Prs mellan Anna-chan och Alexandra Hagström

alexandra hagström

Mall:

Namn:
Kön:
Ålder:
Ras:
Utseende:
Personlighet:
Familj:
Övrigt:

Blir det en bra mall? :3

Namn: Isis Ross
Kön: Tjej
Ålder: 18
Utseende:
Personlighet: Är snäll, trevlig, artig, smart och resten rollas.
Familj: Mamma, pappa och storebror.
Övrigt: Blir lätt kär.

Namn: Ryan Fullbuster
Kön: Kille
Ålder: 18
Ras: Demon
Utseende:
Personlighet: Utåtriktad, inte så jättesmart, ler alltid
Familj: Har ingen, hela hans familj har blivit dödade av demonjägare
Övrigt: Brukar försöka att skämta och göra livet till något roligt då han har haft en ganska hemsk bakgrund

( OMG älskar bilden på ditt utseende )

Du får börja

(Thanks )

Jag drog på mig min orangea trefjärdedelströja och suckade sedan. Solen hade precis stigit upp på himlen och jag antog att hon var runt sex-sju tiden på morgonen.
Jag gick med snabba steg ut ur den enkla stugan som jag bodde i. Anledningen till att jag var uppe vid den här tiden var bara för att jag skulle kolla om jag hittade något ätbart i herrgården jag hade bott i tills jag var tolv. Alltså, innan det hände.
Med snabba steg gick jag längs med den lilla grusgången i mitten av ingenstans - alltså den tätbevuxna skogen som nästan ingen någonsin var i.

Jag sprang och sprang djupare in i skogen med tårarna rinnandes ner för kinderna. Jag hörde Felix skrika mitt namn med jag struntade i det och sprang vidare. Jag tvärstannade för att hämta andan och kollade mig omkring.
- Hallå, ropade jag.

Vad var det? tänker jag och vänder mig hastigt om. Där, bara några tusen meter bort står en tjej som verkar vara runt min ålder och ett leende sprider sig över mina läppar. Snabbt gömmer jag mig bakom ett träd och börjar sedan att röra mig mot henne, utan att hon ska få en chans att lägga märke till mig.

Jag kollar mig omkring och torkar bort tårarna men det kommer bara mer tårar. Jag sjönk ner på marken och grät högt.

Jag är framme vid tjejen nu, faktiskt så står jag bakom trädet till höger om henne, och det är nu jag ser det. Hon gråter.
Jag antar att det bästa jag kan göra är att försöka muntra upp henne, då jag verkligen inte tycker om att se personer gråta.
Snabbt och smidigt klättrar jag upp i trädet framför henne - utan att hon ser något - och hänger mig sedan ner från en gren några meter upp i luften, men som fortfarande är hyffsat nära henne. Det är mina ben som håller fast mig och jag hänger upp.
"Hej" säger jag till henne med ett leende.

Jag ryckte till och kollade på honom.
- Vem är du? frågade jag och bakade.