Cowboys and indians

Privat rollspel mellan mig och Vildvittra :3

Min mall:
Namn: Dave Johns
Ålder: 22 år gammal
Kön: Man
Utseende: Lång och ganska så muskulös.

Personlighet: Inte många känner till hur Dave egentligen är. På utsiden är han hård och kall, han styr sina mannar med järnhand mot det dem vill ha och de flesta ser upp på honom. Men de som verkligen känner honom vet att han är mycket snällare och känsligare än så.
Bakgrund: Han har tränat hela sitt liv och blivit stark pågrund av det. Han flyttade med sina vänner och en hel del annan till en obebodd del av landet då han fyllde tjugo och har sedan dess rest runt och letat guld och annat.

Namn: Aiyana
Ålder: 20 år
Kön: Kvinna
Utseende:

Personlighet: Rollas xD
Bakgrund: Hennes föräldrar dog i en epidemi som tog nästan halva stammen. För att alla stammarna skall överleva och hålla samman mot fiender giftes de unga kvinnorna in i andra stammar. Aiyana som är i blomman av sin ålder skall snart giftas bort som andrahustru till en mycket äldre man.

Engelska armen? Var han inte Cowboy? xD

Haha, jag mixade ihop saker...Skit också xD Men jo han är cowboy.

Startar nu dock! Kanske de tillfångatar honom?
-------------------------------
Dave drog ett djupt bloss och andades sakta ut röken medan han såg på skogen. Det var dit in de skulle rida senare. Han vände sig sedan om och såg på lägret de hade satt upp. Stora tält, det största var hans som också användes som mötesrum mellan honom och andra högt uppsatta män. Bredvid lägret rann en flod som några hade börjat försöka vaska guld ur. En del nöjde sig med det istället för att döda några infödingar och ta deras saker.
Han drog ännu ett djupt bloss innan han slängde ner cigaretten på marken och stampade på den. Han hatade att rulla dem själva, det var så mycket krångligare än att få färdiga. Men om han ville röka fick han göra det. Men snart skulle hans papper att rulla med ta slut.

Dave rättade till sin hatt och sedan sitt bälte innan han gick till sin vita häst Storm som stod och väntade. Han hoppade upp och såg till att pistolen i hans bälte satt där och sedan på sina män. Tre kom ut och snart var de på väg inuti skogen. De visste att det fanns en infödingsstam där borta någonstans, de skulle samla information, kanske skrämma upp dem lite och ta vad de kunde innan resten av männen kom för att hjälpa dem. Snart syntes röken från stammen och de saktade alla in och drog sina pistoler.

(Okej xD)

Aiyana låg på en fäll i det gemensamma tältet där alla kvinnor och barn var samlade. Männen i de olika stammarna hade hållit rådsmöte, nu låg de i buskarna för att vänta in de vita. De vita männen som förstörde deras skogar, dödade deras djur och förde hemskt oväsen.
Hon hade tagit sig fram till deras by, de bodde inte i tält utan något de byggt av trädstammar. De skrek och skränade, de var ohyfsade och de red på deras hästar som om de var deras herrar. Allt de ville var att plundra och förstöra, hon hade även hört skräckhistorier från andra stammar att de gett sig på deras kvinnor.
Natten var tyst, hela skogen tycktes ligga i spänd förväntan på vad som skulle ske, det stora slaget. Vilka skulle överleva natten?
Aiyana hatade ovissheten, att inte få vara med utan ligga här overksam och bara vänta.

De stannade tillslut och Dave, som var männens ledare, red sakta fram och de kunde börja se de primitiva hyddorna. Hur klarade infödingarna att bo såhär? Han väntade en stund och tillslut kom tio män till, alla hade pistoler, några gevär. De skulle klara sig bra mot indianernas pilar.
Det var tyst i vad som nästan var en evighet innan Dave tillslut gav tecknet. De red in i byn sköt upp i luften för att få fart på infödingarna. Och de funkade. Ut ur buskar kom män, klädda i några slags tygbitar och med bågar. Genast sköt Dave och hans män dem, många stupade direkt. Det höll på ett tag, och det verkade som hans mannar vann då det plötsligt kom en skur utav eldpilar. De lyckades undvika många men en träffade Storm rakt på flanken. Hästen gnäggade och hoppade. Dave hade fullt skå att hålla sig kvar då plötsligt en pil träffade honom i axeln. Han ramlade av och Storm sprang iväg tillsammans med alla andra hästar och ryttare. De lämnade honom.
Allting var väldig dimmigt för Dave då smärtan överväldigade honom. Men han kände hur något tog tag i honom och släpade in honom i ett tält, hur någon våldsamt ryckte ut pilen innan de band hans armar. Där svimmade han av.

Aiyana låg tryckt intill marken och höll för öronen. Hon hatade ljudet av deras vapen, av männens skrik och framförallt hästarnas skräckfyllda gnägganden. Hon hörde barnaskrik och insåg att hon inte kunde tänka på sig själv utan tog sig upp från marken. Hon hörde kvinnor som grät och försökte trösta de små. Hon tog en liten pojke i famnen och sakta började hon sjunga för att trösta, de andra sjöng snart med och snart tystnade ropen utanför och kvinnorna kallades ut.
De hörde att de fått tag på en av de vita, men många av de sina var döda. Aiyana hatade detta, men började utan ord hjälpa till med de döda och de skadade. Hon var inte en bra tröstare så de fick stå för de andra som tröstade de anhöriga. Deras sorgesånger steg upp mot den svarta natten och för tillfället skänkte ingen den vita mannen en tanke.

Dave vaknade upp tillslut med ett svagt stön. Hans axel...Det var som om någon stack i pilen i honom om och om igen. Han försökte föra handen mot axeln då han märkte att han var bunden. Hans ögon var nu vidöppna. Han var fastbunden i ett tält, i indianernas tält. Han var en fånge. De skulle säkert döda honom. Han hörde deras sorgesånger och suckade högt. De skulle döda honom, han hade ju dödat utav deras folk. Han såg ner på sin axel där ett gapande sår efter pilen fanns.
"Aiyana!" sa en av indiankrigarna då sorgesångerna tystnade. "Gå in till den vita, se till att han hålls vid liv och är bunden tills vi kan bestämma vad som ska göras".

Aiyana hörde mannen och kom snabbt och smidigt upp på bara fötter, van att lyda som hon var. Det var inget undfallande i hennes sätt och de fick självfallet säga nej om de krävde något helt orimligt. Men detta var ingen orimligt och hon var nyfiken på den vita.
Aiyana gick och hämtade en skål med vatten samt en trasa och något att binda såret med. Hon rörde sig snabbt och effektivt och pärlorna som hängde ner i fransar om låren från hennes korta skinnkläning gungade lätt då hon rörde sig. Hon hade även pärlarmband om sina fot och handleder samt om hennes hals hängde ett halsband med en vargtand, hennes skyddsdjur.
Snart var hon framme vid tältet och lyfte fliken från tältöppningen åt sidan innan hon klev in.

Dave försökte ta sig loss från repet, men hans händer var fastbundna vid den stolpe som höll tältet uppe, han kom inte åt det på något sätt, inte ens sin kniv eller pistol som än satt i bältet kom han åt. Han suckade djupt och sjönk ihop så gott han kunde men grimaserade genast då det gjorde ont i såret. Och i den stunden hörde han det mjuka prasslandet av pärlor och skin och såg upp. En indiankvinna kom in. Han fick erkänna att hon faktiskt var rätt vacker, hon kunde inte vara äldre än honom själv, snarare yngre. Hon hade något i sina händer och han försökte sätta sig upp igen. "Kommer ni döda mig?" for det ur honom utan att han menade det. Han undrade om hon skulle förstå honom. De bodde i samma land, visserligen väldigt långt ifrån varandra men hade de samma språk? En annan stam de hade jagat bort hade faktiskt talat någorlunda förstårligt.

Aiyana rycker skrämt till vid hans ord och tar ett steg bak. Hon hade sedan barnsben skrämts upp med de farliga vita männen. De som plundrade, förstörde, dödade och våldtog för nöjes skull.
Aiyana drar slutligen efter andan och faller på knä vid honom. Hon verkar undfallande och möter inte hans blick, en kvinna fick inte se en man i ögonen utan tillåtelse.
Istället tar hon trasan, doppar den i vattnet och börjar försiktigt rengöra han sår.
"Vit man döda, om vit man leva vet inte Aiyana, bara gudarna vet." sa hon och rörde försiktigt vid vargtanden och mumlade något innan hon fortsatte att rengöra, mjukt och försiktigt.