Tom Dolders dagbok

Titel: Tom Dolders dagbok
Handling: När unga Tom Dolder oväntat får ett besök från en viss Professor Dumbledore på sitt slitna barnhem ändras hans alldagliga liv drastiskt. Han dras in i en värld full av magi, både god och ond, där han växer upp till att bli Voldemort.

-Kapitel 1-

1938 1 september

Idag börjar jag, Hogblerts eller vad det nu faktiskt hette, jag känner mig redo för att ta mig ann denna skola för magi. Den känns som ämnad för mig, Tom Dolder. Allting känns rätt. På något omöjligt sätt hade jag hittat till perrong 9 3/4, men jag hade allt fått betala för att jag frågade en otrevlig kvinna om var den låg, när hon daskade till mig med sin handväska. Det hade tagit ett tag för mig att förstå var perrongen faktiskt låg när det inte fanns några skyltar alls. Men allt gick upp för mig när några ytterst konstigt klädda individer spatserade förbi och faktiskt gick in i en vägg för att inte alls slå sig och falla lealösa till marken. Så jag följde förundrat efter och kom till perrong 9 3/4. Framför mig stod redan det enorma lokomotivet med bokstäverna: "Hogwarts expressen" skrivna på det.

Det tog ett långt tag att hitta en tom kupé som jag kunde få va alldeles ifred i och kanske läsa lite om gamla besvärjelser i en förfärligt gammal och sliten bok. Allting va bra och så tills glasdörrarna öppnades och någon klampade in. Fanns det inget större tecken på att inte vilja bli störd än att totalt ignorera personen som kom in och fortsätta läsa? Tydligen, för den oförskämda flickidioten satte sig ned bredvid mig ändå och sa:
-Hej! Jag heter Maisie DeClaire.
Jag såg i ögonvrån att hon satt och log ett enormt leende som sträckte sig över hela hennes lilla, bleka ansikte. Boken drog jag över mitt ansikte såklart, vilken korkad person skulle inte förstå den gesten. Svaret? Hon.
-Jag kommer från London, halvblod, min familj hoppas att jag kommer i Slytherin, men jag vet inte, i och försäg så verkar de där väldigt smarta men jag..
Jag drog hetsigt ner boken och tänkte precis skrika för full hals åt henne att hålla tyst när jag såg henne. Lockigt, långt hår som gnistrade i solen, porslins färgad hud, och såklart, de bärnstensgula skinande ögonen. Ja..eh jag tappade hakan rejält och lyckades svara med inte allt för hes och otrevlig röst:
-Tom, Tom Dolder, halvblod.

Jätte bra bevakar!
Taggar några som kanske vill läsa:
Paulina Black
McGona

Tack, vad kul trodde ingen skulle läsa xD

Men den är ju jätte bra!

Bevakar!

Meeeer!

känner mig lite taggad att skriva resten så kolla in nån gång

Jag bevakar också, men brukar inte säga om jag läser fanfiction med NU SÄGER JAG DET FÖR ATT DEN HÄR ÄR JÄTTEBRA OCH DET ÄR MITT I NATTEN SÅ JAG ÄR KONSTIG MEN WHATEVER

Ja!!!!

-Kapitel 2-
(FORTSÄTTNING)

Hon log trevande mot mig och jag gav mig försiktigt på ett litet leende, men självklart slutade det i katastrof. Varför gjorde hon mig så nervös? Jag tittade bort och försökte lugna ned mitt illröda ansikte när hon frågade, självklart frågade hon;
-Varför är du så röd i ansiktet?
Jag kunde nästan se leendet framför mig och fortsatte bestört att titta ner i golvet.
-Vilket elevhem vill du hamna i då, Tom? Frågade hon, ugh varför var hon tvungen att prata med mig? Jag skulle när som helst bara kunna störta ut genom kupédörrarna och försvinna. Men, det var någonting med henne som fick mig att bli knäsvag.
-Jag vet ingenting om elevhemmen, erkände jag. Det var ju sant, jag visste absolut ingenting om skolan som närmade sig och känslan av att inte ha någon kontroll ökade och fördubblades inom mig. Vad var det med den där Maisie?
-Jag kan berätta för dig! Gryffindor- modiga, Ravenclaw- smarta, Hufflepuff- snälla och Slytherin- sluga. Jag tittade bistert på Maisie, det sa inte exakt mycket om elevhemmen..men ja..ehh
-Så..jaha...vilket lag gillar du mest? Maisies ögan borrade in sig i mig och jag kunde inte kolla bort, jag var som..förtrollad.
-Ehm..vilken sport.. Maisie var verkligen underlig, vad var hennes problem fattade hon inte att jag inte fattade någonting?
-Men herregud, vet du inte det! Du är ju allt för rolig, quidditch såklart! Jag hörde vad hon sa, men det stämde inte..quidditch var det..men det säger inte heller mycket. Jag stirrade storögt på henne och skulle precis yttra mig när kupédörrarna slogs upp av någon kobent alldeles för spinkig tjej som berättade att vi var framme. Ush, tjejer nu för tiden..