~Darry~Nu eller aldrig~

Titel: Nu eller aldrig
Språk: Svenskaaa
Kapitel: 2 (OMG)
Rang: Inte värre än Hp, varnar senare i så fall
Huvudperson: Draco Malfoy och Harry Potter,
Handling: Före det sjätte året på Hogwarts, så får Draco ett uppdrag av Voldermort... Men han har så att säga... Problem... med att utföra uppdraget.


KOMMENTERA OM DU ÄR EN GOD MÄNNISKA C:

Lilamupp

Nej tack ^^

Ok c:

Draco~

Draco låg i sin säng och stirrade upp i taket. Det satt en fluga i taket. Harry Potter lät som en fluga när han pratade.
Han gav upp ett förtvivlat skrik och begravde huvudet i kudden. Han hade inte gått utanfr sitt rum på flera dagar. Allt han såg relaterade han till Potter. Kylskåpet hade en repa som såg ut som en blixt , hans mamma hade gröna ögon, ett fönster… Ja han hade ingen aning var allt kom ifrån, Allt var en mardröm!
Han tog upp sin kudde, den påminde honom om Potters fyrkantiga ansikte. Han tog upp sin bläckpenna och ritade runda glasögon på kudden. Han kvävde en fnissning. Han förstod inte vad det var med honom, att inte tala med någon kanske höll på att göra honom galen. Han ställde sig upp och granskade sig i spegeln.

Hans blonda hår som brukade slicka slickat mot huvudet var rufsigt och Hans kläder var skrynkliga. Med en suck tog han upp en kam, doppade den i sitt vattenglas och slickade bak håret.
Han blinkade åt sin egen spegelbild och gick sedan ner för trappan till matsalen.
"Hallååå?" ropade han.
Han gick ner i den stora matsalen. Den var dunkelt upplyst, det var coolare så, i hörnet stod en stor krukväxt. En påfågel sprang runt, när det plötsligt flammade upp en grön blixt och fågeln blev stilla.
I matsalen satt en samling som han inte förväntat sig ha i sitt hus.


Där satt Voldemort, NI-vet-VEM och snurrade händerna över huvudet. Alla dödsätare såg ut att ducka och vara allmänt livs förskräckta
"Oooch..." väste Voldemort. "Det blir..." Han svängde på trollstaven och Draco kände plötsligt en sugande känsla i magen, sedan for han med en duns in i väggen.
"DRACO!" skrek någon som Draco kände igen som sin mamma.
"Mehhehe!!" sa Voldemort. "Det var ju passande. Draco!" Voldemort reste sig och lade en hand på Dracos axel. "Draco, min Draco." viskade han i Dracos öra.
Draco ryste av hans kalla hand mot sig axel.
"Du är min utvalde som ska undergräva den utvalde, höhö." sa voldemort och skrockade åt sin egen elaka smarthet.
"Vaa?" sa Draco, som började få dåliga vibbar.
"Du ska göra det omöjliga, du ska döda dumbledore!" sa Voldemort glatt. "Annars dör du." tillade han en stund senare.

Draco stirrade in i Voldemorts röda, onda ögon. Den här varelsen var vansinnig.
"Sååå..." sa voldemort. "Du ska bli en dödsätare, som din käära far!"
DRaco såg på sin mor som darrade och blinkade dumt med ögonen.

Det var bra.

Tack!



~Draco 2


Draco svalde och skruvade diskret på sig för att komma ut ur Voldemorts stenhård grepp. Han visste vad som väntade, även om han inte ville inse det. Han skulle få märket.
THE märke.
Det sjukt fula märket med en rutten dödskalle och en slemmig orm. Draco ville inte, om han så fick tusen galleoner, ha det på sin vänstra under arm. Usch.
Voldemort knäppte nonchalant och tre dödsätare kom gående. Det var en lång, kraftig man som Draco kände igen som Yaxley, yttligare en man som Draco inte kände igen och sist, men absolut inte minst ondast,hans egen moster. Bellatrix, som såg lycklig ut.
“Lilla Draco följer den mörka herren! Vi är alla stolta över dig!” sade hon glatt.
Dracos mamma snyftade till borta i sitt hörn.
“Men håll käften Cissi!” väste Bellatrix. “Förstör inte det här ögonblicket!”
Yaxley tog fram något ur flickan på sin svarta rock. Det var ett brännjärn. Draco försökte slita sig men han satt fast.
“Incendio!” mumlade Yaxley. “Armen!” skrek han sen.
Bellatrix tog tag i hans arm och sträckte ut den. Draco hann inte tänka. Sedan kände han en brännande smärta i armen. Han skrek. Hans mamma hade dolt sitt ansikte i händerna, men Bellatrix såg närmast förtjust ut. Sedan var det över. Märket lyste svart mot hans kritvita hud.
Han kände hur hjärtat sjönk ner i magen. Harry Potter skulle aldrig godta honom nu. Han var besudlad av ondskan. Han bar på smittan nu.
“Sätt dig Draco.” sa Voldemort.
Draco satte sig ner vid bordet.

En vecka senare var det dags att åka till diagongränden.
Draco gick med sin mamma i Diagongränden, om man fortfarande kan kalla den så, för det var inte Diagongränden han en gått in i på sin elfte födelsedag. Förut var det färgsprakande och fullt av folk, men nu hade många affärer slåtts igen, och människorna hängde ihop i små grupper som om de var rädda att någon ska mörda dem om de skides åt. Alla människor verkade vara församlade vid Weasleys ställe. Men Draco tänkte inte gå dit, han stod inte ut med en sådan glädje som de försökte utdela där inne. Han hade just förklarat sig dyster.

"Mamma, jag är sexton år. Jag KAN handla själv!" sade han irriterat.
Hans mamma kollade sig oroligt omkring.
"Draco, du vet vart vi ska och i de trakterna får du inte vara ensam!"

"Snälla!" Han ville säga att han var en dödsätare nu, han var en del av det onda i svartvändargränden, men det kunde haninte säga mitt i Diagongränden.

En stor grupp med korta häxor passerade dem, och hans mamma ändrade snabbt samtalsämne med en liten harkling

"Men du, du måste växt mycket i sommar, du behöver nog en ny finkländnad. Kom så går vi!” sade hon onaturligt högt

Dracos mamma drar in honom i Diagongrändens främsta klädbutik, Madan Malkins, stället där han träffade Potter för första gången. Potter, med hans söta fyrkantiga ansikte, som en sockerbit nästan. Hans gröna ögon, som två emeralder. Det var vad Potter var, en ädelstensprydd sockerbit. Draco suckade. Varför hade inte Potter hamnat i Slytherin. Drömvisioner flög igenom hans huvud, han och Potter mobbar mugglarfödda, han och Potter sitter i uppehållsrummet och ritar karikatyrer på dumma lärare. Han och Potter under misteln… Han kollade generat på sin mamma, tur att hon inte kunde ockumendering.
Plötsligt smärtade det till i armen, just på stället där han har fått mörkrets märke inbränt.

"Aj!! Se upp vad ni sätter era nålar!" väste han till Mdam Malkins, som såg fullständigt förskräckt ut.

Då plingade dörrklockan… och in kom en lång rödtott med lång näsa och tusentals fräknar, en flicka med stort brunt hår och sluligen… en pojke med rufsigt kolsvart hår och runda glasögon…

Harry Potter

Superbra

AAAAAA superbra!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Instämmer

Meeer taaack, du skriver jättebra och man blir fångad direkt och insatt i handlingen!