Let The Fire Ignite (PRS)

Naruto baserat rollspel med Niela och Mily.
Alla karaktärerna är påhittade av oss.
Edit: Så... Tydligen ville Mily inte längre ha några medlemmar av Akatsuki. Så jag och Niela gjorde tre till karaktärer som då är Akatsuki istället för Posion, Hakuri och Sam.

Handling:
I ett alternativt Naruto universum... Hokakyo Jo och hans två gruppmedlemmar blir indragna i ett uppdrag att rädda världen från Akatsuki... "Let the fire ignite within our souls as we fight for those we love and hold most dear."

Språk:
Svenska

Huvudkaraktär:

Namn: Hokakyo Jo
Smeknamn: Wildfire
Ålder: 18
Kön: Kille
Krafter: Eld
Team: Damien, Alice
Familj: Flynn (Pappa), Myra (Mamma), Chloe (Syster)
By: Hidden Cloud
Personlighet: Vild, rolig, attackerar först och tänker sedan
Utseende:


Extra karaktärer:


Låt oss börja? c:

Huvudkaraktär:


Namn: Damien Enomoto
Ålder: 18
Kön: Kille
Krafter: Blixt
Team: Hokakyo
Familj: Gus (Pappa) Rosaline (Mamma)
By: Hidden Cloud
Personlighet: Lugn, Allvarlig & kritiserar folk
Utseende:


Extra Karaktärer:

Namn: Alice
ålder: 18
krafter: Är helare och vapentjej (Som Ten ten)
Team: Hokakyo ,Damien
Familj: Kommer senare men pappan död
by: Hidden could
personlighet: Rollas
utseende


Extra karaktärer

Hokakyo gick med snabba steg mot ytterdörren. När han kom fram till dörren så hörde han ett rop.
"Wildfire!" Det var hans mor, Myra. "Var är du på väg?"
Hokakyo vände sig långsamt om och såg mot sin mor.
"Jag ska träffa Leah." Svarade han och gav Myra ett oskyldigt leende.
"Leah Date? Det var ett tag sen jag sist såg dig umgås med henne." Myra såg smått misstänksam ut.
"Det är just därför jag ska träffa henne idag. Hade tänkt se till att våran vänskap inte dör ut." Hokakyo fortsatte att le.
Plötsligt så ändrades Myras ansiktsuttryck.
"Eh? Varför flinar du sådär?" Frågade Hokakyo när han märkte Myras leende.
"Jag undrar... Varför just Leah och inte Kyu?" Sa Myra och smög sig fram till sin son. "Är det en dejt?"
"Mamma! Nej!" Skrek Hokakyo. "Leah är min vän. Det har hon alltid varit och kommer alltid vara."
Myra fnös till.
"Så tråkigt." Mumlade hon. "Nåja. Gå nu, men om du bestämmer dig för att gå på ett uppdrag, kom hem först och säg till mig."
"Ja, mamma." Sa Hokakyo innan han öppnade dörren och störtade ut i full fart.

Damien gick ner från trappan med en suck. Han gick mot köket & märkte att allt var tyst. Då såg han en lapp på bordet med ett meddelande från hans mor. Tydligen var hans föräldrar på ett uppdrag & skulle inte komma hem på ett tag. "Varför kan de aldrig vara hemma ? Det är så tyst här" sa Damien till sig själv.
Damien gick mot dörren.
"Jag borde gå ut en stund istället för att vara ensam hemma." Sa Damien & gick ut.

Alice satt lite för sig själv på en öppen äng hon tog upp sin rulle i den fanns många olika vapen· Hon suckar lite och la ner rullen igen· Hon såg sig omkring på ängen den var full med blommor ängen var hennes favorit plats det var så tyst och lungt här· Jämnfört med hemma ibland hade hon dåligt sammvete över att lämna sin mamma ensam med hennes småsyskon ´ Hon hade 4 småsyskon de kunde ibland vara ritigt jobbiga· Hennes storasyskon var ute någonstans antingen var dom på något uppdrag eller så festade dom hos någon vän· Hon lekte lite med en hårslinga och nynade på en melodi hon satte sig på en grå sten mitt på ängen·

Hokakyo småsprang till Leah's hem. När han var yngre så brukade han och Kyu springa hem till Leah varje dag för att fråga om hon ville komma med dom och leka lekar. Allting ändrades såklart efter att dom hamnade i tre olika grupper. Hokakyo blev inte direkt glad när han fick reda på att han inte fick vara i samma team som sina två bästa vänner. Han blev arg och det enda som fick honom att bli på bättre humör igen var Kyu som sa att dom fortfarande var bästa vänner även fast dom inte var i samma team.
Dom är inte bästa vänner längre... Dom träffas nästan aldrig nuförtiden och när dom träffas så pratar dom knappt med varandra.
Idag så fick dock Hokakyo tag på Leah och lyckades fråga henne om dom skulle umgås och försöka bli bra vänner igen. Hon hade blivit glad över att höra att han inte hade glömt bort henne efter alla uppdrag tillsammans med Damien och Alice.
Hokakyo stannade till framför dörren till Leah's hus. Han tog ett djupt andetag och knackade bestämt på dörren.

Damien såg sig omkring i byn. Allt var precis som vanligt. Det var lugnt & Ensamt. Ingen brukar prata med honom inte ens se åt hans håll. Men det brydde sig inte han om. Utan han var vann med det. Enda gången han faktiskt pratar med någon är om han är med Alice & Hokakyo på ett uppdrag. Hemma kan han också prata med någon. Men på senaste tiden har ingen varit hemma så den enda han kunnat prata med är sig själv. Med en suck gick Damien iväg mot klipporna.

Alice reste sig hon gick tyst hemåt när hon kom hem blev hon kramad av sin yngsta bror Leo han var 5 år· Hon lyfte upp honom i sin famn och bar honom med till sitt rum hon tog fram sina gamla leksaker och lät honom leka· Hon satte sig på sängen och tittade på· Hennes bror hade svart hår och ljusblåa ögon·
" Alice lek med mig " bad han Alice log och började leka med honom·
" Alice en saga " sa hennes bror Envist
" Ikväll gubben " sa Alice
" nä nu " sa Leo envist·
" okej " sa Alice hon började berätta en saga·

Dörren till huset öppnades och där stod Jason, Leah's storebror. Han höll i vad såg ut att vara en skål med nudlar.
"Wildfire? Trevligt att se dig igen." Sa han med ett leende på läpparna. "Leah är på sitt rum om det är henne du letar efter."
Hokakyo nickade. "Okej. Kan du säga till henne att jag är här nu?"
"Visst." Jason gick kvickt iväg mot Leah's rum. "Leah! Wildfire är här!"
Hokakyo var nära på att börja nynna för sig själv men kom på att Jason skulle höra honom då. Istället så lutade han sig mot väggen och tittade ut mot dom andra byggnaderna.
"Wildfire." Hörde han plötsligt en tjej säga. "Hur är det?"
Han vände blicken mot tjejen som höll i en bukett med blommor.
"Åh. Hej Etsu. Jag mår bara bra." Han ställde sig rakt och gav tjejen ett snabbt leende. "Vad gör du här omkring?"
Etsu sneglade ner mot blommorna hon höll i.
"Jag stack iväg för att plocka blommor åt Evan, så nu är jag på väg hemåt." Hon log stort. "Tror du han kommer gilla dom?"
Hokakyo kliade sig i nacken medans undersökte buketten.
"Jag vet inte riktigt vad Evan tycker, men jag skulle i alla fall bli glad om jag hade en sådan vacker syster som besvärade sig med att plocka blommor åt mig." Sa han efter en stund.
Etsu log ännu större. "Tack."
Plötsligt så kom Leah ut ur huset.
"Hej Wildfire." Sa hon innan hon vände sig mot Etsu. "Hej Etsu. Vad gör du här?"
"Åh, ingenting. Jag är bara på väg hem." Svarade Etsu. "Så... Hejdå."
Hon började gå iväg, fortfarande med ett leende på läpparna.
"Hejdå!" Ropade Hokakyo och Leah i kör.
Allting blev plötsligt helt tyst för en stund.
"Så..." Började Leah. "Vart ska vi gå?"
Hokakyo ryckte på axlarna. "Vi får se helt enkelt."
"Haha. Du är precis som jag kommer ihåg dig, Wildfire. Bryr dig inte om vart man går bara man går någonstans." Leah klappade Hokakyo på axeln. "Okej då. Låt oss gå!"
Med ett leende så började dom båda att gå.