Från barn till vuxen (liv&skola)

Hur är ditt liv, hur var det förr?

Jag ville göra en tråd där man typ kan prata om sitt liv? Vänner som är jobbiga. Vänner man älskar. Människor i allmänhet. Skola. Jobb. Jag vet inte.
Jag gjorde mest den här tråden för att jag har insett hur mina kompisar, jag och människor runt omkring mig har förändrats så himla mycket. Antar att det beror mycket på att jag precis börjat en högstadieskola.
Folk använder ett så hemskt språk. Tänker på att vara cool, rolig, snygg. Nej, jag vet inte. Det är bara sorgligt. Speciellt sättet folk pratar på. Man tänker sig inte ens för. Folk är också så himla fega. Jag är kanske feg på det sättet att jag inte vill dansa in public men det folk inte förstår är att jag vågar säga att jag inte vill och jag står för allt jag säger. Medan vissa bara gör något för att någon/några andra gör det. Jag vill inte sminka mig. Jag har jätte bra självförtroende även om jag inte gillar att vara som klassen clown eller liknande.
Jag vill bara vara mig själv och jag tycker att fler personer ska börja våga vara sig själva.

Ehöm.. Aaa. Den här tråden/kategorin är ju väldigt bred meeen det är väl bara bra! Ni får skriva typ vad som helst, nästan. ;D

Hoppas det inte finns en liknande tråd, radera i sådana fall denna.

(lite konstig tråd men ville få ur mig lite saker ?)

( Vet inte om detta passar in här .. Meeen jag ger det en chans! )

Under mina arton år på den här jorden har jag varit med om relativt mycket, kanske inte lika mycket som många andra, eller lika intensiva och brutala, men ändå tillräckligt för att lära mig mer moral än många andra i min ålder.
Jag har alltid blivit sporrad till att vara mig själv och bevisa mig själv för andra, och att bli ensam flicka på en klass har både givit mig goda erfarenheter som dåliga framtida riktlinjer. För alla vet ju att det är då man är yngst som din starka personlighet bildas och som du ska hitta din plats. Jag kan ärligt talat säga att jag är väldigt nöjd och glad över att jag bara hade killar på klassen - eftersom det lärde mig att stå på mig själv och inte ta emot skit. Det jag väljer att göra det är även mina egna konsekvenser som jag får ta.

Men på grund av detta hade jag även problem med att komma överens med tjejer, jag förstod inte deras sätt att tänka. Varför går man bakom ryggen då man är arg/besviken på någon istället för att säga saker rakt ut? Jag säger alltid vad jag tycker rakt ut istället för att skapa det så kallade "drama" som tar över många tonåringars liv.
Så när jag började högstadiet och fick flera människor på min klass ( vi hade tidigare bara varit 3 personer ) så tog mitt liv en stor vändning. Till att börja med kunde jag inte umgås med killar som tidigare, för puberteten och nyare känslor kom emot. Jag hittade min grupp som jag trivdes med och jag har väldigt lätt att komma överens med vemsomhelst så för mig gick det ingen nöd. Sedan kom dagen då min kompis försökte ta livet av sig, under den tiden var jag i chock i åtminstone två månader - hur skulle min kompis tänka sig ta självmord? Aldrig i livet!

Jag hade relativt bra betyg, varken överbra eller dåligt och som halvt som halvt retad för mitt pojkaktiga uppförande tog jag stolt emot avgångsbetyget från grundskolan. Jag har aldrig tagit åt mig att pojkar kallat mig för en pojke, jag är en flicka och jag är förtjust i pojkar, och om de tycker att jag liknar/uppför mig som en pojke skulle de få göra det. Vem bryr sig?

Gymnasiet. Första året. Det värsta året i mitt liv.

Alla går vi igenom det, vissa mer intensivt än andra. Det är tonårskrisen som jag pratar om. Men i samband med min tonårskris kom även identitetskrisen som i sin tur ledde till en svår depression. Under hela mitt första gymnasieår var jag mycket ute på byn med nya kompisar som var äldre än mig - jag provade på saker som jag aldrig skulle ha gjort i mina fulla sinneslag ( åkt med en full kusk, betett mig på ett omoget och korkat, gått bakom ryggen på kompisar ... visan fortsätter ) och jag ångrar ingenting. Under detta år betedde jag mig väldigt hemskt mot min familj, jag tog ut mitt dåliga humör på dem och visade inga tecken på dåligt mående åt mina kompisar - "leende depression". Till sist sa det PANG! Efter alla månader med självmordstankar, ett självförtroende som hade nått botten och en självrespekt som inte ens existerade längre - orkade jag inte mer. Varför jag? Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Jag är så ful att ingen kommer någonsin vilja ha mig, jag hatar mig själv. Jag förtjänar att dö. Jag borde inte existera. Alla dessa meningar spelades om och om igen inuti mitt huvud varje kväll.

Mamma visste om detta och hade sagt åt mig att jag nu hade ett val: antingen skulle vi söka professionell hjälp eller så skulle jag skärpa mig. Så jag bestämde mig, det var dags att få ett slut på lidandet och få tillbaka fötterna på jorden igen. Och så gjorde jag.

Jag slutade vara ute med kompisar, slutade dricka alkohol och vägrade tänka negativt om mig själv. Istället började jag springa - jogga varje dag för att göra mig så fysiskt slut att jag somnade varje kväll utan tankar. Jag skulle klara det här. Och jag skulle klara det på egen hand.

En månad senare mådde jag betydligt bättre, jag var i fysiskt bra skick, jag hade inte gråtit och alla negativa tankar var borta. Jag visste nu mer om mig själv än vad jag någonsin vetat förut och bättre än det. Jag var stolt över mig själv. Jag hade lyckats ta mig ur en djup depression på basen av en månads tid - jag hade fortfarande långt att komma men jag hade en mycket stadig grund att börja klättra ifrån.

Mitt sätt att tänka har förändrats, jag har ändrat mitt perspektiv på livet och (inte för att skryta), men det är mycket få människor som klarar av det, speciellt på egen hand.
Jag har inte gråtit över min egen olycka på över ett och ett halvt år. Jag ler varje dag, skrattar och umgås med rätta kompisar som får mig att må bra. Klart jag har sämre dagar, vem har inte det? Men, jag tillåter aldrig mig själv att tycka synd om mig själv! Det jag väljer att göra är på mitt eget samvete och jag får stå för mina val - det som sker av slumpen kan jag inte påverka och därför ska jag inte tillåta det påverka mig negativt. Jag ska aldrig mer tycka synd om mig själv.

Detta är bara ytan på en lång berättelse och jag hoppas på att jag inspirerat någon att klara av en hemsk kris. Det blir bättre, jag lovar - om du vill att det ska bli bättre. Tvinga dig själv och pusha dig själv så ska du få se att du får positiva resultat. Du klarar det - jag vet att du gör det! Om jag gjorde det, så kan du också!

Kom ihåg att prata om det, prata med dina vänner, dina familjemedlemmar eller någon här på mugglis! Jag har mycket erfarenheter och hjälper gladeligen till! För det blir inte bättre av att du gråter dig till söms varje kväll. Tro på dig själv, du är en unik och vacker människa. Jag tror på dig♥

Dark Quest: Vem är du? Haha, nej men jag har aldrig sett dig förr och du verkar ju jätte trevlig och positiv. Det passade in och jag älskar att läsa om hur andra tänker och tycker.

Du skrev så himla mycket jag blev typ helt paff. Haha.
Man jag gillade det om att man inte ska tycka synd om sig själv. Och att du bara klev upp och vände på pannkakan. (haha, vad är det för uttryck?) Nej men att du började springa och tänka på ett annat sätt och så.

Själv så har jag bara varit kompisar med flickor men konstigt nog har jag aldrig riktigt varit så "tjejig". (hatar egentligen att använda det ordet) Precis som du har jag aldrig förstått på det där med drama och prata bakom ryggen. Urgh, hatar drama. Men jag kan inte heller förstå folk som säger saker rätt ut utan att tänka sig för. Ja, man ska säga vad man tycker men man måste ändå tänka efter. Sårar dessa ord någon? Förnedrar jag folk nu?
Nu är jag ju alldeles för ung för att veta vad gymnasiet håller men jag hoppas att det kommer bli bra. I högstadiet slänger folk mest bara ut ord. Det verkar som om folk inte bryr sig om någon annan än sig själva. Nu vill jag inte dra alla över en kam men det är så många som bara verkar bry sig om att vara "rolig" och cool.
(Haha, försökte skriva något långt. Fail.)

Jaja. Vet inte om jag skrev det där till Dark Quest eller allmänheten. xD

Ny medlem xD jag är kinda en nybörjare här

Hahaha javisst, ganska otroligt vad en människa kan uföra med rätt tankeställning och personer bakom sig! :O

Alltså jag kanske formulerade "säger vad jag tycker" på fel sätt - menade ju inte att jag går fram till vem som helst och säger rakt ut att jag tycker dess glasögon är fula om de är det. Men istället för att gå bakom ryggen och prata med någon annan om att ex "jag är så less på S, hon pratar bara skit om alla" istället för att säga åt S att kanske vara mer diskret och tänka efter lite mer innan hon pratar, fast på ett snällt och humaniskt sätt. Förstår du hur jag tänker?

Jag vill inte vara den som går bakom andras ryggar om jag har något problem, istället pratar jag hellre ut det med personer och reder ut det sinsemellan så att flera personer inte ska bli inblandade. På det viset skapas det inte "drama" och jag kan vara vän med alla!

Jättebra tråd! Skriver ett inlägg imorgon och tummar första inlägget! ^^

Jo, jag förstod nog att du inte menade det så, men många personer säger saker rätt ut. Dem är inte omtänksamma och kan anses ganska otrevliga. Men jag håller med dig och jag förstår hur du menar. Speciellt det om att man borde prata med personen istället för att prata skit om hen med andra. Nu vet jag att jag har gjort det här. Pratat lite skit om folk. Men jag är stolt över att säga att jag typ har slutat.
Men om du bara visste hur många det är som pratar skit på min skola! Det har till och med vart folk som har försökt prata skit om mina k.o.m.p.i.s.a.r med mig! Hur tänker de? (haha, nu låter det som om jag pratar skit om dem i min skola xD)

Ja, det är alltid bäst att prata med personen. Men som sagt på ett snällt och humaniskt sätt.

Fellrendión: Yay! Tack så mycket Fell, roligt att du tyckte om den. Hoppas du skriver ditt inlägg snaaaaart. Vill läsa!

Trädkatten angående att prata skit om folk så kommer du aldrig att hitta någon plats där man inte gör det. Människor är giriga och avundsjuka individer - du kan antingen låta det köra över dig eller helt enkelt sluta bry dig för människor kommer prata skit varesig du vill det eller inte ... Så är det med den nakna sanningen xD

Är inte den här tråden väldigt lik 'Skriva av sig'-tråden?

Syrup: Nej, här är det mer att man skriver om när man var yngre och så.

Skriva av sig-tråden är väl mer till för att skriva av sig sina problem. När man mår dåligt, så får man stöd och hjälp från alla mugglisar. Men det är ju inte det vi vill göra här, man kan ju prata om sina problem här också men i skriva av sig-tråden så blir det som om det måste vara just problem eller något dåligt som hänt/händer.

Sen så som Fell sa så tänkte jag ju på hur det har vart mellan jag var liten tills nu när jag skapade tråden.
Quote; "Hur är ditt liv, hur var det förr? " Så det handlar kanske främst om det.