Flumrollspel - öppet för alla

Ett rollspel som är allt annat än seriöst, och kan komma att handla om vad som helst. En karaktär/person. Alla är välkomna!

MALL:

Namn
Ålder
Kön
Utseende
Skostorlek
Övrigt

________


Min karaktär:

Namn: Herbert Fransson
Ålder: 62
Kön: Man
Utseende: 155 cm lång, kutryggig. En stor, illröd valrossmustasch som täcker hans mun. Flintskallig. Har alltid olika hattar på sig, och en monokel till det.
Skostorlek: 46,5
Övrigt: Har en katt som heter Anne Frank

Namn: Klemence R. U. I. Rep
Ålder: 154
Kön: Man
Utseende: Gott och väl 160 cm lång, med hud slät som en barnrumpa och sitt efternamn inrakat bak på hjässan.
Skostorlek: 52
Övrigt: Bär runt på en stulen käpp.

Herbert Fransson hade nått nog. Damtussarna hade börjat samlas i en smärre armé under hans gamla begagnade bäddsoffa, smulorna dansade samba i köket, och katten Anne Frank hade spytt upp inte mindre än FEM hårbollar i badrummet. Som sagt: Herbert Fransson hade fått nog. Denna dag, den 44:e augusicember, lämnade herr Fransson den lilla skruttiga stugan, för att aldrig gå tillbaka.

Herr R. U. I. Rep hade alltid velat närvara vid sin dödsdag. Tänk bara att obducera sin egen kropp, och förhoppningsvis med framgång komma fram till den riktiga dödsorsaken. Det skulle allt vara ett mysterium som hade tagit livet av honom - någonting som måste undersökas; det hade han bestämt redan i förväg.
Så kom det sig att herr Rep aldrig dukade under för något mindre mystiskt än ett mysterium, och således hade levt både länge och väl.
Herr R. U. I. Rep hade alltid velat närvara vid sin dödsdag, och just den 44:de augusicember trodde han att han äntligen hade fått sin önskan uppfylld - tills han på sin väg råkade fälla en mycket underlig man.

Till synes helt vanvettigt rosenrasande, körde Herbert Fransson in ett pekfinger i en babylen kind.
"Vad tror du att du håller på med, pojkvasker! Det här är inte Texas! Detta är en PROMENADSTIG! På promenadstigar FÄLLER man inte varandra!"
Spottet flög ur Franssons mun och bildade en liten trevlig pöl vid hans stora fötter. Nåja, jämfört med Baby-Face's såg de rätt små ut. Främlingens fötter var stora som riktigt små planeter.
"INTE i Texas!" upprepade han bryskt och hötte lite extra med näven.

Herr Rep fäste listigt blicken på gubbstrutten framför sig.
"Va' säger'u, skitstövel?!" Klemence for ut med händerna och således käppen med. "Far ända in i baljan med ditt Texas! Här är det Mississippi som gäller!" Plötsligt medveten om vandringskäppen hans fingrar var slutna om drämde han till gubben över fingrarna.
"Här ska du ha klart för'ej att den du stirrar på inte är någon pojkvasker minsann! Jag är 154 år och det här är min dödsdag! Sug på den du, din snoriga hattifnatt!"

Herbert spärrade upp ögonen så pass att den lilla fula monokeln trillade ner. Tack och lov att den var fastsatt med en röd sytråd i hans västficka. Om tråden varit blå, då hade det förstås varit en annan femma.
"Jag ska säga dig ett och annat", började han med en frustration som nästan var återhållen. "Jag har då inte varit snorig på år och dag! Vilken förolämpning! Har du ingen skam i kroppen, din usla kattrumpa!"
Han tryckte fast monokeln på sin plats igen, och tillade hotfullt: "Och grattis på dödsdagen."

"Du borde nästan ge mig en gåva. Kanske din fruktansvärda monokel... Den är då avskyvärd, men den duger nog att ta med i graven." Klemence drämde återigen till gubben framför sig med promenadkäppen - det var en favoritsyssla som han inte tänkte missunna sig denna dag; när han hade gått och dött och allt.
"Vi ska se vem som är en kattrumpa när du inte längre har kvar din monokel!"

Herbert hade aldrig förr fått in så mycket luft i lungorna som när han nu häftigt drog efter andan. En och annan mygga råkade nog följa med också, men det var en värdslig sak. Med en smidighet som var förvånansvärt asdålig för en man i hans ålder, drog han fram en tretton meter lång björkgren hur bröstfickan. De gulnande löven svajade i den icke-existerande vinden längst ut i toppen.
"Måtte hattifnattarna ta dig, din usling! Att du icke skäms! Du inte bara slår mig med din tjusiga käpp, du kräver att få min monokel som present! NÅGON måtta får det lov att vara på fasonerna!"

Vid den hemska åsynen av björkgrenen ryggade Klemence tillbaka både ett och två steg.
"Din hemska polarkaka! Vifta inte med det där hemsökta vapnet i min närhet, annars ska jag slå dig med min käpp! Det är en potatis!"
Med överdrivet våld svingade Klemence sin kepp ett varv och utstötte ett - i hans egen åsikt - fasansfullt stridsvrål i form av ett hest delfintjattrande. "Vad tycker du om Mississippi? Det kanske är bäst att börja packa, för det är dit jag tänker skicka dig när jag får fart på den här potatisen! Då blir det inget snällt litet Texas för dig!"