Camp for Elementalists PRS

Walendria, jag har skapat ett hem åt oss ^^

Två ynglingar förs till ett läger över sommaren där de ska lära sig behärska sina krafter. Där träffar de andra som de och lär sig att tämja det elementet de kan kontrollera, etc etc.

Fin handling, jag vet x)

Min mall:

Namn: Lucien Morgenstern
Ålder: 17
Utseende:
Personlighet: Lucien är en charmant och humoristisk person, som tycker om att ha liv runt omkring sig. På grund av sin faders egendom förstår han inte riktigt pengarnas värde, eller hur andra personer kan ha så litet. Dessutom har han utvecklat problem med att lita på andra människor, då han ständigt omringas av personer som endast är intresserade i honom på grund av rikedomarna. Då han var ung var Lucien mycket blåögd så att säga, och fick lära sig den hårda vägen att inte lita på andra. Då han slutat släppa andra för nära har han blivit väldigt ensam, speciellt då hans far arbetar nästan dygnet runt (och jorden runt).
Bakgrund: Luciens mor dog då han var väldigt ung, så han har växt upp med sin far sen dess. Luciens far äger en av de mest succesfulla företagen i branchen för alternativ energi, och är bland de femtio rikaste personerna i hela världen. På grund av detta har Lucien aldrig saknat något: han har fått den bästa utbildningen och allt han någonsin begärt om.
Som ärvinge till faderns imperium har han alltid varit i strålkastarljuset. Speciellt då han blev äldre och stiligare började han ställa till med problem: tog sig in på nattklubbar som minderårig, blev fast med droger och blev på bilder tillsammans med modeller. Lucien får högst höra ett strängt ord nästa gång han träffar sin far och sedan är det glömt. Den enda gången Luciens far har blivit våldsam med honom var då han blev fast som fjorton årig tillsammans med en annan pojke, avbrytna mitt i en kyss. Sedan dess har Lucien hållit sig långt borta från andra pojkar.
Övrigt: Har kraft över vinden.

Åh, vad mysigt, tihi.
Min mall kommer. :3

Gud vad babe han var. *-*
Känner igen honom så mycket, men är inte säker. :s
Är det han skådespelaren som ska spela Harry Osborn/The New Goblin i The Amazing Spiderman 2? :o

Namn: Nolan Lewing
Ålder: De får vara lika gamla, oki. Vet ingen passande ålder, heh. 17 år.
Kraft: Vatten.

Utseende:

Han har mörkbrunt hår, fullt av virvlar. Ansiktet är rätt så smalt, och han har relativt höga kindben. Hans utseende ger ofta folk intryck av att han är yngre än vad han är, men det senaste året har frågorna blivit allt färre nu när längden hunnit ikapp.
Ögonen är chokladbruna, leendet pojkaktigt, han är skapligt lång, och är lagom vältränad.

Personlighet: Utåtriktad och pratglad. Nolan älskar att skratta, inte minst att få andra att skratta. På så sätt känner han sig bekräftad.
Däremot har han en tendens att ständigt klanta till sig. Försäga sig, säga fel saker i fel tillfälle, skämta om fel saker i fel tillfälle.
Tålamod är en utav Nolans svaga punkter. Är det en sak han inte kan, eller förstår blir han genast irriterad och förklarar saken hopplös. Dessvärre gäller det precis likadant när det gäller andra. Klarar en person inte av instruktionerna, slutar det oftast med att han muttrar för sig själv, och sedan tar över helt och hållet.
Han är en dålig förlorare, och vill helst vara bäst på allt. Han vill vara en bra bror, en bra son, en bra elev, en bra vän, en bra pojkvän, bra på sport, bra på att sina krafter, bra på att laga mat, bra på att lyssna - men ibland blir det lite för mycket, även för honom.
Nolan har alltid haft lätt för att omvandla känslor till ord, något som han har fått både ris och ros för. Som kille skulle man helst bara samla på sig sina problem och förtränga dem, istället för att faktiskt försöka göra något åt dem. Detta är något han tagit till sig, och har därför sällan djupa samtal med människor som inte står honom nära.

Bakgrund: Nolan växte upp i ett enkelt hem, med en enkel familj. Han har en enkel lillasyster på elva år, och två enkla föräldrar med varsitt enkelt jobb. Ett väldigt ordinärt liv, bortsett från kraften han bär. Han föddes med den, så som alla andra, men upptäckte den först vi sju årsålder. Det var en dag när han befann sig i sjön som han märkte att han efter varje armtag sköt ifrån sig en lätt våg. Misstänksammare blev det när han fyllde händerna med vatten, och det inte sipprade ut mellan fingrarna.
Efter det hade han bara blivit mer och mer intresserad av sina krafter, men hans mamma hade övertalat honom att inte springa omkring och skylta med det. Att det var annorlunda, och borde gömmas från andra människor som möjligtvis skulle vilja göra honom illa. Men detta hindrade inte Nolan socialt, då han fortfarande hade många vänner.

Nolan har alltid varit en mammagris, såsom hans syster alltid stått nära deras pappa. Som liten berättade han allt för sin mamma, alltifrån dagen till problem som tyngde honom. Men ju äldre han blev, desto mer sällan kom han till henne efter råd, och snart har de inte något mycket mer speciellt mor-och-son förhållande än några andra.

Övrigt: Nolan är oerhört rädd för spindlar, men det har definitivt bättrat sig med tiden. Nu gömmer han sig åtminstone inte bakom någon.
Han är en usel lögnare. Hans mamma säger att han kliar sig på armbågen så fort han ens överväger tanken.
Han är väldigt förtjust hallonsaft och blommor.
Något förhållande har han aldrig haft, mer än de som slutar i sängen med någon främmande tjej från en fest. Faktum är att han är osäker på hur det känns att vara förälskad, och vill därför inte ta några förhastade slutsatser. Att vara den tuffe hjärtekrossaren är helt enkelt inte hans stil.
~
förlåt för att mallen blev så lång. :s
och mitt ynkliga försök till att länka en bild gick ju sådär...

Jep det är han, dane deehan ^^ dock är bilden från hans film kill yous darlings, vilken är en av de bästa filmerna någonsin (med är också en viss daniel radcliffe )

Jag är ikväll på stug med vänner, så hinner int rolla men du kan ju börja, så har jag något att fortsätta på genast när jag får chansen ^^ fast då de kommer till lägret eller nåhot?

ahh, perfekt mall btw, de passar rätt så bra ihop

kom hem senare än vad jag trodde idag, och ska även på släktkalas imorgon, men hinner nog skriva på kvällen. efter det ska ja å nåra kompisar gå på liseberg å sen sover ja över, så vet ej om ja kmr va så aktiv.
men jag ska försöka skriva så mkt ja kan.

edit: har tumblrat up kill your darling nu, säkert sett en massa spoilers men hooooly shit, har fått en crush på dane nu, ugh. shipar han å dan så hårt although han har en fru haha. grtr
så söt.
han ser sjukt mkt yngre ut än vad han är

edit 2: har gillat ca 50 gifs på hnm nu ugh

edit 3: HAN ÄR SÅ JÄKLA SÖT OK. ÄLSKAR UTSEENDET HAN HAR. HAN SER SMÅTT CHEEKY UT MED SINA ISBLÅ ÖGON Å SNEDA LEENDE, SPECIELLT I IN TREATMENT MEN SAMTIDIGT ÄR HAN HELT ADORABLE MED ETT OTROLIGT ADORABLE LEENDE OCH SJUKT ADORABLE SKRATTRYNKOR OCH ÄNNU MER ADORABLE SMILGROPAR

edit 4: jag måste sova nu. ska upp tidigt

edit 5: ok kl är halv 3. fy fan. ugh. han är så vacker
fan vad ja shippar med dannnnnn hmf :c

JAG VEET! Förstår inte hur någon som ser ut så kan existera :* aija, nu har du åtminstone enkelt att föreställa dig hur min karaktär ser ut x)

han är så otroligt söt, orkar nt ens :ccc
söt men på samma sätt så kan han se så läskigt obehaglig ut, på ett konstigt nog attraherande sätt. :ss

Jag vet all-in-one, he is

Nolan trummade rastlöst på väskan han hade i knät. Den stora resväskan med allt det nödvändiga låg i bagageluckan. Han stirrade ut genom fönstret, passerade träd efter träd. Han tog ett djupt andetag. Bilen var varm, och han visste inte om han skulle klara av ännu ett gupp. Åh, han hatade det här. Väntan, nervositeten.
"Är vi framme snart?" klagade han åt chauffören, som i detta fallet var hans mor. Hon log snett, och himlade med ögonen.
"Hur ska du klara dig alldeles själv utan mig?" retades hon. "Du kan ju inte ens göra en omelett." Nolan stönade irriterat och låtsades inte om vad hon sagt.
"Det är ett läger. Täckning och allt. Jag vet att det är svårt, men jag tror att du överlever några veckor utan min närvaro." Det här skulle bli så häftigt. Så fort han hade fått reda på att det fanns ett ställe som det här, hade det varit en självklarhet för honom att åka. Hans mamma var däremot inte lika positivt inställt. Det kunde ju vara farligt, Nolan kunde ju bli allvarligt skadad? Tänk om det här lägret bara var en bluff? Därför hade hon insisterat på att skjutsa dit honom, så överbeskyddande som hon var.

"Här tar skjutsen slut, nu kan inte chauffören köra längre." Motorn stängdes av och Nolan klev strax därefter ut ur bilen för att ta sina saker. Framför honom låg en stor byggnad. Den var enorm, men tråkigt dyster, och såg inte alls särskilt välkomnande ut. Runtom låg mindre stugor, som de förmodligen skulle få sova i. Med tanke på att de befann sig mitt i ingenstans kändes den jättelikna byggnaden väldigt udda och klumpig jämte de söta små trästugorna. Men det var ingenting Nolan hade lust att spendera större energi att grubbla över.
Han lät bli att be sin mamma åka, eftersom att han visste att det inte skulle spela någon roll. Fastän det var pinsamt att hon var med honom som om han vore ett dagisbarn, var han glad över att ha en sådan omhändertagande mamma.
När de klev in i den stora byggnaden - som troligtvis var huvudbyggnaden - kändes allting ännu större. Medan Nolans mamma genast rusade fram till första bästa person efter hjälp, satte han sig på en av bänkarna lite längre bort och började smått generad över sin mor, att leka med sin mobil.
~
Det här inlägget var ovanligt långt för min del, så förvänta dig inte noveller från mig i fortsättningen. Har aldrig varit bra på särskilt långa inlägg, utan gillar bara att få igång början på ett bra sätt. Ber om ursäkt om jag krossade några utav dina idéer. <//3

Vägen tycktes aldrig ta slut. Landskapet ändrades inte runt omkring: de passerade träd efter träd efter träd efter träd tills Lucien hade dragit telefonen ur fickan och undvikt att se ut ur fönstret. Någonstans mitt ute i skogen tappade han signalen nästan fullständigt och stönade tillräckligt högt för att chauffören skulle höra det.
”Är allt bra, Mr Morgenstern?” undrade han på sitt neutrala sätt. Lucien nickade och kastade telefonen frustrerat på den tomma sitsen bredvid sig och lutade pannan mot det kyliga fönstret.
”Allt är lysande”, muttrade han mer för sig själv än åt chauffören.
Hans fader var i Kina någonstans för tillfället, och hade därför inte kunnat föllja med. Han hade antagligen glömt bort hela lägret, och Lucien tvivlade i mellan om hans far trodde att det över huvudtaget existerade. Luciens far tyckte om att låtsas att det inte fanns något sådant som 'kontroll över elementen'. Han tyckte inte precis om att bli påmind om det då Lucien tappade sit humör och skapade en mindre hurrikan i sitt faders kontor.

Efter en ytterligare evighet stannade de framför ett stort, dystert hus som liknade allt för många hus inne i staden. Lucien grabbade sin telefon och steg ut innan chauffören hann öppna dörren för honom. Han väntade otålmodigt medan hans två väskor lyftes ut på gårdsplanen och lade sedan den andra över axeln och tog den andra i den lediga handen.
”Tack Erik. Hälsa min far att det var på riktigt”, sade Lucien som adjö och såg inte efter limousinen då den svängde tillbaka på vägen.
Huset var högt i tak och Luciens steg ekade då han gick in i entréhallen, eller vad det jättelika rummet borde kallas. Det fanns en del andra människor på plats: unga med sina föräldrar och tre kvinnor bakom varsitt bord. Lucien gick fram till en av dem och tog av sig sina solglasögon då hon log upp mot honom.
”Namn och element?”
”Lucien Morgenstern, vind.”

[Allt är perfekt, no worries ^^ och det samma, då man måste vänta på den andras reaktioner kan man ju inte precis skriva sådana här romaner]