Hognet - något man sent skulle glömma

Jag följer Tom Feltons fanfiction Gruppchattmetoden och blev inspirerad av den att skriva min egen! (Läser ni inte redan den ficen: gör det NU!) Vissa av namnen är också lånade eller inspirerade därifrån men jag kan ändra om du inte vill det!

Titel: Hognet - något man sent skulle glömma
Språk: svenska, engelska uttryck kan förekomma
Kapitel: 2 + prolog
Genre: Humor, drama, Harry Potter (från och med nu är det en genre, ok?) ...
Rating: Kan innehålla svordomar, flummande och annat. Men jag tror nog att alla kan läsa den.
Utspelar sig: Under Harry & Companys femte skolår, observera att handlingen från boken och filmen inte kommer att följas i den här fanfictionen.
Handling: Det kommer främst att handla om elevernas (och andras) sociala liv på en app som kallas HoggyWartz vilket kan beskrivas som ett slags chattforum, men även i andra delar av en modern telefon. Resten av handlingen får uttrycka sig genom prologen.

Men först, chattarnas användarnamn på HoggyWartz:




Tagga gärna andra!

Jag lägger upp prologen efter ett par kommentarer!

Jag bevakar :3

Verkar bra!

Verkar bra! Bevakar ;p

Super Maja ♥ Bevakar ofc ♥

Åh, vad kul att så många redan har kommenterat! Bara för det lägger jag upp prologen redan nu!

Prolog
Man skulle kunna kalla det ett beroende, eller bara framtidsutsikter eller ett bevis på att tekniken går framåt inte bara i mugglarnas verklighet. Å andra sidan är jag inte säker på om Personer Jag Inte Borde Nämna Här skulle gått med på det från första början över huvud taget, men är man rektor så är man. Albus Percival Wulfric Brian Dumbledore var Hogwarts överhuvud, och denne ytterst specielle man gjorde lite vad han själv ansåg var rätt och förnuftigt, även om det inte alltid var det. I just fallet Hognet håller jag med rebellerna; det kanske hade varit bättre om tekniken stannat upp och allt fortsatt som det varit. Men, som vi alla vet, blev det inte så.

Allt började en lördagsmorgon i senare augusti på Hogwarts Skola För Häxkonster Och Trolldom. Rektorn hade återvänt till sitt kontor efter sommaren för att vara först på plats tillsammans med resten av lärarkåren innan eleverna skulle anlända en vecka senare. Albus Dumbledore hade aldrig för avsikt att låta mugglarnas verktyg påverka den magiska världen, men i vissa fall kan det kännas mycket påfrestande. För att återgå till ämnet satt nu denne skäggige man på sitt kontor och lyssnade till snarkningarna från de många rörliga målningarna på väggarna medan han förstrött lät tankarna vandra längs de soliga Bahamaskusterna han besökt under sitt så kallade ’sommarlov’. Albus hade alltid fäst sig vid Bahamas av någon obegriplig anledning, kanske var det simpelt uträknat den västindiska kulturen som lockade, eller varför inte det stekande klimatet, efter vad jag har hört är det bra för hyn. Medan rektorn som bäst satt försjunken i drömmar om solstränder knackade det på den massiva dörren till kontoret. Han rafsade till sig ett par pergament och en fjäderpenna för att sedan låtsas vara djupt koncentrerad i de tomma arken innan han ropade: “Stig in!”. Man hade kanske anat det, och kunnat förvänta sig att det var självaste professor Pomona Sprout som klev in i rummet, men Albus blev smått förvånad. Hennes korta gestalt fick rummet att framstå som mycket stort och att döma av minen hade hon inte goda nyheter.
“Ursäkta om jag stör,” inledde Sprout artigt.
“Inte alls, Pomona, inte alls.”, försäkrade rektorn med ett leende och lade ifrån sig det fejkade arbetet.
“Sätt dig.”
Den lilla kvinnan slog sig ner på andra sidan skrivbordet och tog till orda.
“Jo Albus, det här har jag egentligen velat diskutera sedan förra årets avslutning, men du lämnade skolan strax därpå och förblev onåbar.”
“Vad är problemet?”, frågade Dumbledore i ett försök att släta över hans pinsamma onåbarhet under sommaren, då sanningen om Bahamas inte var något han ville skulle bli allmänt känt.
“Jo,” fortsatte Sprout, “jag har märkt ett par, hur ska jag säga, förändringar i mitt kära växthus. Jag är rädd att någon eller något varit framme och tänk Albus, tänk om det kommer tillbaka! Mina stackars bubotuber mår inte alls som de ska.”
“Bara lugn, Pomona.” Den uttråkade Albus Dumbledore hade nästan hoppats på något spännande eller drastiskt, och bubotubers ohälsa var inte det han väntat sig. “De har säkert bara fått för mycket värme.”
“Oh” Sprout verkade inte ens tänkt tanken. Och hon skulle vara häxan med gröna fingrar här.
Hon reste sig, smått rodnande, och vinkade tafatt med handen åt sitt överhuvud.
“Tack för rådgivningen, Albus, jag tror nog att jag ska ge mina små älsklingar lite extra vatten nu i värmen, adjö!”

Rektorn såg på den stängda dörren och var tillbaka i tomheten. Han lät blicken glida längs rummet, över porträtten av hans företrädare, över den slitna sorteringshatten där uppe på hyllan, över de många bokhyllorna som förgyllde hans kontor med lärdom och vishet. Så fastnade hans blå ögon plötsligt på en bok i den bortre hyllan, en som han mot alla odds aldrig läst förut. Mugglarens mugglare av M.P. Three. Den mycket exalterade professor Dumbledore plockade med yttersta varsamhet ned boken från hyllan och placerade den framför sig på skrivbordet. Han slog upp pärmarna, som förövrigt bar en ganska tråkig grå färg, och möttes av de första orden: Tillägnad min kära mor på femtioårsdagen. Dumbledore skrattade till. Vilken komisk bok! Han fortsatte sin färd och vände försiktigt blad efter blad. Ska man vara ärlig blev skrattanfallen efter ett tag så påtagliga att den gamle mannens skägg hotade att fastna i stolen när han vek sig dubbel i fnissningar. Så plötsligt tystnade skrattet abrupt. Vår omtalade Albus Dumbledore hade fått syn på något i den halvvägs komna boken och hans ögon spärrades upp. Han kastade sig över boken och läste vidare, ord efter ord, mening efter mening, stycke efter stycke tills idén hade framträtt tydligt i hans medvetande. Han satte boken åter i hyllan, skickade en tacksam tanke till den okände författaren M.P. Three och transfererade sig sedan från skolan. Albus Percival Wulfric Brian Dumbledore var redan i full färd med att skapa Hognet, något man sent skulle glömma.

Bevakar!

Awesome!! Älskar det redan