Rollspel mellan Parva Fortemque och 9 3/4

9 3/4


Tom mall:
Namn:
Ålder:
Utseende:
Personlighet:
Är vad (Spöke, människa mm) :
Övrigt:

Min mall:
Namn: Therese Björk
Ålder: Ålder som död, 6, annars, 37
Kön: Tjej
Utseende: Blek hy, isblå ögon, långt, ljust, tovigt hår, trasiga, svarta kläder.
Personlighet: Har ett 'spöke' personligheter?
Är vad (Spöke, människa mm) : Lite typ spökaktig, men lixom inte en genomskinlig tjej utan mer en vanlig fast läskig person.
Övrigt: Håller alltid i en trasig nalle med knappögon.

Namn: Matilda Gran
Ålder:17
Utseende: Långt ljust brunt hår bruna ögon smal.
Personlighet: Tyst blyg
Är vad (spöke människa mm) människa
Övrigt: Hon är föreldrar lös och bor hos foster familj.

Okej. Vem ska börja?

Du!

Prolog:
Jag går genom en korridor efter min första skoldag. Lamporna är svaga och blinkar lite. Helt plötsligt blir det svart. Lamporna tänds igen och det står en tom, grön och lite trasig stol på golvet. Det blir svart ännu en gång och det sitter ett gråtande barn på stolen. Han är kanske 7/8 år och kramar en gossedjurs kanin. Han kollar rakt på mig, lägger huvudet på sen och ler. Det blir svart igen och när lamporna tänds så står han en meter bort och ler ett glädjelöst leende. Allt blir svart.

Jag sitter på min röda, trasiga stol i ett halvmörkt rum. En liten tjej kollar på min röda stol. Hon ser mig inte, men lamporna blinkar till och slocknar. När de tänds så ser hon livrädd ut, och jag förstår att hon nu ser mig. Jag lägger huvudet på den och ler. Hon är inte äldre en fem och förstår inte vad som händer, så hon ler tillbaka och slår ihop händerna med ett högt klapp. Lamporna slocknar igen och jag står framför henne och ler ett lika glädjelöst leende som pojken jag först mötte, gjort. Så synd att behöva släcka något så ungt liv, för alltid, men jag har inget val. Jag tänker på pojken igen och den lilla flickan faller till marken. Hon är borta.

Jag drar efter andan. Rektorn i skolan har just berättat att en 5årig flicka har dött.
"Hon hittades död i ett rum. Polisen hittade inget, det enda som fanns i rummet var en röd trasig stol", säger rektorn.
Jag ryser och tänker på en bok jag läst. Annabelle. Den handlar om en docka som mördar barn. Tror jag på spöken?
Jag tittar mig omkring. Alla tittar på rektorn.
"Jag vet inte om någon minns, en flicka dog lika märkligt för några år sen. Hon låg bara på marken. Det enda som fans i korridoren var en grön trasig stol." Säger hon och hennes röst dör bort. Jag tänker på flickan. Therese Björk.
Tänk om...
En svag bris går genom rummet. Jag tittar på Ida, skolans drottning. Hon sitter och pilar med naglarna. Flickan som dött är trots allt hennes kusin. Jag drar ett finger genom en slinga i mitt hår. Är hon ledsen? Hon värkar inte bry sig.

Jag befinner mig i ett kolsvart rum, men jag ser ändå. Det står en svart, trasig stol, mitt på golvet. Jag ser en siluett i den som reser sig upp och kommer närmare. Tillslut så säger den med en mörk röst, så jag förstår att det är en man,
-Jag har hört att ditt första offer har fallit. Denna gång ska du jobba i par med den som gjorde dig till den du är.
Han sträcker ut handen, som för att presentera någon. Armen rör sig i en liten cirkel, och mitt från ingenstans så dyker pojken som jag blev mördad av, upp. Han kramar sin trasiga kanin och ler ett lika glädjelöst leende som när jag först mötte honom. Jag känner mig precis lika rädd och panikslagen som då, men jag ler ändå tillbaka. Lika glädjelöst som han och vi försvinner från allt.
En rödhårig pojke står mitt på ett tomt golv och säger hejdå till en tjej. De kysser varandra och jag förstår att de är nykära. Pojken är fjorton år och han är vårt nästa offer. Så ledsen flickan måste bli. Jag hoppas att det inte är hon som hittar honom död. Men jag kan ingenting göra för att det inte ska bli så. Dörren stängs och flickan har sätt sin pojkvän för sista gången. Och ingenting kan jag göra. Bara stå där och le så glädjelöst som pojken bredvid mig.

Jag ryser. Jag går genom en korridor. Samma korridor som flickan gick i. Jag håller hårt om böckerna i min hand. Det måste finnas något mönster emellan de två morden. Jag biter mig i leppen och funderar. Det enda som fanns var två trasiga stolar. Kan dom ha dödat? Nej, stolar kan inte mörda eller? Jag går med snabba steg till mitt skåp och vrider upp det. Jag steller in böckerna och tar min väska. Jag springer egenom korridoren. Jag har alltig samma känsla. Det luktar dött och instänkt och luften är iskall. Det har varit så sen flickan dog. Kallt och unket.

Det smäller till när pojken ramlar i golvet. Ännu en död. Jag vill börja gråta men jag kan inte. Jag finns fortfarande långt inne i mig själv. Den sexåriga flickan som är rädd för allting, och just nu vill jag ingenting hellre än att bli henne igen. Men jag kan inte. Aldrig någonsin kommer jag kunna återvända till den jag var. Jag märker att jag faktist börjat gråta på riktigt, men när jag torkar tårarna och kollar upp så upptäcker jag att händerna är röda. Jag gråter blod.
Jag är än en gång i det kolsvarta mörkret, och än en gång så ser jag trots det. Den svarta stolen står på samma plats som förut och samma scen jag upplevt första gången jag var här spelas upp igen, fast jag märker att det bara är i mitt huvud. Den mörka siluetten som nu nått mig säger,
-Du har märkt att du gråter blod, du har mördat ditt andra offer och du har upptäckt att du aldrig kan återvända till den du var. Du har kommit längre än de flesta och du behöver sammarbeta med någon ny. Vad sägs om henne.
Han gör en liten cirkel i luften igen och den lilla flicka jag mördat först kommer upp. Jag klarar det inte. Mina skuldkänslor väller upp och jag kan inte gråta. Jag kan inte gråta för att då skulle jag gråta blod och gråter jag blod så kan jag ingenting göra för det ska sluta. Men jag längtar, jag längtar så tills jag kan gråta. Då ska jag gråta och gråta. Tårar eller blod spelar ingen roll längre. Jag ska bara gråta.
Jag sitter än en gång på min röda, trasiga stol och väntar på att mitt nästa offer ska dyka upp. Då kommer hon. En flicka. Hon är runt 17 år och jag hör någon kalla henne Matilda. Matilda Gran. Jag känner igen henne. Jag vet inte vart ifrån, men jag känner igen henne. Jag kan bara inte mörda henne, men jag måste. Hon ser mig redan. Och hon springer. Jag kan ingenting göra. Hon är borta och hon lever än. Det ända jag kan göra är att gråta, så jag gråter som den sexåring jag är. Och jag kan inte sluta. Jag vill inte sluta. Inte förrän jag ser att jag inte längre gråter blod. Jag gråter minnen. Härska minnen ser jag i mina tårar. Minnen som återspeglas i mina tårar. Jag kollar snabbt åt höger för att slippa se dem, och där står den lilla flickan. Hon jag först dödat. Och hon gråter blod.

Jag springer. Föickan. Det var hon Theres. Jag skakar. Det såg ut som hon grät. Hon grät inte tårar som rn människa utan blod. Jag vill återvända men då kommer jag att dö. Något får mig att återvända. Jag dras tillbaka. Jag vill skrika men kan inte. Jag dras mot korridoren. Lamporna blinkar. Jag vet att hon är där. Hon måste vara där. Lamporna slocknar. När dom tänds sitter hon där på stolen.
"Theres?" Frågar jag.