PRS Game of Thrones

Game of Thrones-rollspel.

SPOILER ALERT - rollspelet kan komma att handla om händelser från GoT-böckerna/tv-serien.

Namn: Valaena Forel
Ålder: 22
Utseende: Nattsvart hår uppsatt i en lång fläta; kopparfärgad hud; mörka ögon; runt 170 cm; slank kroppsbyggnad.
Bakgrund/beteende: framkommer under rollandets gång.
Härkomst: Braavos

Namn: Ceder Storm
Ålder: 39
Utseende: Trassligt rödblont hår till mitten av ryggen, näst intill svarta ögon, blek som ett lakan med ärrig hud, runt 160 cm, bastant kroppsbyggnad.
Bakgrund/beteende: framkommer under rollandets gång.
Härkomst: Okänd.

Det dämpade ljudet som är så svårt att beskriva, får alla tusentals människor att väsnas och stoja ännu mer. Ljudet av en stålklinga som skiljer kött från ben och huvud från axlar. Mödrar vänder bort sina barns ansikten, gamlingar skriker sig hesa, ungdomar pekar med lysande ögon mot Baelors Katedral. Alla slår de med nävarna i luften, så exalterade över att förrädaren äntligen fick betala sitt pris.
Valaena står mitt ibland den skrikande massan, armarna tätt tryckta mot kroppen och munnen formad i ett tunt streck. Ansiktet är till hälften dolt under en svart silkeshuva, och de mörka ögonen stirrar upp mot katedralen. En rödhårig flicka som inte kan vara någon annan än Sansa Stark, faller skrikande ner på knäna.
Valaena gör ett halvhjärtat försök att ta sig framåt, men hindras av alla människor. Någon trycker in en armbåge i hennes sida, och hon knuffar irriterat tillbaka. Det är det enda hon kan göra för tillfället, och vänta på att massan ska skingra sig.

Från sin plats - längst fram, men inte utom räckhåll för publikhavet - har Ceder fri sikt. Fri sikt, men desto mindre personlig sfär. Armar viftar och hårtestar försöker förgäves göra sig fria. Den månghövdade publiken skulle hur lätt som helst kunna förvandlas till en arg pöbel, och då skulle inte ens skarprättaren hinna svinga sitt svärd för att skydda pojkkungens vackra näsa. En man hade inte mer makt än antalet människor bakom sig, och fina titlar var inte mansstyrka.
Så vitt Ceder visste skulle han kunna befinna sig i täten av ett upplopp. Ropen och rörelserna pulserade runt omkring honom och han kände sig nästan berusad. Det spelade ingen roll vad det kungliga sällskapet där uppe i Röda Slottet skulle kunna tänkas ha gjort, sittandes på sina utsökta sidenkuddar, för att förarga sitt folk. Ett upplopp skulle vara en underhållande syn. Tyvärr var det inte för ett upprors skull som folket i Kungshamn hade samlats. Det var en avrättning.
Ceders läppar dras upp i ett snett leende - mer av belåtenhet och en gnutta skadeglädje än av lycka. Men när han påminner sig om vem det faktiskt är som knäböjer på trappan till katedralen bleknar det. Det var inte hans önskan att lorden av Vinterhed skulle mista sitt huvud. Från sin placering skulle en avrättning bli en grann syn, men Stark hade aldrig gjort honom något ont.
Plötsligt ropar folkmassan till, och Ceder vänder sig mot katedralen och... Eddard Starks huvud. Han hade missat det! Irriterat vänder han på klacken och börjar bana sig väg genom åskådarmassan som en murbräcka med armar. Trots att många är ett huvud högre än han själv är han näst intill ostoppbar. En spark här, en armbåge där. Men med ens finner Ceder sig kravlandes på marken. Han inser genast att någon knuffat honom tillbaka. Det ärriga ansiktet vänds upp och hans svarta ögon finner sig stirrandes in i ett ansikte som han inte ser.

Valaenas skarpa ögon fortsätter läsa av alla de högt uppsatta människorna där framme, alla iklädda det finaste silke och tunt vävda ullmantlar. Det är inte många hon känner igen, och flickan Stark verkar ha kollapsat totalt och försvunnit ur hennes synfält. Kvinnan på pojkkungens vänstra sida som så tydligt försöker dölja sin chock, måste vara drottning Cercei Lannister. Det där långa, blonda håret känner Valaena igen från faderns brev, omöjligt att ta miste på. Isdrottningen, hade han kallat henne för.
Oron börjar gno i magtrakterna igen när hon tänker på Syrio. Hon har inte vistats i Kungshamn mer än en halv dag, har ännu inte haft tid att uppsöka fadern och hade således ingen riktig anledning att vara orolig. Ändå känner hon på sig att något är på tok. Känslan som först började hemsöka henne när Syrios brev hade slutat komma.
Ängslan blandas plötsligt med något annat, något illavarslande. Hastigt vrider Valaena huvudet nedåt, och finner sig stirra rakt in i ett svart ögonpar. Hon har aldrig sett mannen förut, och kan inte förmå sig att göra något annat än att stirra tillbaka.
"Vad?" fnyser hon, lite i vresigaste laget. Syrio skulle aldrig pratat till en främling med en sådan ton.

Ceder kan inte dra sig till att släppa ansiktet med blicken. Den första känsla som rör vid honom är ilska. Där låg han - på marken - medan gestalten framför honom reste sig högt i sin mörka mantel. Som en ståtlig lord kanske. Var det vad det var? En lord? Ceder fnyser. De var bestämt inte bättre än honom bara för att de kunde vifta med sitt baner och be honom svära tro och huldhet.
Ceder gör en ansats att ställa sig upp - fortfarande med blicken stadigt fäst vid mantelns huva, men hejdar sig. Gestalten hade faktiskt tilltalat honom, dock med viss oartighet.
Oartighet eller inte; det var inte skäl nog för honom att böja knä.
"Den frågan borde du ställa till dig själv. Jag menar; om det behagar dig, ers nåd." Med rösten drypande av sarkasm uttalar Ceder de sista orden. Knappt märkbart kämpar han för att få en skymt av figurens ögon.

Valaena blir helt paff av tilltalandet. Ers nåd. Tror denne underlige man att hon är någon slags högt uppsatt västerländsk lord? Av samma sort som de högfärdiga människorna där uppe på katedralens trappa? Tanken får henne att ofrivilligt rysa till. Hon känner inte heller igen tonen som mannen använder - aldrig har hon hört folket i Braavos prata på det viset. Även om hon kan tillräckligt mycket av det gemensamma språket för att förstå vad han säger, får röstläget henne att vara på sin vakt.
"Jag vet inte vad det är för regler du spelar efter, men jag är inte den du tror jag är", konstaterar Valaena, nu med något sällsammare röst. Den östländska brytningen skiner starkt igenom hennes ord, och ett tränat öra skulle till och med kunna peka ut hennes hemland.

Alla försök att ta sig upp är redan avbrutna av Ceder. Det är ju inte som att han är helt obekant med att underkastas. Av någon anledning verkade flera av Ceders bekanta anse att det var där han hörde hemma - på marken, på knä, det kvittade bara man kunde se ner på den patetiska mannen med ärren.
Hela hans medvetande är istället riktat mot figuren framför honom. Hela medvetandet, utom en svag punkt bak i ena örsnibben som frenetiskt försöker signalera till hjärnan att han faktiskt är på väg att bli överkörd av en hel folkmassas trampande fötter - på väg mot husliga bestyr, ridderliga gärningar eller bara bort. Bort från Eddard Starks huvud.
Vid figurens sista ord smalnar Ceders ögon utåt sett, men han kan inte förneka att han blivit förvånad. Det var inte ord som han hade väntat sig komma utfarande från någon i silkesmantel.
"Så visa ditt ansikte då." Med envis röst förkunnar Ceder sin önskan. Han tänker inte visa svaghet inför denna främling. "Är du rädd att bli igenkänd, lilla lord?" Det där sista kunde utelämnats inser han. Figuren kom ju inte härifrån; det hade han hört, och rösten hade varit uppriktig - det kunde ingen säga något annat om.

Valaena kan inte låta bli att undra vad mannen nere på marken varit med om i sitt liv. Ärrade män var det gott om där hon kom ifrån, men det fick henne ändå alltid att undra. Vad kunde en människa egentligen göra för att förtjäna någons vrede till en sådan grad? Hon ertappar sig själv med att tänka på sin far igen. Syrio hade också gott om ärr, men vad annars kan man egentligen vänta sig av Braavos främsta svärdmästare?
Bilden av Syrios ansikte blandas samman med främlingens röst, och det är bara med ett halvt öra som Valaena uppfattar hans order. Så visa ditt ansikte då. Först förstår hon inte alls vad han pratar om. I nästa ögonblick inser hon att hon gått med ansiktet täckt av den tunna silkeshuvan i så pass många dagar att hon slutat lägga märke till den. Främlingens vaga fientlighet tycks plötsligt inte så underlig längre. Dock behåller hon huvan på. Istället sträcker hon fram handen mot den rödblonde mannen.
"Någon annan stans", mumlar hon och av ren reflex tittar hon sig snabbt omkring. Näst intill omärkligt har folkmassan börjat skingra sig. När hon blickar upp mot katedralens trappor, är kungligheterna borta. Sansa Stark också.

Ingenting tycks utspela sig som Ceder räknat med. Främlingen överraskar honom gång efter annan och han kan inte dölja förvåningen, som nu utspelas i hans ögon. Utan att tänka sig för grabbar han tag i figurens hand. Vad i hela friden...
Ceder drar sig upp och finner sig stå rufsig och smutsig framför silkesmanteln. Silke! Mot vad? Ylle och läder... Han släpper främlingen med blicken och vilar ögonen på sin egen vita tunika. I veckor hade den varit mer brun är vit, och Ceder kommer på sig själv med att jämföra sin egen enkla klädsel med silket. I nästa stund bannar han sig själv. Det hade aldrig spelat någon roll och skulle inte göra det nu heller. Oavsett om det var en lord han stod inför eller inte.
"Följ mig, silkesmantel." Han tar ett hårt tag om tyget och drar främlingen med sig. Skingrandet av folkhavet innebär lättare att komma fram, men svårare att göra sig osedd. Till slut drar Ceder i alla fall in främlingen bakom ett hörn och naglar fast henne vid väggen. En återvändsgränd.