En verklig mardröm. (Prs)

Selma...,
Skapade en tråd till oss bara för att vi skulle komma igång.

Låter awesome!
Mall kommer senare, så fort jag har tillgång till min dator och Mikaela har gått hem x3

Här är min tror jag. Kan kommas att ändras något. x3 Var lite lat så orkade inte fylla i den mer. ^^



Namn: Lola.
Ålder: 19 år.
Kön: Kvinnligt.
Utseende: Lola är runt 170 cm lång. Hennes kropp är tunn. Hon har långa armar, små händer och långa smala fingrar. Hela hon är proportionerlig. Hon bär en del ärr över sin kropp efter gamla skador. Hon saknar en av sina tår på den högra foten och hennes lillfinger på vänstra handen är krokigt efter att hon brutit det. Dessutom har hon inte full känsel kvar i den. Hennes händer är skitiga och har sårskorpor över sig. Korta naglar med skit under.
Hennes ansikte är avlångt. Hon har en ”rak”, relativt stor näsa. Hennes mun är lång med smala, nästintill mörkröda läppar som ständigt är torra och spricker. Hennes övre framtänder är något sneda och i underkäken saknar hon en av hörntänderna. Hon har ljusbruna ögon som i vissa vinklar ser gröna ut. De är mandelformade och omringas av mörka, korta ögonfransar. Hennes hår är mörkt brunrött och är lite längre än nyckelbenen. Nedanför ena tinningen har hon ett tydligt vitt ärr som sträcker sig emot kindbenet.
Lola har något mörkare hy, ”olivfärgad”.
Bär oftast mörka kläder som går i svart, grått och brunt. Mer rollas fram.

Bakgrund&Personlighet: Lola har levt på gatorna så länge hon kan minnas. Hon lärde sig ljuga, stjäla, slåss och döda för att själv överleva. Hon är otroligt smidig och har väldigt snabba fingrar. Kan använda skjutvapen även om hon oftast missar sitt mål fler gånger än träffar. Är mycket bekvämare med att använda kniv, batonger, nävarna eller andra föremål som är nära till hands. Är inte särskilt stark men desto snabbare och kan ta sig fram utan problem i de flesta miljöer. Har lärt sig att anpassa sig och passa in i de flesta situationer. Hon kan anpassa och kontrollera sitt kroppspråk på ett sådant sätt att hon med väldigt små medel kan få sig själv att verka vara en helt annan person så att även de som känner till henne inte känner igen henne.

Rädslor: Rädd för hundar och råttor. Dessutom av att bli levande begravd. Kan komma att rollas fram mer.
Övrigt: Rollas.

Namn: Tony "Ace" Shane McGuire (han ser till att ha flera olika namn och att olika personer kallar honom olika saker, men föredrar Tony inför främlingar då mer eller mindre ingen känner honom under det namnet)
Ålder: 20
Kön: Manligt
Utseende: Lång (186 cm) och något gänglig vilket får honom att se ännu längre ut. Vältränad och atletisk även om han inte ser ut att kunna vara döda en. Är mer av de personerna som ser ganska svag ut när de har kläderna på, men när de är av (oh, god, I don't mean it in that way), så syns det att han är vältränad i form av muskulösa armar och ben, vilket kompletteras av ett sex pack.

Går allt runt i liknande kläder:
Bakgrund: När Ace var fjorton så råkade han döda för första gången. Han hade blivit inträngd i en gränd i det fattiga området, och de äldre barnen försökte få tag i hans pengar. Adrenalinet började pumpa runt i kroppen på honom och på något vis så slutade det med att han överbemannade de tre äldre killarna och råkade döda en under proceduren. Han flydde hemifrån så snabbt han kunde. Han ville inte dra in sin familj i det. Han greps av panik, helt enkelt. Tänkte inte riktigt på vad han gjorde, eller hur han skulle överleva. Eller att han lämnade en storasyster och en lillebror bakom sig tillsammans med en kärleksfull mamma. Trots det så ångrar han sig inte det minsta.
Innan Ace rymde hemifrån så gick han i skolan precis som resten av ungarna i hans kvarter. Han var varken rik eller fattig. Men, han var utstött. Han var väldigt mager som pojke vilket gav honom öknamnet "råttan" då folk tyckte att han liknade en. Han fick mer stryk än han fick leenden. Trots det fortsatte han gå dit som den idiot han var. Men för Ace hade alltid kunskap varit viktigt.
Det var därför han fortsatte att lära sig saker till och med när han blev på flyende fot.
Efter den första veckan ute på gatan började han se flygblad med hans ansikte på. Ace insåg att det inte längre gick att försöka tigga pengar och köpa saker. Så han började stjäla. Och så startade Ace liv som brottsling.
Ställandet började som små saker. Frukt, kläder, saker man behövde överleva. Sedan insåg han att han förmodligen skulle överleva lättare ifall han hade en grupp. Så, han började stjäla för andra personer också, och inom kort tid så hade han en grupp på 15 personer
En i gruppen, Wills, en gammal legosoldat med ett förlorat ben, började lära Ace att slåss.
Vid 17 års ålder började Ace förhandla. Han bytte dyrbara smycken och tingest för dyrbar information.
Ace praktiskt taget lever efter "kunskap är makt". Och, i detta fall stämmer detta. Det är på detta vis han har lyckats bli starkare. Få alla nödvändiga tillgångar som krävdes för att få honom att bli bland de de topp tio mest efterlysta brottslingarna över hela landet.
Rädslor: Att behöva bli konfronterad av sin familj. (Pretty much allt som har med hans familj att göra.) Att möta en av de envisa personerna som bara vägrar att dö. (Han träffade på en sådan person en gång - har fortfarande ett stort ärr på hans vänstra sida som minne.) Bli nedsänkt i en oförstörbar, genomskinlig behållare i en tank fullt med blodtörstiga, människoätande hajar. Att all information om Ace och allt han samlat på sig genom åren bara skulle komma ut i världen. Mer kommer förmodligen. Ifall man har lika många fiender som Ace och lever ett sådant farligt liv så har man fler rädslor x3
Övrigt: Skicklig på närstrid då det är det han har övat på längst. Bland det första Wills lärde honom. Kan hantera de flesta vapen riktigt bra. Föredrar de som inte behöver laddas om. Älskar sina nunchakus. Lät sig själv hyras ut som lönnmördare under ett år för att tjäna ihop pengar och sno information från mäktiga personer på en och samma gång. Så, lönnmördarbranschen har gett honom några viktiga erfarenheter. (Så som att döda de som hyrt dig ifall de vet vem du är eller vägrar betala dig.)

Jag tror det här blev min längsta mall någonsin o.o I'm sorry! D:

Jag kommer vara något lat nu och skriva ifall du vill börja om du hinner innan mig. Eller något.
Dont be sorry! That was awesome!

Okay! ^^

Jag börjar då jag mer eller mindre måste x)
But, I'll be nice :3

Förresten, jag tar det som att de bor i framtiden ^^

***

Ace hatade att sova för det mesta. Han sov under mark eller så sov han inte. Men, han kunde inte minnas att han var under mark. Så, därför betydde det att han hade gjort något fel. Hade han varit i en strid och låtit sig tillfångatas? Skulle inte ha varit första gången. Hjärnskakning? Inte heller första gången.
Men sedan så började han höra röster. (Vilket mer tydde på en kidnappning, men... han mindes ingen affär eller strid.)
"Var måste jag gräva?" sade något ilsket.
Ace kände vibrationer i kroppen. Han började röra på sig. Han var inlåst. I en låda, förmodligen. En stor låda.
"För att du inte är rädd för döda kroppar!" fräste den andra rösten tillbaka.
Åh, gud, nej, tänkte Ace. Han hade blivit levande begraven. Det var nytt dock.
Han började röra på sig, fick tillbaka känseln i tårna och fingertopparna. Han började undersöka sig själv, sin kropp för att se vad han hade och inte hade. Han hade sina vapen. Sina kläder. Sina pengar. Till och med sina kolor. Vilket var oväntat.
Syret var aningen tunt. Ace började fundera. Skulle han hinna få tillbaka sin styrka innan det tog slut. Innan han tuppade av. Han kände sig själv puta lätt med läpparna. Förmodligen inte. (Egentligen, jo. Han skulle förmodligen ha varit ute ur kistan redan nu ifall han verkligen hade oroat sig.)
"Var är det här för kista? Varför finns det kedjor omkring den?"
Okej, inte ens Ace skulle klara av kedjorna i detta läge. Hur kunde han ha låtit sig fångas i första början?
"Jag vet inte. Förstör dem bara. Graven ser dyr ut."
Ace började bli sur. Varför var han här? Varför lät han gravplundrarna plundra hans grav? Även om han inte var död?
Han var drogad, insåg han. Det klart. Det är så de lyckades fånga mig. Men vem i helvete är de?
Så fort han hörde kedjorna kapas och hur kistan började ge vika när gravplundrarna öppnade den så sparkade han upp resten.
Han kunde höra gravplundrarna skrika och sedan börja försöka springa bort i natten.
Ace fortsatte kämpa med kistan. Nu när han kunde känna syre fylla lungorna blev allt lättare. Han kände styrkan återvända. Han kände hur hjärnan började arbeta igen.
Han sparkade igen och nu kunde han stoppa ut båda benen.
Efter att ha hittat sina nunchucks i kistan (för, såklart att de var där) så kröp han snabbt ut, så vig som han var.
Han började titta sig omkring. Han var på en kyrkogård. Men vilken, var frågan? Södra eller norra sidan om staden? Östra kanske? Västra, förmodligen dock. Han tillbringade inte så mycket tid i västra. Inte västra delen av landet överhuvudtaget. Han visste inte ens varför. Men ifall han var i västra delen så skulle det förklara varför han inte kände igen sig.
"Tack?" sade han lugnt medan han började sopa av sig smutsen. Gravplundrarna kanske inte hörde honom, men han var fortfarande tacksam. Och så slapp han döda dem då de inte verkade veta vem han var.

[This was pretty crappy o.o' I'm tired though x)]

[Inser hur sjukt dålig jag är på att beskriva men kände att det blev långt och ajg är lat. x) Same shit here.]


Männen stod med ryggen emot henne. Hon rörde på sig, kände efter att hon var hel. Det sista hon mindes var att hon gått och lagt sig och innan det hade hon slagits i arenan igen. Eller inte hon men Vita, namnet hon gett sig själv.
Hon satte sig upp och hon kunde se att hon blödde genom det gråa linnet. Stygnen hon satt måste gått upp. Men hon kunde inte förstå varför hon inte vaknat.
En av männen vände sig om. Han gav henne ett leende och visade henne en rad med extremt vita, raka tänder. Tänderna verkade lysa extra mycket i månens sken, precis som ögonvitorna vilket fick honom att se något galen ut.
”Du har vaknat. Bra!”
Lola var bunden. Hennes händer satt fast hårt i ett rep och likaså fötterna men det hindrade henne inte ifrån att försöka komma loss.
”Vad vill ni mig?” frågade hon lugnt och behärskat, som om det skedde henne varje dag att hon vaknade upp bunden med främmande män. Hon rätade på sina axlar, drog dem bakåt och tittade upp emot mannen med en intensiv, stadig blick. Att större delen av hennes kropp värkte gick inte att urskilja.
”Färdig”, sade en tredje man Lola inte sett. Han befann sig i en djup grop, nästan lika djup som han själv och en svag oro började rotas i Lola.
Lola vred upp benen under sig. Händerna som var bundna bakom ryggen började treva längst repen runt fötterna.
”Du har retat upp fel människor”, sade mannen som talat till henne. Den enda av dem som ännu gav henne någon uppmärksamhet.
Lolas mun sprak upp i ett leende. Hon var säker på att hon inte gjort det, retat upp någon. Ingen alls. Hennes sätt att arbeta innebar att inte vara någon och alla. Mycket av det hon gjorde, i det tysta och mörka, var i slutändan skyllt på någon annan.
Förutom hennes aktiviteter i arenorna. Det var mest för skojsskull. För att få känna adrenalinkicken då den var som bäst. Att veta att hon var värdig att leva. De flesta striderna slutade inte i död men ofta med att någon blev lemlästad och svårt skadade. Många befann sig bara i arenan en gång. Sedan fanns det dem som Lola som ständigt kom tillbaka. Det var inte bara kicken utan även pengarna det gav och att hyllas och ses av publiken. Deras skrik och stöd var … obeskrivligt. De dyrkade henne då hon befann sig i arenan. Hon var en gudinna.
”Ni måste tagit fel person jag …” började Lola men mannen tog sig fram till henne och gav henne en örfil. Lolas ansikte ryckte åt sidan. Hennes ansikteshalva var han träffat henne domnade snabbt bort. Blodsmaken var tydlig i hennes mun.
”Det där var onödigt”, sade Lola och spottade.
Mannen sade inget utan log snett, visade åter igen de perfekta tänderna.
”Mark, hämta kistan”, den andra mannen gick fram till en bil medan den tredje tog sig ur gropen. Lola följde männen med blicken tills den landade på en av gravstenarna. Hon visste vart hon befann sig. Hon hade varit där förut.
”Vad tror ni att ni håller på med?” frågade hon och hörde själv att hennes röst inte var lika oberörd längre.
Den andra mannen, Mark tog enkelt ut en träkista ur den röda pickupen och lade den till marken bredvid hålet. Männen log emot varandra, stort och tittade sedan på Lola. Lola såg det hela framför sig och hennes hjärta började skena i hennes bröst.
”Jag vet inte vem ni tror att jag är men …” Lola hade funnit knuten till repet vid fötterna och började med sina starka fingrar att dra upp den. Männen hade knutit hårt och många gånger. Repen skar in i hennes handleder. Bara hon haft sin kniv på sig. ”… jag har inte gjort någon något.” Hon föll in en utdragen dialekt. Hennes axlar föll och hakan föll nedåt emot hennes byst.
Två av männen kom fram till henne. Då den ena sträckte sig efter henne for Lola upp på fötter, nockade honom men tappade balansen då fötterna fortfarande satt fast i varandra och föll på den andra. Han grep tag i henne och panikartat vred och skrek Lola för att komma loss. Mannen verkade gilla hennes motstånd.
”Skrik du flicka lilla, men ingen kommer höra dig.” Hans ord var lätta som en smekning men Lola fortsatte att försöka komma loss. Ett svart täcke började lägga sig runt hennes ögon.
De tvingade henne ned i kistan. Kistan var liten och för att hon skulle få plats var hon tvungen att krypa ihop.
Lola sparkade en av dem hårt i magen, en annan fick näsblod men på något sätt lyckades de få ned henne. Utan att hon riktigt visste hur hade hon locket över sig. I sin panik pressade hon allt vad hon kunde emot det. Kastade sig emot locket men de höll emot.
Ljudet av en något fick henne att stanna upp. Hon tystnade med hjärtat hårt bankande i hennes bröst. Det kunde inte vara sant. Det måste vara en dröm men allt var så verkligt. Hon pressade sin axel emot locket igen men hörde ljudet igen. En skruv borrades ned i ena sidan och Lola skrek. Åter igen kastade hon sig emot locket. Hon hörde någon säga något, ett skratt och en skruv borrades in i mitten av kistan. Lola lutade sig i samma stund emot det och skrek då skruven pressades in i hennes axel.
Efter det låg hon tyst. Hennes andning var lätt, snabb och hon kände hur hon darrade. Hela hennes kropp.
Kistan rörde sig. Upp i luften och sedan ned.
Lola var tyst nu. Hon låg spänd, ihopkrupen och försökte att andas. Alla rationella tankar hade flytt och det enda hon kunde se framför sig var sig själv där nere, för alltid.
Något träffade kistan. Och sedan något mer. Lola kunde inte röra sig om hon så hade velat.

Ace höll inne ett skratt när han närmade sig den tjocka filuren. Han var tjock i Aces ögon. Det var något som stannat sedan Ace var yngre. Göra om sina fiender i tankarna så att de blev vanskapta. Det var så han hade dödat första gången. Han hade nästan hört "Din tjocka, jävla gris" pumpa i huvudet. Och innan han hade vetat ordet av hade han dödat mobbaren.
Ace skakade på huvudet. Han var galen, men bara aningen. Det som skedde i barndomen kunde sätta ärr, och han skämdes, men ibland älskade han att höra ljudet av skriken, se hur ögonen nästan ploppade ut när han kvävde syreintaget. Det var den rädda, något psykopatiska, tolvåringen som trivdes med det.
Men, Ace var inte den personen längre. Han hade lärt sig att kontrollera sig själv. Dock så tyckte han inte om att bli kidnappad.
Han slog till den ena med sina nunchucks. Den andra vände huvudet till. Ace sparkade honom i huvudet så att han föll medvetslös samtidigt som den första. Sedan var den tredje kvar. Han såg in i ögonen på honom. Mannen började backa.
Ace lutade huvudet lätt åt sidan. Log. "Du försökte döda mig", sade han och började komma närmare, snurrande på sitt favoritvapen. Det gjorde folk nervösa. Ingen tyckte om nunchucks, förutom Ace själv då. Folk trodde inte någon egentligen kunde kontrollera dem.
Mannen sade inget, utan fortsatte backa medan hans ögon var spända på Aces vapen.
"Se mig i ögonen. Du försökte mörda mig", sade Ace igen. Mannen svalde och såg upp. Han sade fortfarande inget.
"Men, det klart. Massvis med folk försöker döda mig. De flesta vill ha mitt huvud i julklapp, faktum om... I alla fall. Du vet uppenbarligen vem jag är, vilket betyder att du behöver dö. Ditt fel." Ace ryckte på axlarna som om han inte brydde sig särskilt mycket trots att han egentligen kokade av ilska. Hans vapen flög ut mot mannens huvud i samma sekund som hans läppar började forma något.
"Ouch. Du skulle bara ha börjat tala tidigare", suckade Ace medan han föll död ner på marken. Han gick tillbaka till kistan och dödade de två återstående männen samtidigt. Inga överlevare. Hans andra motto.
Ace drog vant upp huvan och litade på att mörkret skulle dölja hans ansikte. Sedan drog han bort kedjorna och ryckte sedan upp locket på kistan.
Han rynkade på ögonbrynen när han såg flickan under locket. Hon blödde. Förmodligen hans misstag.
"Vita. Nej... Lila? Nej. Lola. Så var det ja", mumlade han. "Du har dragit åt dig lite väl mycket uppmärksamhet, tycker du inte?" undrade han innan han rätade på sig. Så fort hon ställde sig upp och verkade vara okej så skulle han gå. Tills dess var han väl tvungen att hjälpa henne.
Han hade ändå inget att göra. Trodde han åtminstone inte. Vilken dag var det? Skulle han döda utrikesredaktörens sekreterare idag? Eller var det onsdag? Handel med den kinesiska maffian? Vad hade han för planer egentligen? I vilket fall som helst fick det vänta.

En kylig vind smekte Lolas ansikte och hon drog upp benen tätare emot bröstet och gömde ansiktet i dem. Hon blev vagt medveten om sin hackiga, lätta, snyftiga andning och började bli medveten om att hon inte var instängd längre. Det tog henne ytterligare en bra stund innan hon satte sig upp. Hennes händer darrade fortfarande och hon gömde dem intill sina sidor, stoppade upp händerna i armhålorna.
En man stod över henne. Han såg enorm ut och det gjorde henne något oroad att hans ansikte var skylt. Vad hade hänt? Var han en av dem? Hon kunde inte komma ihåg vad som hänt efter hon hamnat i kistan. Allt hade blivit svart.
”Vem, i helvete är du?” frågade hon med sammanbitna tänder.
Med ett kraft tag tog hon sig upp ur kistan och gropen. Lola kravlade sig upp med knän och händer. Hon gillade inte hur han tornade över henne. Benen under henne darrade men hon bet ihop, pressade de emot varandra och tvingade sig själv att stå.
Hon fick syn på männen som låg döda på marken och en kall vind fick henne att rysa. Hon avskydde tanken på att mannen räddat henne. Att behöva bli räddad. Över att hon drabbats av panik. Fortfarande iklädd samma kläder hon gått till sängs i, vad hon kunde minnas, ett grått linne och svarta, slitna, håliga jeans.

"Jag går under många namn. Och inget av dem har något som helst värde för dig", svarade Ace tonlöst medan han såg ut över kyrkogården. Det skulle finnas fler personer här. Åtminstone den som höll i trådarna. Ace var svårdödad, det visste folk. Och ifall personen som hade anlitat männen hade någon slags vett i skallen så skulle denne se till att jobbet verkligen blev gjort.
Han behövde tala med Olivia. Hon skulle se till att få fram vilka det var som hade gjort det. Han behövde tala med sin högra hand... Han kanske till och med kunde be gaturåttorna om hjälp. Folk var alltid ute efter pengar. Och Ace hade tillgång till vartenda digitalt öre i världen.
"Du borde dra hem. Förmodligen skaffa dig ett nytt hem också för den delen", sade han till Lola som en markering på hennes kläder. Hon hade säkerligen gått till sängs med dem. Vilket visste att personerna visste om hennes adress.
Ace insåg att han förmodligen också behövde byta ställe. Eller kanske inte. Han var verkligen tvungen att kontakta Olivia och ta reda på vad i helvete som hade skett.