Fåglarnas flykt

Ett roll mellan Vildvittra och Aia.
Välkommen att läsa men inte kommentera

Namn: Clove Hill
Kön: Kvinna
Ålder: 20 år
Utseende:

Kläder/utrustning: Klädd som på bilden, har en svart ryggsäck samt svarta rejäla kängor.
Äger även en vatten och vindtät jacka som hon oftast bär i ryggsäcken.
I ryggsäcken finns bland annat vattenflaska, konserver, tändstål samt en rulle bandage.
Vapen: Har en pistol med ett skott i.
Detta skott är till för henne själv, om hon skulle bli smittad.
Då skulle hon snabbt skjuta sig själv för att inte gå i de levande dödas skara.
Annars bär hon på två jaktknivar som hänger i ett bälte om höfterna.
Övrigt: Har problem med lungorna, ibland klarar hon hur mycket som helst, ibland kan hon tappa andan vid minsta ansträngning.
Kan råka ut för rejäl hosta och hosta blod.

Zombier
* De reagerar på ljud.
* Kan dödas dem genom att slå ihjäl dem.
* Man smittas då man blir biten.
* Man kan skydda sig mot dem genom att bära på deras doft.
De anfaller inte sina egna, så man kan tex smörja in sig i deras inälvor osv.

Världen
Själva Zombierna och allt bröt ut för ca två år sedan.
Finns modern teknologi och liknande, men kan vara sönder som mycket annat.

Tycker att det räcker gott och väl, sedan utvecklas de ju under rollets gång och så vidare.

Bra
Men precis, det räcker nu ^^

Ska vi säga att det hela hållit på typ i 2 år? Sedan att det är i en obestämd framtid, men inte så olik vår egen?

Okej, Ångrade min mall och gjorde om den lite. (a)

Namn: Cole Riley Baker.
Kön: Manligt.
Ålder: 21 år.
Utseende:
Kortklippt svart hår, hög panna, buskiga ögonbryn, gråblåa ögon omringade av mörka ögonfransar. Bredkäke, smilegropar, en mörk skäggstubb.
Ser någon gänglig ut. Runt 180 cm, och smal. Överkroppen är något kort i proportion till resten av hans kropp. Armarna är långa, händerna stora.
Har en tatuering på högra armen med en orm som slingrar sig genom det ena ögat och ut över bröstet.
Kläder/utrustning: Bär en grå sliten men inte hålig t-shirt, ett par slitna jeans med hål vid högra knät, en svart hoodie, en svart regnjacka som om han inte har den på sig ligger i ryggsäcken. Rejäla kängor som är olivgröna. Bär även ett flätat armband i brunt läder längst vänstra handleden, en skyddsängel hängandes i en kedja runt halsen och en klocka som stannat runt högra handleden.
Har en ryggsäck som innehåller; vattenflaska, extra strumpor, extra tröja, extra underkläder, några burkar konserverad mat, persikor och champinjoner, samt lite frystorkad mat, tändare, ficklampa, en sovsäck
Vapen: Spikklubba och kniv.
Övrigt:Är vänster hänt. Resten rollas.

Så, vill du skriva först? Har lite saker att ordna xD

Cole gick längs den gamla, övervuxna grusvägen. Det var något som fascinerade honom, hur naturen så snabbt kunde ta över igen efter att civilisationen mer eller mindre blivit utrotad. Fast han visste inte så mycket om det. Han hade ingen aning om hur många som fanns kvar eller hur det hela fungerade. Han visste inte ens hur allt hade börjat. Tji fick han för att han inte hade varit så intresserad utan omvärlden innan viruset hade tagit över, om det ens var ett virus. Biologi var inte hans starka sida, inte den biologin som handlade om gener, virus, RNA och allt det där. Det fanns dock en annan sida av den som han hade levt upp med.
Han tog ett strå ifrån vägen som räcktes upp högre än det andra och satte det i munnen. Hungern rev i honom men han ville inte stanna, inte ännu, inte innan mörkret som fortfarande var några timmar bort. Sist hans radio hade fungerat, sist han hade fått den minsta kontakt så hade han genom bruset tyckts sig höra något om en fristad i öst. I och för sig var det några veckor sedan nu men vad hade han annars att göra? Ifall han ändå var tvungen att röra på sig, vilket han var, det närmsta han hade kommit till att kunna stanna på ett ställe var i några veckor men då hade han campat så långt ut i bushen att det inte fanns en levande eller död människa på milsradie, så kunde han lika gärna försöka sig ta till något ställe där han kunde hitta andra som honom själv.
Vinden vände och Cole hörde fåglarnas varningsskri fick honom att stanna mitt i ett steg. Det hade inte tagit lång tid för honom att lära sig lyssna till dem. Han rörde sig bort ifrån vägen och in i buskaget jämte då han hörde deras framfart innan han såg dem.

Clove drog in andan, det luktade ljuvligt och hennes tomma mage skrek än mer efter maten. Hon befann sig i en glänta i en skog med ljuvlige lövträd. Hade hon varit mer uppmärksam i skolan hade hon kunnat fler namn än björk, asp och al.
Men nu snurrades en hare på ett spett och hon stekte svamp, hon hade värmt vatten och haft i gröna blad. Hon visste knappt namnen på dem, men hon visste att de var ätliga och innehöll mycket vittaminer.
Hon hade varit intresserad av hur människor levde förr, vad de åt och denna kunskap hade hon god nytta av nu.
Trött med halvslutna ögon satt hon lutad mot ett träd tillsynes avslappnad. Men i denna värld kunde man aldrig vara det, särskilt om man var själv. Hon var själv, fruktansvärt själv och det kändes.

Det var två av dem och han försökte att vara så stilla han kunde även om det kliade i hans fingrar, i hela hans kropp. Han avskydde att ligga still och gömma sig men ifall de gick förbi honom utan någon upptäckt skulle det vara så lättare att döda dem. Då de inte var fler så ville han inte lämna dem levande döda, tänk om de senare stötte på någon och han hade kunnat förhindra det. Förhindra en framtida attack, förhindrat ännu en levande död så tänkte han göra det.
Cole kramade om spikklubbans handtag. Den var gjord i något stål och modiferierad till att döda Zombies ifrån sitt forntida användnings område. Spikarna i det rundaklotet i toppen var tillräckligt långa för att slå sönder hjärnan men samtidigt var de lätta att dra ut igen. Handtaget lagom långt för att hålla de på avstånd och få den kraft han behövde.
De närmade sig stället han befann sig på och ett litet självsäkert leende spred sig över hans läppar. Då skulle passera honom stannade de upp, han kunde se de vittra i luften som hundar, något han aldrig lagt märke till tidigare och samtidigt vände de sig emot honom. Det var det enda han behövde för att sätta sig själv i rörelse. Med ett skri kastade han sig ur busken, spikklubban svingades och träffade den första intill vänstra örat. Han föll och Cole hann registrera lukten av dem som han äcklades av innan han drog ur klubban, lika smidigt som den sjunkit in i den nu döda Zombien. Den andra tog några steg emot honom men med varje steg zombien tog emot honom matchade han det med ett steg bakåt, in i snåret igen. Den här gången attackerade han inte ifrån sidan utan körde upp spikklubban i dess ansikte. Ett ljud som får Cole att rysa hörs och han vet att han slagit sönder skallen. Den andra av dem faller och något nonchalant slänger han klubban över axeln och vänder sig emot skogen. Ifall det fanns två, kunde de finnas fler. Det var bäst han fann ett säkert ställe att tillbringa natten.

Clove for upp med alla sinnen på helspänn, hon kunde svära på att hon hört ett skrik och ett mänskligt skrik dessutom. Ett skrik som dessvärre inte var alltför långt borta.
Vad Clove tyckte om detta visste hon inte, ibland innebar människor problem, ibland inte. Hon hade sällan stött ihop med många, men ibland så hade hon träffat någon på sin vandring. Vissa som ville prata, dela en matbit och sedan delades de för att aldrig mötas igen. Hon hade svårt att ta in folk, att låta dem komma nära. Gjorde hon det blev hon fäst vid dem och när de då skulle dö skulle det bli svårt. I denna värld kunde vem som helst dö när som helst.

Cole stannade upp, trodde sig ha inbillat sig det men han var nästan säker på att han kände luften utav mat. Det vattnades i munnen på honom. Han ställde sig och sniffade en stund kluven om han skulle ta sig närmare eller helt enkelt försvinna åt andra hållet men hungern tog över.
Han följde lukten så gott han kunde medan mörkret började smyga sig på tillsammans med natten. Det dröjde inte länge för han tyckte sig se någonting glimma till och kände igen det för vad det var, en eld. Rädd för att skrämma vem det än var och råka dö på kuppen stannade han upp fortfarande dold bakom några grenar.
”Hej”, sade han då han inte riktigt visste vad han borde säga innan han gick genom grenarna till den lilla gläntan.