokade av ilska. Mamma fyrade av ett bländvitt, charmerande leende mot den gamle mannen. Självklart var han chanslös mot henne. Det var alla, ingen kunde stå emot hennes skarpa hjärna och tunga. Ett faktum som inte minskade hur oemotståndlig hon framstod var hur otroligt vacker hon var. Maggie var inte ful, men hon var inte heller mycket mer. Mamma däremot kunde få en att tappa andan. Blont hår, gnistrande gröna ögon och ett leende som fyllde hela ansiktet med värme. Det värsta var att mamma inte riktigt insåg vilken effekt hon hade på människor utan bara fortsatte vara så underbar som hon var utan att egentligen känna av det. Monsieur Rossignol muttrade något lite lågt och lommade in till sig igen. Maggie såg till att vänta i ett par sekunder innan hon rusade nedför trappan i väldig fart. Hon sprang extra snabbt när hon kom förbi andra våningen. Ute på den soliga trottoaren stod mamma och pratade med taxichauffören. Vi var extremt sena, som vanligt, men mamma var aldrig stressad.
"Så så, hoppa in nu Mags." Hon föste in Maggie i baksätet och hoppade in efter henne. "Pappa är på Heathrow när vi kommer fram. Planet från Dubai skulle komma in klockan halv tio." Både min mamma och pappa hade gått på Hogwarts, men de var några av de få som sedan valt att leva mugglarliv. Självklart använde de sig av magi litegrann i vardagen, men det var inte alltför ofta och det kändes mer normalt när man inte använde magi än när man gjorde det. Därför hade Maggie allvarligt övervägt att inte åka dit första året, men nu hade det varit en omöjlighet att inte åka. Hon älskade sitt liv på Hogwarts, sina vänner, lektionerna, slottet. Och hon älskade att inte stå i skuggan av sin mor.

Regnet fortsatte hela kvällen och natten och det smattrade mot fönstret som gevärseld som farfar som var krigsveteran brukade säga. Irmeline sov inte mycket, hon gjorde sällan det på sommaren av någon märklig anledning. Istället gick hon igenom vad hon borde göra innan hon åkte nästkommande dag. Säga ett ordentligt adjö till sina systrar som inte skulle med till London till exempel, och se till att buren till hennes kattunge var helt iordning. Ibland for tankarna iväg, vad skulle det bli av henne? Ett år kvar i skolan och ingen aning om vad som skulle komma näst. Irmeline hade alltid varit sorten som visste var hon skulle, vad hon ville och hur hon skulle göra det. Nu visste hon inte någonting. Kanske var det det som höll henne vaken om nätterna? Hennes kattunge rörde på sig i sömnen på sängen bredvid henne och plötsligt kom tröttheten över henne. Hon somnade på några sekunder.

Irmeline Hall stod med prydliga guldbokstäver ingraverat på hennes koffert. Inuti den låg alla hennes saker i lika prydliga högar och uppepå den stod den prydliga guldburen där hennes katt satt och kråmade sig. Hon var resklädd och nyduschad, det korta svarta håret stod åt alla håll och var inte lika prydligt som resten av henne. Hon lade sina smala armar runt sin äldsta syster och kysste henne på kinden.
"Vi ses snart Louisa, jag har fått lov att åka till London om några helger." Hennes syster log och rättade till hennes hår lite.
"Vi kommer sakna er, som alltid." Irmeline flinade och rufsade till kalufsen igen.
"Irma, Lavinia! Vi måste åka nu!" Pappa stod otåligt vid pickupen och trampade i leran.
"Hejdå!", ropade de och hoppade upp på flaket. De var redan förväntansfulla.

"Laura, älskling! Cappuccino eller espresso? Jag minns ju aldrig vad du vill ha", pappa log fånigt mot mamma. Det var märkligt hur annorlunda han betedde sig mot mamma och mot Maggie. Mot Maggie var han sällan kärleksfull, eller ens trevlig. Han såg henne mest som ett hinder för hans och Lauras relation. Hade han fått välja hade hon inte fått komma hem på julloven och kanske inte ens under sommaren. När hennes Hogwarts-brev hade kommit var det pappa som gladdes mest av alla. Det enda som hindrade hans planer var Laura. Hon älskade sin dotter och satte alltid henne först, även om dottern ibland hade svårt att se detta. Men Maggie älskade sin mor hundra gånger mer än hon älskade sin far. Frågan var om hon ens älskade honom alls. Han var sällan hemma, och när han var det höll de sig borta från varandra så mycket som möjligt.
"Käraste Henry, när ska du lära dig att jag aldrig dricker cappuccino?" Hon vände leende sitt blonda huvud mot sin make och sedan tillbaka så att hon såg rakt på Maggie.
"Så, Mags. Har du allt du behöver nu? Vi har inte mycket tid på oss imorgon för vi ska dricka te med faster Annie och du vet ju hur mycket den tanten babblar på." Maggie stötte fram ett tillrättavisande, mamma, så säger man inte, men Laura viftade lite på en smal hand och skrattade.
"Äsch, det är ju sant. Men jag menar allvar, vi hinner inte mycket imorgon och absolut ingenting på morgonen innan du åker. Har du alla dina böcker? Inte det? Okej, men vi får väl vara ute i god tid imorgon så fixar vi dem. Det brukar vara en sån kö bara, men det löser sig. Vi behöver lämna in Bo hos veterinären också och se till att hon är okej. Sen ska vi..." Maggie slutade lyssna. Mamma skulle ändå se till att allt blev gjort.