The maze runner prs

Här är tråden sanna1324567
Du får skapa mallen.

Okay~

Namn:
Ålder:
Utseende:
Intressen:
Personlighet:
Jobb:
Relationer:
Hur länge har hen varit där?:
Övrigt:

Så? ^^

Namn: Samantha
Smeknamn: Sam
ålder: 16
Utseende:
Intressen: Retas med Newt och Gally.
Personlighet: Har inget tålamod, blir lätt arg, är snäll, trevlig och smart.
Jobb: Är löpare.
Relationer: Är bra kompis med Newt,Alby och Gally.
Hur länge har hen varit där: 2 år.
Övrigt: Avskyr att bli kallade för Samantha vill bli kallade för Sam.

Namn: Alexandra (efter vetenskapskvinnan Hypatia of Alexandria)
Smeknamn: Alex
Ålder: 15
Utseende:
Intressen: Springa - därav yrket löpare - och att dagdrömma om ett liv hon hade kunnat ha om hon inte var fångad i en gigantisk labyrint.
Personlighet: Alexandra är snäll mot alla - de flesta, i alla fall - och har lätt för att skratta. Hon tycker inte om att vara i den positionen hon är i, men gör det bästa av det och är så positiv som möjligt.
Jobb: Löpare.
Relationer: Alexandra är vän med de flesta, men hennes närmsta vän är Minho.
Hur länge har hen varit där?: Ungefär i ett år.
Övrigt: -

Samantha reste sig upp ur sin hängmatta och gick för att få sig lite mat. Gally gick upp bredvid henne.
- Hej Gally, sa hon och log.
Gally log.
- Tja, sa han.

Alexandra blåste på den högst irriterande slingan av hår som hade fallit framför hennes ögon. Ibland ville hon bara raka av allt brunt hår som satt på hennes huvud. Vad spelade det ens för roll, egentligen? Det bara irriterade henne och var i vägen för hennes ögon.

Efter att ha övergivit tanken om att raka av sig håret - det var ju ganska omöjligt, med tanke på att de inte hade någonting att faktiskt raka av det med - så satte hon sig ner med ryggen lutat mot stenväggen, som trots solens värmande strålar, var kyliga mot hennes bara axlar.
Alexandra tog fram sin matsäck, men höll ett vakande öga på omgivningen medan hon åt. Labyrinten var inte ofarlig - det visste ho av erfarenhet - och om någonting skulle komma mot henne ville hon vara beredd.

Gally gick iväg till sina kompisar och Sam fortsatte ensam till ett bord för att äta.
Hon behövde få vara ifred och tänka lite. Hon hade nämligen bråkat med Newt igår vilket hon just nu ångrade jättemycket.

Efter några minuter reste sig Alexandra igen, för att fortsätta springa. Så, efter att ha druckit lite vatten ur sin vattenflaska, började Alexandra att springa igen. Hon hade sin kniv i handen för att skära ner bitar att vinrankor, ifall hon skulle tappa bort sig. Det var inte särskilt troligt - Alexandra hade väldigt bra minne och hade sprungit samma sträcka fram och tillbaka alldeles för många gånger nu - men det var bättre att ta det säkra före det osäkra, eller hur?

Efter någon timme så var Alexandra framme vid punkten där hon skulle vända tillbaka, utan att ha upptäckt någonting nytt alls. Hon hade dock skrivit ner några korta anteckningar på ett papper för att kunna rita sin karta helt säkert, men hon hade inte behövt det. Hon hade lika gärna bara kunnat använda en gammal karta.
Det var aningen frustrerande att aldrig hitta något nytt, aldrig hitta någonting som tydde på att de kom ett steg närmare att komma ut från labyrinten, men Alexandra hade långt innan bestämt sig för att inte ge upp. Och Alexandra bryter inte sina löften.

Efter att ha satt ner sin penna och sitt nu väldigt skrynkliga papper i sin ryggsäck började Alexandra sträckan tillbaka. Hon sparkade undan de vinrankor hon innan skurit ner, men tog sig ändå fram med god fart.

Newt höll på och arbetade mest för att göra sig av med ilskan.
Han var arg på Sam men förstod att hon bara ville hans bästa.

Alexandra visste att de skulle få en nykomling den dagen. Hon hade vant sig vid att det bara var killar - och hon och Samantha, förstås - där, och hade slutat hoppas på fler tjejer. När hon tänkte tillbaka förstod hon inte heller vad som var så fel med att inte vara av samma kön som sina vänner - för vad spelade det egentligen för roll?

Alexandra flöt iväg i sina egna tankar medan hon fortsatte att springa. Hon kunde vägen utan och innan, och behövde knappt tänka på den medan hon sprang längre. Hon hade lärt sig den snabbt, så hennes minne var det inget fel på.
Även fast det såklart innebar fara att springa runt i labyrinten varje dag, och även fast Alexandra nu kände till sträckan så väl att de flesta hade tyckt att det varit tråkigt, så tyckte hon om det. Mestadels för att hon tyckte om att springa, naturligtvis, men också för att hon kunde återgå till sin egen lilla bubbla, och drömma sig bort medan hon sprang.