Fantasy rollspel, öppet för alla.

Jag ville ha ett rollspel som är öppet för alla, och ett där det inte gör något om folk hoppar in mitt i, då detta gör rollspelet mer levande.

Historien är att gudarna satte sina barn på världen för att de skulle kunna användas som vapen mot människorna. Detta var för tvåtusen år sedan och barnen minns längre inte vilka deras föräldrar är, eller vilka de är. De minns inte sina krafter eller varför de är på jorden. De vet endast att de inte kan dö av ålder och att underliggande saker händer dem, sådant som har med deras krafter att göra.
En dag anser gudarna att de har fått nog av människorna, de är giriga, vidriga mot varandra osv. Gudarna kontaktar barnen som inte är medvetna om vilka de längre är och ber dem att utrota mänskligheten, kommer de göra det?
Rollet utspelar sig i en alternativ medeltid, men det finns inga super utvecklade vapen, eller liknande. Ingen digerdöd heller.
De bor alla i samma stad, men de känner inte till varandra. De kommer märka varandra längre fram på något sätt.

Regler för rollet:
*Man rollar i tredje person.
*Man måste skriva längre inlägg, minst fem rader.
*Man får inte rolla någon annans karaktär.

Jag rollar två tvillingar, en tjej och en kille. Så jag gör två mallar.

Mall:
Namn: Fawn (betyder young deer)
Kön: kvinna.
Ålder: över 2000 år
Utseende:
Personlighet: Fawn är väldigt blyg och försiktig. Hon är tillbaka dragen och undviker ögonkontakt med nästan alla. Hon älskar naturen där hon kan vara sig själv, hon sjunger gärna och är ganska vild i naturen. Den enda hon är sig själv med är sin bror. Resten rollas fram.
Guds kraft: Hon kan känna av naturen, deras andar och liv. Hon kan även bli en drake.
Vapen, om man har några: Fawn har endast en liten kniv som hon nästan aldrig använder då hennes bror skyddar henne.
Föräldrar: Mor, Epona (Djurens beskyddare). Far, Virtus (Gud av modig och militärstrategi)
Övrigt: Hon har ett förhållande med sin bror.
Rollare: Cara Riddle

Namn: Alistar (betyder krigare)
Kön: Man.
Ålder: över 2000 år.
Utseende:
Personlighet: Han är väldigt beskyddande mot sin syster. Barsk mot andra människor. Butter och väldigt kaxig. Hans syster får ofta lugna ner honom. Han har väldigt lätt att hamna i trubbel. Resten rollas fram.
Guds kraft: Han är vapnens gud. Han kan hantera vilket vapen han än tar upp.
Vapen, om man har några: Han har ett svärd han alltid bär med sig, men han kan också använda nävarna då han är väldigt stark och tålig.
Föräldrar: Mor, Epona (Djurens beskyddare). Far, Virtus (Gud av mod och militär strategi)
Övrigt: Har ett förhållande med sin syster.
Rollare: Cara Riddle

(Taggar lite bra rollare AuroraAlexius, Shapiro, Wemmy)

Namn: Nires (Shipping mellan gudarna )
Kön: Kvinna
Ålder: Runt 1000 år
Utseende:

Om man tar bort klackarna.
Personlighet: Är mycket oberäknelig till humöret.
Har svårt att hålla vrede och ilska inom sig, tar då lätt till vapen.
Hon älskar segerns sötma i vad det än må vara.
Hennes faders krafter gör dock att hon inte njuter lika av den fredliga segern.
Resten rollas.
Guds kraft: Är nästintill okrossbar i strid.
Vapen: Svärd som hänger vid hennes sida samt dolkar.
Föräldrar: Moder: Nike (Segerns gudinna, både den fredliga segern men även den blodiga segern.)
Fader: Ares (Krigets, ursinnets och det besinningslösa våldets gud.)
Övrigt:
Rollare: Vildvittra

Hur mytologiskt rätta måste vi vara här? Vilka gudar får andvändas och måste man ta deras riktiga mytologiska söner/döttrar? Får vi bara följa en mytologisk linje (grekisk, titanisk etc.) eller kan det blandas med alla?

Nej det är fritt att blanda själv. Du kan även hitta på en gud ifall du vill
Det är bara att köra

Haha! Vad öppet, men jag hoppar in då ;D

Namn: Tjorn (Fornnordiska för sjö)
Kön: Man
Ålder: Runt 300-400 år
Utseende: Looks like Hodor, 'nuff said.
Personlighet: Ganska lättretlig, ler inte så ofta,
Guds kraft: Stark, simmar som en säl, kan göra vatten till tät is.
Vapen: En stor slägga.
Föräldrar: Njord. Havet, fiskets och vädrets gud. Skade. Jakten och Vinterns gudinna,
Övrigt: Hans mor var jättina, vilket gjorde honom ganska stor, han har ingen kärlek för varken mor eller far då dom båda flyttade isär och han blev tvingad att välja vem han älskade mest, slutade med att han inte älskade någon mest.
Rollare: Chapy Shapiro

Gjorde jag allt rätt eller? Något som behöver ändras?

Låter väldigt intressant! Är gärna med!

Namn: Viris
Kön: Kvinna
Ålder: ca 2000
Utseende: Androgyn. Medellängd. Kort svart hår, och grå ögon. Inte så kvinnliga former, och klär sig oftast i manskläder (ifall tillfället inte kräver mer kvinnliga kläder). Ser väldigt vanlig ut, till den grad att det är svårt att komma ihåg hennes direkta utseende.
Personlighet: tystlåten och en ensamvarg. Märks oftast inte av bland andra människor. Envis, och tycker inte om att misslyckas.
Gudskraft: kan smälta in i skuggorna, och göra sig själv i princip osynlig. Kan känna av död och smärta.
Vapen: kan hantera flera olika sätt att mörda folk på, men föredrar dolkar, som hon har gömda på olika ställen i kläderna.
Föräldrar: far - Hades (dödsrikets härskare), mor - Akhlys (gudinna av olycka och misär, men även av gift)
Övrigt: på grund av hennes förmåga att röra sig obemärkt bland människor, har hon blivit en tjuv som roar sig med att se hur långt hon kan gå utan att bli upptäckt. Om man får kontakt med henne kan man även anlita henne som lönnmördare.
Rollare: AuroraAlexius

Jag tänkte att jag börjar nu, vi behöver inte ha någon speciell ordning, utan det är bara att rolla på

Fawn gick med blicken ner i backen och undvek att se på människor, hon kunde kännas deras blickar på sig, men hon vågade inte möta deras blickar. Hon hade en flaska mjölk i famnen, hon skulle laga middag när hon kom hem till henne och Alistar, hon visste inte vart hennes bror befann sig just nu, men hon ville ha färdig maten innan han kom hem.
Fawn undvek vattenpölarna på marken, hon ville inte bli blöt om fötterna, hon skulle just svänga vänster när hon hörde röster som skrek och hon tittade upp, för att se sin bror prata med en medelålders man och hon förstod att hennes bror hade hamnat i något sorts form av bråk och hon skyndade dit.

Alistar stod framför mannen som försökte lura honom på pengar, han ville köpa en ny klänning till sin syster, han visste att det var ett fint tyg, men inte lika fint som mannen ville få honom att tro. Alistar hade trots allt varit med väldigt länge och det var inte den första klänningen han köpt.
"Försök inte lura mig" sa Alistar med ena handen på svärdet som hängde vid höften.
"Den är värd mer än du erbjuder!" sa mannen bestämt och Alistar fnös.
"Jag erbjöd 10 silvermynt, trots att den bara är värd åtta!" sa Alistar och mannen låtsades se förolämpad ut, Alistar förstod att mannen livnärade sig på bluff och båg.
"Om du inte vill erbjuda 12 säljer jag den till någon annan" sa mannen
"Jag skall ha den!" sa Alistar och drog sitt svärd, mannen drog ett eget svärd och Alistar fnös, han tänkte just höja sitt svärd mot mannen när någon klev emellan, Alistar såg på sin syster som stod där.
"Flytta på dig jänta!" sa mannen och puttade undan henne. Fawn ramlade på marken i leran, mjölken föll i backen och gick sönder, en glasskärva ifrån mjölkflaskan flög upp och rispade hennes kind, Alistar såg svart och mannen som stod framför honom. Alistar svingade enkelt svärdet och mannens huvud separerades ifrån hans axlar och landade i leran, och stoppade tillbaka svärdet i skidan. Alistar böjde sig ner och lyfte upp sin syster i famnen, han såg på såret längs hennes kind och pussade bort blodet, hon slöt ögonen och lutade sig mot sin brors bröst, hon kände sig trygg i hans famn där han bar henne bort ifrån folkmassan mot deras hus.

Nires såg framför sig på skogstigen. Nu hade det hänt igen, en död man och hon med dragen, blodig dolk och dunkande hjärta efter adrenalinkicken. Mannen hade gjort något så enkelt som att inte flytta sig från stigen och nu var han död. Hennes vrede var snabb och intensiv och de flesta dispyter brukade sluta såhär.
Egentligen avskydde hon det, men samtidigt älskade hon det. Hon älskade då det pågick, att känna dolken eller svärdet söka sig in i kroppen. Låta den hacka den det gällde i småbitar, hon kunde vara riktigt rå och brutal, kunde stycka sina motståndare.
Men efteråt, efteråt kände hon ånger. Inte alltid, inte var gång, men ibland och då var det så hennes hjärta kunde brista.
Men hon kunde inte rå för det och inte heller var det någon som förstod henne eller kunde lugna ner henne. Alla hade dött om henne eller övergivit henne och nu hade hon flyttat till en enslig stuga i skogen.
Där bodde hon nu, ensam som alltid, men med ett hjärta som skrek efter mänsklig kontakt. Men inte heller kunde hon utsätta någon för henne, de kunde dö.

Nires hade lämnat mannen och befann sig nu i stugan. Det var sällan hon befann sig i staden, men då och då måste hon in för att se om någon sökt efter henne till någon armé. Armélivet var väl det enda liv hon klarade av. Enda livet då de enbart bestod utav död, då hon kunde döda utan självförebråelser sedan, då det var för en god sak.

Viris rörde sig långsamt över stadens största torg. Hon behövde inte undvika människorna hon mötte, utan de gav väg åt henne omedvetet. Hon hade alltid haft en utstrålning som människor undermedvetet undvek, oavsett om de uppmärksammade henne eller inte. Oftast märkte de inte ens att hon var där, förutom den där obehagliga känslan av död och olycka som hon utstrålade.

Det var vilodag och torget kryllade av människor. Viris såg det som ett bra tillfälle att studera människorna i staden. Det var alltid bra att känna till människorna omkring sig. Hon stannade mitt på torget och såg upp mot himlen. Det skulle antagligen bli regn ikväll. Hon log för sig själv. Regnet fick henne alltid att känna sig mer levande, det vattnade inte bara naturen, utan även hon fylldes av ny kraft.

Hon stod och studerade människorna omkring sig. Dessa vanliga tråkiga människor. Ingen märke av henne nu när hon inte ville bli sedd, trots att hon stod mitt bland dem. Hon suckade och masserade sina tinningar. På senaste tiden hade hon börjat få huvudvärk allt oftare. Hon morrade lågt för sig själv och försökte trycka undan smärtan som sköt fram. Hon såg upp och mötte en gammal mans blick. Han såg chockad ut, som om hon precis uppstått från tomma intet. Vilket det antagligen såg ut som också, eftersom hon för en sekund tappat koncentrationen och gjort sig själv synlig igen. Hon gav honom en irriterad blick och vände på klacken. Hon hade fått nog av människostuderande för idag.

"Kan du inte uppföra dig någon gång?" sa Fawn där hon bars i sin brors famn, Alistar såg ner på henne och log lite mot henne.
"Inte mitt fel, han försökte lura mig på pengar" sa han och Fawn skakade på huvudet men sa inget. Hon visste att hennes bror var hopplös.
Alistar såg på sin syster, hon hade ingen allvarlig skada, och behövde egentligen inte bäras hem, men han gjorde det ändå, han ville skydda henne ifrån allt, hon var en skör blomma. Fawn lät sig hållas, hon hade inget emot att få sin brors kärlek, hon törstade efter den, och han efter hennes. Om någon annan skulle försöka få hennes bror skulle hon bli arg, det var enda gången hon blev arg.
Fawn låste upp dörren ifrån sin brors famn och han bar in henne och ställde ner henne på golvet. Alistar böjde sig fram och kysste henne, Fawn besvarade kyssen och hennes bror drog in henne i en omfamning.
"Ingen får skada min Fawn" sa han och slickade bort blodet ifrån hennes kind. Fawn såg på sin bror och log mot honom, men sa inget. Hon slet sig tillslut loss ifrån sin brors famn, medveten om att hon skulle behöva börja med mat utan mjölken hon köpt. Alistar satte sig på en stol och betraktade varje rörelse hans syster gjorde, han klädde av henne med blicken och när Fawn vände sig om såg hon hungern i hans blick och log ett svagt retsamt leende, men fortsatte med maten, hon hade inte tid med sin brors lekar, utan hon behövde koncentrera sig på köttet som låg i grytan, även om hon nöjt av sin brors uppmärksamhet.
Fawn hoppade till när åskan började mullra, hon hade inte varit beredd på ljudet och hennes bror skrattade roat åt henne och hon rodnade lätt. Trots att åska var något hon var van vid kunde hon fortfarande hoppa till av det plötsliga ljudet. Fawn såg på regnet när det började falla och log, deras grödor på baksidan huset behövde regn så det var välkommet. Hennes bror kom fram till henne där hon stod vid spisen och la sina händer på hennes höfter och började kyssa henne i nacken och hon försökte koncentrera sig på maten medan han gav henne uppmärksamhet.
"Alistar" sa hon tillslut skarpt när han börjat knäppa upp hennes klänningsliv, Alistar log retsamt mot henne men slutade inte, han älskade att reta henne, särskilt när han visste att hon egentligen inte hade tid.
"Du är för alltid min" sa han och la ena handen över hennes bröst. Alistor skulle aldrig dela Fawn med någon, han skulle hellre döda henne än se henne bli någon annans. Fawn suckade och gav upp, hon kunde inte koncentrera sig, Alistar hade väckt hennes lust som alltid, hon ställde av grytan och gav efter för begäret och vände sig om mot Alistar, deras läppar möttes och de begav sig mot sovrummet.