Våga erkänna!

Namn: Våga erkänna!
Genre: kärlek, drama, vänskap
Språk: Svenska
Rating: Klarar man Harry Potter klarar man definitivt av den här
Kapitel: 50 kapitel

Den här ff:n kommer utspela sig på 90-talet och handla om andra generationen, alltså de karaktärer som vi lärt känna genom böcker och filmer. Huvudkaraktären kommer däremot vara en tjej som jag helt själv skapat. Hon är 17 år och ska börja sitt sista år på Hogwarts tillsammans med sina vänner. Året kommer vara fullt av vänskaper som sätts på prov, sådan där kärlek som får det att fladdra i magen och brustna hjärtan.

Den här historien utspelar sig alltså under trions sjunde år men jag har bestämt mig för att inte följa den ursprungliga historian, så nedanför följer det en liten "lista" på vad som har hänt och inte hänt. Detta gör jag så att ingen ska börja läsa och tänka "men det där hände ju/hände aldrig."

Första året (inga ändringar)
Andra året (inga ändringar)
Tredje året
- Sanningen om att Peter överlevt kommer ut
- Sirius återvänder inte till Azkaban men Peter åker dit pga av sitt samarbete med Voldemort.
- Harry lämnar Dursleys och flyttar in hos Sirius
Fjärde året
- Eftersom Peter sitter på Azkaban så finns ingen som hjälper Voldemort tillbaka till livet, han uppstår aldrig.
- det är den riktiga Moody som är lärare men han slutar vid skolårets slut
- Cedric dör inte men Harry vinner turneringen.
Femte året
- Umbridge blir lärare i försvar mot...
- Trion startar DA
- Fred och George sticker
- Ingen resa till trolldomsministeriet eftersom Voldemort aldrig uppstått
Sjätte året
- Harry hittar aldrig trolldrycksboken.
- Horace Snigelhorn blir dock lärare i trolldryck
- Snape är lärare i försvar mot... (Umbridge fick sluta efter alla klagomål mot henne)
- Dumbledore dog inte!

Cornelius Fudge avgick aldrig och är alltså fortfarande trolldomsminister!

Här är några som jag hoppas vill läsa!
appelquist HP_Maja mollylisa Trezzan Elissa Malfoy Molly Evans

Första kapitlet kommer upp när intresse från tre läsare har visats! /Johhana ♥

Jag läser helt klart!!! Ska bli superspännande!! Bra med infon

Klart jag är intresserad, när har jag inte varit intresserad? Ska försöka kommentera mer denna gången också. (a)

Jag läser!

Jag läser!

läser!!! Nästa gång måste du tagga mig när du gör en ny ff för jag MÅSTE läsa den För de är så SJUKT bra!

ÖVERLYCKLIG!! Längtar efter första delen

Jag är intresserad!

Klart jag läser!♥

Åh så roligt att så många är intresserade att läsa. Hoppas ni gillar första kapitlet, som egentligen är ganska händelselöst men otroligt viktigt eftersom det är här jag börjar presentera min karaktär
______________________________________
Kapitel 1
Idag är en sådan där dag som man tycker att ens säng är extra skön och man vill aldrig lämna dem. Kudden är perfekt fluffig, lakanet underbart mjuk och täcket täcker precis hela kroppen. Om jag själv fick bestämma så skulle jag ligga här hela dagen. Men min mamma delar inte riktigt samma åsikt som jag. Min sovrumsdörr öppnas och jag öppnar snabbt ögonen. Klädd i en vit skjorta, en grå kjol samt en matchande kavaj kliver Cordelia Collins, min mamma, över tröskeln och in i mitt rum. De höga klackarna på hennes skor smattrar över trägolvet när hon går fram till fönstret och drar upp rullgardinen. Solljuset skiner in och lägger sig över mitt ljusa flickrum. Ljuset svider i mina ögon och jag ger ifrån mig ett grötigt mumlande som inte ens jag riktigt förstår.
- Dags att gå upp. Du kan inte ligga här hela dagen, säger mamma.
Jag vrider på huvudet och tittar på min väckarklocka. Visarna visar att det är halv nio.
- Fem minuter till, ber jag.
Mamma skrockar och jag känner hur någon tar tag i mitt täcke. Panikslaget håller jag fast med all min styrka men mamma lyckas ändå dra av mig det.
- Tyvärr. Dags för frukost, säger hon och ger mig en puss på tinningen.
Sen lämnar hon rummet utan att stänga dörren. En väldigt smart gest det där med att lämna dörren öppen. Det innebär att jag måste tvinga mig ur sängen för att stänga den och när jag har gått de där två metrarna som det är mellan tröskeln och sängen, så är jag ju uppe. Med en hög suck, som jag hoppas hörs ända ner, kliver jag ur sängen och i min fluffiga morgontofflor. Det är med släpande steg som jag går ner för trappan. I köket sitter pappa, Brandon Collins, och läser tidningen samtidigt som han äter utav en av de nybakade crossianter som vår hushållerska Maggie Pierce gick upp tidigt imorse för att baka. Vi har sagt åt henne att vi mer än gärna skulle klara oss med flingor och mjölk till frukost men Maggie vägrar lyssna på oss. Jag antar att hennes generation håller hårt på det här med att frukosten är dagens viktigaste mål. Förutom crossianter så står det en tallrik med knaperstekt bacon, äggröra samt korv och tomater på bordet.
- God morgon hjärtat, säger pappa och sträcker sin kind mot mig utan att släppa blicken från tidningen.
Jag himlar med ögonen men ger honom en puss på kinden. Han ler nöjt och dricker lite kaffe. Mamma kommer efter mig in i köket.
- Jag sa ju att jag skulle få upp henne ur sängen, säger hon och räcker fram handen mot pappa.
Han suckar men stoppar handen i sina kostymbyxor och plockar fram tre guldiga galleoner som han lägger i mammas hand. Jag kan inte tro mina ögon.
- Inte nog med att ni tvingar er dotter upp ur sängen, ni slår till och med vad på hennes bekostnad, säger jag.
Mina föräldrar skrattar.
- Var inte så dramatisk Austen. Någonting måste vi ju hitta på som förgyller vår vardag nu när du åker till Hogwarts imorgon, säger mamma och tar tidningen ifrån pappa när hon passerar honom på vägen till kaffebryggaren.
- Imorgon ja. Jag är fortfarande här, påpekar jag och börjar brer sylt på en crossiant.
- Och det är någonting som vi är väldigt glada över. Det är så tomt när du inte är hemma, säger pappa och putar ledsamt med underläppen.
- Men snart kommer det bli ändring på det. Imorgon börjar vår lilla tjej sitt sista år på Hogwarts. Hur gick tiden så snabbt? frågar mamma och lutar sig mot diskbänken med en kopp kaffe i handen.
Pappa ger ifrån sig en instämmande suck.
- Det känns som om det var igår som hon stod på perrongen och vinkade hej då till Wesley när han började sitt första år, säger han.
Jag himlar med ögonen åt mina föräldras nostalgiska vandring och skyndar mig att äta upp min frukost innan de börjar prata ännu mer minnen och blir otroligt sentimentala. Maggie kommer in. När hon klivit över tröskeln och ställt ner tvättkorgen på en av stolarna vid bordet tittar hon förvånat på mina föräldrar.
- Är ni fortfarande hemma? Jag trodde att ni skulle vara på väg till jobbet nu, säger hon.
Mina föräldrar tittar storögt på varandra och skyndar sig ut i hallen. Jag kan höra hur de gnabbar lågt med varandra om att det är den andras fel att de är sena men jag vet att det är båda tvås. Om de inte haft så bråttom med att få upp mig ur sängen så hade de varit på väg till jobbet för en bra stund sedan. Ytterdörren smäller igen och genom köksfönstret kan vi se mina föräldrar skynda över gatan och bort mot gränden på andra sidan där de sen transfererar sig till trolldomsministeriet. Maggie tittar på mig och blinkar innan hon sätter sig ner intill mig vid bordet. Under tiden som jag brer sylt på min andra crossiant tittar jag på vår gamla hushållerska, som en gång i tiden varit både min och Wesleys barnflicka. Hon närmar sig sjuttio men hennes blick är lika pigg som en tjugoårings. Det gråa håret är samlat i en prydlig knut i nacken och hon har på sig en marinblå långärmad klänning som får hennes guldbruna ögon att sticka ut i hennes bleka ansikte. Mina föräldrar föreslog att Maggie skulle gå i pension för ett par år sedan eftersom Wesley flyttat ut och jag blivit stor nog att ta vara på mig själv men hon hade bara skrattat och fortsatt med att bädda sängen. I efter hand har Maggie, i förtroende, berättat för mig att en av orsakerna till varför hon stannat kvar är mina föräldrars dåliga kunskaper i matlagning. Inte ens när de använder sig av magi blir maten någonting att ha. Mina föräldrar använder sig inte av magi här hemma dock. Någonting som kan bero på att vi bor i ett hus mitt i London och är dagligen omringade av mugglare. Maggie kan däremot inte använda magi. Hon är en ynk. Inte för att jag tycker det spelar någon roll. För mig är hon bara Maggie.
- Vad i merlins namn tittar du på? frågar Maggie och skrattar.
Hennes ord avbryter mina tankar och jag ler ett generat leende.
- Jag tänkte bara, säger jag snabbt och biter i crossianten.

Efter min frukost byter jag min pyjamas och morgontofflor mot ett par mörka jeans, en t-shirt och ett par Converse innan jag lämnar huset för att gå ner till Diagongränden för att möta upp Wesley. Solen står högt på himlen idag och det finns inte ett moln i sikte. Väder som det här är svårt att hitta i England så det gäller att njuta. Solen skiner rakt på min rygg och jag känner hur svettpärlor bildas i min nacke. Tillslut måste jag stanna för att sätta upp mitt chokladbruna hår i en tofs. Mugglarna som passerar mig vrider på sitt huvud och tittar på mig. Mormor var en vilie, vilket gör mig till en ¼ vilie och en av de ”egenskaperna” man får via viliegenerna är ett väldigt vackert utseende. Jag har ett smalt och symmetriskt ansikte där mina kindben är framhävda. Min bleka hy får mina blåa ögon att se mörkare ut än vad de egentligen är och jag har en figur som till och med ser bra ut i skolans skoluniform. Om jag fick välja så skulle jag hellre vilja vara vanlig, så som pappa är men eftersom man inte kan välja sina föräldrar så kan man inte välja vilka gener man ska ha och inte ha. Har jag stått ut med allas blickar i sjutton år så kan jag nog stå ut genom hela livet. I Diagongränden är det fullt av häxor och trollkarlar. Bekanta elever från Hogwarts rusar in och ut genom affärer för att köpa det sista inför morgondagens resa medan en gäng med yngre barn har samlats framför ett av skyltfönstren för att titta på den kvast som var på display. Häxor och trollkarlar är klädda i färggranna fotsida klädnader och jag ler brett. Jag trivs så mycket bättre här än i mugglarvärlden. Jag märker med en gång vilken affär som har mest att göra den här dagen. Dörren till Weasleys Vassa Varor öppnas och stängs flera gånger i minuten. Det kommer vara fullt med folk men det var länge sedan jag träffade tvillingarna Weasley. Affären består av flera våningar där alla hyllor är fulla utav olika skämtartiklar. Rummet är fylld av svettlukten från alla kunder som trängs bland påsarna med skolkgodis och kärleksdrycker men det är ingen som verkar bry sig. Jag får syn på dem på långt håll. Deras röda hår och lilablå tweedkavaj får dem verkligen att stå ut i mängden. Om det är George eller Fred som får syn på mig först vet jag inte men någon utav dem slår i alla fall till sin bror på armen och pekar åt mitt håll. På ett smidigt och vant sätt tar de sig igenom klungan av ungdomar och står snart framför mig med ett brett leende på läpparna.
- Nej men har du sett George, säger Fred.
- Ja, det här är inte en syn man ser varje dag Fred, säger George.
Jag himlar med ögonen.
- Den snälla slytherinflickan har hamnat i vår skämtbutik. Jag tror jag svimmar. Betyder detta att du till slut gett upp hoppet och slutit dig till den mörka, eller ja, normala Slytherin sidan? frågar George.
Jag pressar ihop mina läppar till en smal linje. Den snälla Slytherinflickan. Mitt smeknamn på Hogwarts. Det var faktiskt de här två som gav mig namnet från första början.
- Jag är på väg till Wesley men tänkte kika in och säga hej. Det var ett tag sedan vi sågs men om ni ska hålla på och löjla er så kan jag lika gärna gå, säger jag och vrider mig mot ytterdörren.
Fred tittar på sin bror och skakar missnöjt på huvudet.
- Se, nu har du gjort henne arg. Du vet verkligen hur man behandlar en kvinna.
Jag kan se hur George lyfter frågande på ett av sina ögonbryn och jag förstår att jag startat ett bråk mellan dem.
- Det låter som om du tror att du vet hur man behandlar en kvinna, säger han.
- Jag var faktiskt ute på en dejt med Katie igår och om vår mamma inte har lärt mig helt fel så är Katie en kvinna, påpekar Fred.
När George öppnar sin mun för att fortsätta det här bråket viftar jag med en hand framför deras ansikten och de båda tittar på mig.
- Jag går nu. Det var jätteroligt att träffa er igen. Jag vet att det är lönlöst att be er skriva men ni kan väl åtminstone skicka lite godis till jul så att jag vet att ni lever och inte har sprängt bort en del av huvudet? frågar jag.
De ler och nickar.
- Vi lovar! säger de i samklang.
Så fort jag vänt ryggen till så kan jag höra hur deras bråk är i gång igen och jag suckar lättat när dörren stänger inne deras röster. Jag fortsätter gatan ner bland de små affärerna. Det är lockande att gå in till Madame Malkin och kolla på en ny kappa men jag vet att inte skulle stå särskilt högt i kurs hos mamma ifall jag gjorde det så jag skyndar snabbt förbi affären. Butiken där min bror jobbar ligger väldigt nära Svartvändargränden och jag får alltid kalla kårar när jag håller till i det här området. Även inne i butiken får jag kalla kårar. Butiken är dekorerar med gamla antika vaser och konstiga konstföremål som jag inte riktigt vet vad de ska föreställa. På de brunmålade väggarna hänger det tavlor med stela personer klädda i gammaldags kläder. Vid kassan finns det en glasmonter som är full av vad som ser ut att vara värdefulla smycken. Wesley har däremot berättat att de som köpt smyckena alltid kommit tillbaka för att lämna tillbaka dem dagen efter. Någonting om att smycket skulle vara förbannat men jag vet inte om jag vågar lita på min käre bror. Storebröder är ju faktiskt ganska kända med att skrämma upp sina småsystrar. Draperiet bakom kassan dras åt sidan och en mörkhårig kille kommer ut. Han ler ett snett leende.
- Jag undrade vart du tagit vägen, säger Wesley och går runt glasmontern.
Jag ler.
- Jag gick och hälsade på Fred och George, säger jag och ger min bror en kram.
Han himlar med ögonen och jag ger honom en hård blick. Wesley är inte särskilt förtjust i min vänskap med Weasley tvillingarna. Han var inte någon snäll kille från Slytherin om jag säger så. Innan vi hinner säga särskilt mycket till varandra öppnas ytterdörren och en äldre kvinna kommer in. Det mörka håret är uppsatt i en frisyr som påminner om uppsättningarna från 20-talet och ansiktet är hårt sminkat, som i ett försök att se yngre ut. Hon skjuter fram hakan och tittar på mig med en mörk och iskall blick. Det känns nästan som om hon försöker döda mig med den.
- Wesley, har inte du ett jobb att sköta?
Jag tittar ner i golvet. Stämningen i butiken är tjock och inte alls särskilt trevlig.
- Vi har inga kunder mamma, svarar min bror.
Poppy Collins, min pappas första fru, fnyser och går in i rummet bakom draperiet. När hon är utom hör och synhåll ger jag ifrån mig en suck.
- Den kvinnan kommer nog aldrig tycka om mig.
Wesley stoppar händerna i byxfickan och lutar sig mot montern.
- Kan du klandra henne? Jag menar, du är orsaken till att hennes man lämnade henne för en yngre kvinna. Jag skulle också vara bitter och hatisk om jag varit i hennes situation, säger han.
När mina föräldrar träffades varandra så sa det pang. Kärlek vid första ögonkastet. Men pappa var gift med en kvinna som han blev tillsammans med under sjätte året på Hogwarts och tillsammans hade de en son på fem år. Inget av detta hindrade mina föräldrar från att starta en affär och efter ungefär ett år så blev mamma gravid med mig. Pappa fick då berätta allting för Poppy, som inte tog det bra, och de skiljdes. Pappa gifte sig med mamma bara några veckor innan jag föddes den 21 mars 1980. Allting var en riktigt gröt och varken jag eller mamma är särskilt omtyckta utav Poppy.
- Jag kanske borde gå, säger jag.
- Äsch, du vet hur mamma är. Stanna, säger Wesley. Jag måste visa dig det nya konstverket mamma köpt in.
Jag följer efter honom fram till ett av butikens dystra hörn. Eftersom Wesley och jag inte delar samma mamma har han inte alla de gener som jag har. Vi har samma hårfärg men hans ansikte är inte lika symmetriskt som mitt. Ena ögat är lite större än det andra och läpparna är väldigt tunna. Dessutom haltar han lite när han går eftersom det ena benet är lite kortare än det andra. Någonting som mugglarbarnen brukade reta honom för när han var liten.
- Du lyssnar inte på mig, säger han och jag lägger huvudet på sned i en oskyldig gest.
Wesley börjar plötsligt le ett leende som jag känner igen mycket väl: Hans retsamma leende.
- Tänker du på din pojkvän?
Jag känner hur det hettar till på mina kinder.
- Du vet att jag inte har någon pojkvän, mumlar jag och granskar en av vaserna.
I ögonvrån kan jag se hur min bror skrattar för sig själv när han går tillbaka mot kassan och glasmontern. Det är sant, jag har inte någon pojkvän. Inte än i alla fall.