Internatet

Privat roll mellan Vildvittra, Cara Riddle, Tsurechii och Vergo.

Mall
Namn:
Ålder:
Kön:
Utseende:
Bakgrund:
Övrigt:

Duger det? xD

Well, min första fråga blir nog vad det här ska handla om? Eller försöker ni fortfarande komma fram till det?

Japp, det försöker vi fortfarande komma fram till

Mall
Namn: Michio Yamamoto
Ålder: 25
Kön: kille
Utseende:
Bakgrund: Michio kommer ifrån en välbärgad familj. Hans föräldrar är eftertraktade advokater och jobbar mycket, därför träffade Michio dem sällan när han var liten, och ser dem ännu mer sällan nu. Han har ingen direkt lust att socialisera med andra och har aldrig haft. Han har inget emot om människor pratar med honom, men det är sällan han startar diskussioner eller deltar i dem. Människor har ofta kommit till honom om råd då de vet att han brukar kunna besvara dem men också för att han inte avslöjar folks hemligheter. Han finner stort intresse i att studera andra människor.
Övrigt: För honom är pengar inget problem och han har alltid det senaste, både när det gäller kläder och tekniska prylar. Ibland har han en tendens att se ner på folk när de verken förstår eller är slösaktiga med pengar och inte har råd med saker. Han studerar gärna och har därför toppbetyg.
Läser fjärde året på skolan.

resten rollas fram.

Namn: Artemis Snow
Ålder: 20 år
Kön: Kvinna
Utseende:

Bakgrund: Är uppvuxen med sin far som inte alltid kunde hantera spriten efter att hennes mor stack från honom då Artemis var tio år.
Hon har sedan ung ålder tagit hand om sin far och sig själv, extra jobbat och skött hemmet.
Går numera andra året i skolan, för att ha råd med studierna jobbar hon extra i en matvaruaffär.
Har dålig kontakt med sin far och ingen alls sin mor.
Övrigt: Har inga nära vänner, men är varken mobbad eller utanför.
Umgås sällan med någon och därför känner ingen henne riktigt mer än hennes namn och att hon studerar på skolan.
Hon håller en mycket fin fasad, att hon har det okej ekonomiskt och hon döljer att hon måste jobba extra. Hon kommer ofta med undanflykter då hon skall jobba och någon vill hitta på något, eller om det är lov och hon inte har någon familj att åka hem till eller eller fira med.

Michio vilade pennan mot läppen där han satt intill fönstret och såg på skogen längre bort. Framför honom låg skrivhäftet, de jobbade med att skriva poesi, något han fann väldigt intressant och roande, tyvärr hade han ingen större fallenhet för det, inte enligt honom själv åtminstone. Lärarna hade berömt honom men han kände att det han bara skrev blev väldigt tillgjort och intetsägande. Han suckade lågt och droga handen genom håret som för att väcka hjärnan, han behövde skriva ihop en dikt men det stod helt stilla. Han studerade sina klasskompisar som satt runt honom och skrev, han var osäker på vad de skrev men han tvivlade på att det var direkt bra, han hade läst några men aldrig uppskattat dem, kanske var han för kräsen? Ingen av dem var poeter, men ändå kändes det som om de kunde bättre. Michio önskade faktiskt att han hade ett glas vin i handen, det brukade få tankegångarna att snurra lite mer. Han slog pennan mot läppen istället för att se om han kom på något, men han fann verkligen ingen inspiration. Utanför fönstret var löven röda och han log, hösten var här, en av hans favorit årstider, han tittade på det tomma pappret framför honom.
Vinden svepte förbi och färgade löven blodröda..., började han men strök det sedan för att skriva.
Träden grät över människornas okunnighet, de grät blod över att världen gick under i tyranni, de gröna löven färgades blodröda. Han såg på inledningen och nickade nöjt, det var en början iallafall, nu skulle han se om han kunde fortsätta. Det skulle inte vara lätt, att bara skriva den meningen hade tagit honom trettio minuter, men han visste att man var tvungen att börja någonstans. Han la ner pennan och sträckte lite på armarna för att sedan luta sig tillbaka mot stolen och studera naturen utanför, de röda löven som fladdrade i vinden, kanske skulle ge honom mer inspiration, han ville få ett bra betyg i kursen och satte därför höga krav på sig själv, inte högre än han klarade av men ändå höga. Michio hörde en av tjejerna längre bak i klassen snyfta och han misstänkte att det var Carol och att hon tänkte på hennes farfar som just gått bort, hon hade kommit snyftande till honom för några dagar sedan och han hade försökt ge henne råd så gott han kunnat, det hade egentligen inte intresserat honom att hennes farfar dött, men han hade inte haft hjärta nog att skicka iväg henne, ibland var han för vänlig. Han såg åter ner på pappret och började istället skissa ett träd som grät blod på det, bara för att få tiden att gå.

Artemis sitter böjd över skrivblocket med en tjock gammal skrift vid sig, hon skulle översätta den från Latin. En jämn nästan snirklig och skrivstilsliknande stil fyller skrivblocket, sida efter sida. Uppgiften var inte svårt enligt henne och det var intressant med. Troligtvis skulle hon väl aldrig ha användning för det eller för något annat i sina studier. Men hon önskade sig något mer av livet, något mer än att jobba i en butik där hon inte fick de pengar hon förtjänade.
Men hur det än må vara så var det bästa hon hade fått tag på och det enda med. Hennes bakgrund och referenser var inte alltför bra så att någon skulle vilja ha henne.
Sakta höjer hon sitt huvud och för bort håret ur ansiktet. Blicken far över klassrummet, över nerböjda nackar där endast ljudet av pennor mot papper hörs. Utanför fönstret syntes ett stort träd i all sin höstliga färgprakt, det är vackert. Ett svagt drömmande leende sprider sig över hennes ansikte och hakan faller ner i handen.
För tillfället var klassrummet och uppgiften bortglömd och hennes tankar och sinne var långt borta.

Namn: Genma
Ålder: 20 år
Kön: Man
Utseende: Han är ganska lång, 185-195 cm, väger runt nitto kilo och är ganska vältränad. Blondt hår, ögonen lyser av engagemang och ser helt enkelt ganska grabbig ut.
Bakgrund: Har haft en helt okej uppväxt, går första året på internatet och han kom in där via ett idrottsstipendium; med detta är han inte korkad även om han kan verka något ointresserad, däremot så utmärker han sig extremt inom sin sport. (kommer på något)
Övrigt: Första året, grabbig, utmärker sig inom sagda sport och är ofta i vägen; att skaffa vänner är inget problem men trots det vill han ha tid för sig själv.

Så skrev ihop något lite snabbt, mallarna brukar ändå inte ha så stor betydelse för rollspelet. xD

Michio tittade upp ifrån pappret när dörren öppnades, något som inte brukade ske under lektions tid, han förstod genast att kvinnan var ny, enda anledningen för henne att komma in mitt under en lektion och självklart mitt under terminen.
Han var inte förvånad att hon slog sig ner bredvid honom, det var trots allt enda lediga platsen i klassrummet. Han studerade henne, hon var söt och hon hade verkat blyg när hon presenterat sig, men det var allt. Han fann inte direkt blyga människor intressanta, det var svårt att prata med dem och han fann det väldigt sällan intressant att konversera med någon, särskilt inte när han skulle vara tvungen att föra samtalet framåt. Han mötte hennes blick när hon såg på honom, det såg nästan ut som om hon var förvånad att han satt där, nästan som hon glömt det, något han fann roande.
"God dag" sa han vänligt till henne, mest för att han var uppvuxen med artigheter, han visste hur man skulle vara vid sociala tillställningar, hans föräldrar, ja eller snarare privatlärarna hade lärt honom bra.
Michio återvände sedan till pappret och bilden på trädet, han skissade klart bilden och började sedan skugga den. Han såg på tjejen som verkade förvirrad över vad hon skulle göra.
"Uppgiften är att skriva en dikt, valfritt ämne" sa han och log svagt mot henne innan han åter började åter leka med pennan mot läppen och söka inspiration.

Michio hoppade till av chocken och suckade när han kände att han fick bläck i munnen, en avskyvärd smak. Han hade sett hur tjejen hade kämpat med sitt pennfack och han hade vetat att det inte skulle sluta bra, kanske för att hon var nervös eller bara för att det kändes som en väldigt klichéig händelse. Ny tjej kommer in i klassen, hon är nervös och allt går åt helsike. Var det nu han skulle vara gentlemannen och hjälpa henne? Deras händer skulle röra varandra och de skulle förstå att de var menade för varandra. Han skrattade nästan inombords, att detta ens hände på film var skrattretande, men han bestämde sig för att hjälpa henne, mest för att få tiden att gå. Han reste sig ifrån sin stol och gick sedan bort till pennorna som hamnat längre bort, han såg att hans klasskompisar granskade honom, några av tjejerna såg nästan surt på den nya tjejen, Michio log roat, det var sant att han såg bra ut och det visste han, men han hade gjort många tjejer besvikna genom att säga nej till dem, han var helt enkelt inte intresserad, att han hjälpte tjejen var inte för att han var intresserad av henne utan för att det var ett sätt att fördriva tiden. Han plockade upp de sista pennorna han hade framför sig och gick fram till henne, räckte över dem och satte sig sedan ner på stolen igen. Han kände hur folk såg på honom och hände vände sig mot dem.
"Det kallas artighet, ni borde kanske pröva det någon gång istället för att sitta och stirra på henne" sa han och några av tjejerna rodnade och killarna såg på honom men sa inget, han hade respekt i klassen det visste han, hur det gått till visste han dock inte. Kanske för att han var äldre än många av dem, även om med bara några år, kanske för att han var en gentleman och aldrig sa något elakt om någon, om de inte gjorde fel. Han var kanske en förebild för dem, någon de kunde se upp till utan att han kändes som en lärare. Men Michio misstänkte att det mest berodde på att han hade pengar, alltid var det pengarna som styrde samhället, han hade pengar för att han haft tur att födas in i rätt familj, det var allt. Michio bestämde sig för att försöka skriva något och stirrade ner i pappret, i ett febrilt försök att komma på något.