Skuggan av Pelarberget-Angelinaa (prs)

Du vet vad som ska göras.
Angelinaa

Namn:
Ålder:
Ras
Utseende:
Vapen:
Personlighet:
Bakgrund:
Övrigt:

Namn: Kayir
Ålder: 18
Ras: Halv-fernrisulv
Utseende: Vilt mörkbrunt hår, bruna ögon som har något rött i sig. Hon har kraftiga huggtänder som avslöjar att hon inte är helt mänsklig, men det är inte ofta folk förstår vad det betyder på en gång. Hennes kläder är väldigt slitna.
Vapen: Har en dolk och pilbåge
Personlighet: Rollas
Bakgrund: Bodde i en fenrisulv by som blev attackerad så Kayir flydde med några andra men efter ett tag kom de ifrån varandra och efter det vandrade Kayir runt ensam.
Övrigt: Har bråkat med några orcher vilket har gjort att vissa orcher är efter henne lite extra mycket.

Hoppas det blev bra xP (håller på att somna xP)

Ja. Intressen och personlighet kan rollas fram.

Namn: (Har inte riktigt bestämt mig vad min lajvkaraktär ska heta) Aislin
Ålder: 16 år
Ras: Människa (Skogshelare)
Utseende: Ljusblont, axellångt hår och blå ögon. Rätt lång och smal. Mer rollas. (Det är svårt att beskriva sig själv.)
Vapen: Pilbåge och dolk (som du)
Personlighet: Rollas
Bakgrund: Mamman dog när hon föddes och pappan dog när hon var sju. Sedan dess har hon levt ensam. (Vet inte riktigt än hur jag ska göra på lajvet.)
Övrigt: Rollas

Kayir gick ensam genom skogen. Hon var nästan jämnt ensam nu för tiden. Då och då sprang hon på ett skogsknytt som hon "pratade" lite med. Knytt behövde hon inte oroa sig för, de var ju som de var.
Plötsligt stannade hon upp. Hon hörde röster. Hennes första tanke var att springa iväg, som hon vanligtvis hon gjorde när det fanns folk i närheten. Men av någon anledning bestämde hon att hon var tillräckligt uttråkad för att ta risken och se vad som hände.
Hon smög sig försiktig närmare och gömde sig bakom en stor gran för att tjuv lyssna.

((Kom verkligen inte på något att skriva xP))

Aislin kröp försiktigt närmare. Om de hörde henne var hon död, det visste hon. Tjuvlyssnandet hade börjat som en lek, men hade utvecklats till något livshotande när hon hörde vad de pratade om. De pratade om en plan att ta över, att få människor att dominera hela världen. De tänkte döda alla alver, alla knytt, alla dvärgar, allihop! Hon såg sig omkring, rädd för att bli upptäckt, och fick syn på en ung kvinna gömd bakom en gran, en till tjuvlyssnare. Hon hade mörkt, rufsigt hår och hennes kläder var slitna. Aislin såg inte kvinnans ansikte och fast hon annars såg mänsklig ut så anade Aislin att hon inte var det. Hon såg i alla fall inte så farlig ut där hon stod gömd bakom trädet, så Aislin viftade försiktigt med handen. Hon försökte att få uppmärksamhet från kvinnan och inte från gruppen som satt samlad kring elden tio meter framför henne.

Kayir hade kommit in i mitten av samtalet och kunde inte riktigt få en tydlig bild av vad som diskuterades, men något om mord och förstörelse snappade hon upp. Hon insåg att av alla hon kunde ha börjat tjuvlyssnat på var dessa antagligen det farligaste. Hon borde ha gott vidare på en gång. Det var tur att hon inte hade tagit risken att smyga ännu närmare.
En rörelse som Kayir bara såg i ögonvrån fick henne att stelna till med hjärtat hårt pumpande i bröstet. Någon såg henne, det var det ingen tvekan om. Försiktigt vände hon sig åt hållet där rörelsen kom ifrån. Till sin lättnad såg hon en tjej som verkade något yngre än såg själv, som också gömde sig. Flickan såg ut att vara en människa, så Kayir var noga med att hålla munnen stängd. Det var oftast människor som reagerade på huggtänderna. Kayir kunde väl förstå varför det skrämde vissa, de flesta varelser med huggtänder var faktiskt starkare än människor, tyvärr hörde Kayir till de svaga. I alla fall var hon inte mycket mer kraftfull än en vanlig människa. Hennes själsvarg var svag och liten och det var enbart en risk att ta över dens kropp.
Kayir vinkade försiktigt tillbaks mot flickan. hon såg också till att andra handen var synlig, så flickan skulle förstå att hon inte var en fiende.

Aislin log mot kvinnan och höll upp båda händerna, som en fredlig gest. När människorna vid elden hade ryggen mot henne tog hon chansen och ålade sig lite närmare. Nu var hon bara tre meter ifrån den närmsta mannen. Hon kunde känna dofterna från köttet som hängde över elden och det påminde henne om att hon inte hade ätit något på hela dagen. Magen kurrade till och hon slog skräckslaget handen för den. Som tur var så pratade människorna så högt att hon omöjligt kunde höras där hon satt gömd. Kunde hon smyga fram och ta en köttbit utan att det märktes? Nej, det skulle vara alltför farligt. Men bara en liten...

Personerna hade pratat färdigt och höll på att roa sig med kortspel vid ett bord. Ingen bevakade elden. Då tog hon sin chans. Snabbtsnabbt smet hon fram till elden och greppade tag om köttet. Elden slickade hennes händer och hon fick tårar i ögonen av smärta. Hon bet sig i läppen för att inte skrika, men en kort flämtning hade väckt uppmärksamhet från gruppen. De reste sig snabbt upp och satte av efter henne. Hon for snabbt iväg över stenar och rötter, med köttbiten hårt i handen. Nu gällde det bara att bli av med rövarligan...

Kayir hade knappt vågat titta när flickan smög sig närmare människorna. Hon visste att det skulle sluta illa, men det var inte som om hon kunde göra något för att stoppa flickan.
Kayir bet sig själv i läppen när flickan blev bränd av elden. Hon borde varit mer försiktig. Köttet var inte värt att offra sitt liv för. Kayir insåg just som hon tänkte det hon inte hade någon aning om flickan kanske redan låg på gränsen till döden. Det såg egentligen inte så ut, men vem visste när flickan senast fått något att äta? Det var försent att stoppa händelsen nu, vare sig det var dumt eller nödvändigt. Men det var inte försent för Kayir för att försöka hjälpa flickan.
Det var enbart dumt och inte nödvändigt. Ändå tog Kayir fram sin båge och kom ut från sitt gömställe. Hon var en ganska bra skytt, men hade inte många pilar. Hon borde springa istället.
Kayir la en pil på bågsträngen och drog armen bakåt. Hon siktade på människan närmast flickan. Hon släppte av pilen. Den ven genom luften och träffade människan i axeln. Den gick ganska djupt och fick stopp på rövaren. Kayir tog en ny pil och siktade på personen som nu var närmast flickan.

Aislin hörde svischandet av pilar som träffade rövarna bakom henne och hon förstod genast vem som hade avfirat dem. När rövarna tog till flykten satte hon sig utmattad på en sten och rev loss en stor bit med tänderna. Hon betraktade sina brännsår och tänkte efter om det var värt att hela dem med hjälp av skogens energi och själv bli ännu tröttare. När hon kollade upp mötte hennes ögon kvinnans, som fortfarande stod gömd mellan träden, med pilbågen i ett fast grepp.
"Vill du ha?" ropade hon till henne och sträckte fram köttet.

[Sorry för kort inlägg, men måste logga ut nu.]

Kayir blev lättad av hur enkelt det var att få rövarna på flykten. Hon skulle aldrig kunna ta ner alla dem! Men Kayir stod kvar på sitt gömställe, säker på att något annat skulle hända, det verkade lugnt.
Köttet var frestande, och det var bara rättvist att Kayir skulle få lite av det, hon hade faktiskt räddat flickans liv. Dessutom hade det varit ett tag sedan hon fick ordentlig mat, hennes mage kurrade högt. Så hon sprang på lätta fötter tyst och smidigt fram till flickan. Hon satte på sig sin båge och la tillbaks pilen i kogret. Flickan såg inte ut som ett hot, och var hon det var hon helt utan värdighet, med tanke på att Kayir just räddat hennes liv. Det var i och för sig inte omöjligt att hitta folk utan värdighet i skogen, så Kayir var redo att dra fram sin dolk vid minsta oväntad rörelse.
"Ja tack" svarade Kayir och sträckte sig efter köttet.