PRS] Tonks & Wal

Hoppas den rubriken räcker, haha.
Hur som helst ska jag och Jessica Tonks rollspela.
Jag vet inte om det är nödvändigt att skriva handlingen, men... ja.

Mallar kommer!

Fin tråd och rubrik c:

Min mall:

Namn: Rachel Alinar

Ålder: 21 år gammal

Kön: Kvinna

Utseende: Hon är normalt lång och smal, har en del kurvor och långt, brunt, halvlockigt hår hon ofta har uppsatt i knutar. Hon är rätt så blek och har bruna ögon.
Personlighet: Rachel är snäll och god i grund och botten. Hon gillar att hjälpa andra men har inte ofta chansen till det. Då hon är dotter till kungen tvingas hon uppföra sig som en prinsessa, som en tyst liten person. Hon är trött på det och har många gånger funderat på att rymma. Men varje gång hon ens närmat sig porten ut har vakter stoppat henne. Hon är sedd som en vacker liten sak som många unga män gärna drömmer om. Men hennes hand är redan tagen av någon lord hennes föräldrar bestämt att hon ska gifta sig med.

Bakgrund/Familj: Rachel är dottern till kungen och drottningen i alvriket Endori, hon kommer ta över tronen en dag och har uppfostrats noga och får aldrig gå utanför slottet. Hennes föräldrar är stränga och har uppfostrat henne till att bli någon som aldrig säger något med andra i rummet.

Så det var min mall...Kanske lägger till något sedan...Men kanske då Rachel tagit sig från slottet så blir hon attackerad av någon björn eller så då din karaktär kommer och hjälper henne? x)

Jag har ingen bild, men försökte beskriva hans utseende så utförligt som möjligt!
~
Fullständigt namn: Evoric Jiqoszca
Ålder: Anpassas
Kön: Man

Utseende: Evoric har honungsblont hår som oftast ligger som en rufsig kalufs på hans huvud. Det är så gott som omöjligt att styla det, inte ens rikets specialister har kunnat göra någonting åt det håret. Sådan tur har, har Evoric aldrig varit särskilt fåfäng om sitt hår, men detta är någonting som bekymrar hans mor något otroligt.
Evoric har ett rätt så smalt ansikte, för att inte tala om att kindbenen gör sin del av jobbet. Han har drag som får de flesta att tappa andan, och visst fanns har en hel del flickor sneglat åt hans håll.
Ögonen är hasselnötsbruna, med några lätta stänk av grönt runt pupillen. De pryds med ett par hyfsat långa ögonfransar, vilket ger honom en smula feminint utseende. Näsan är liten och täcks av ett par få fräknar. Den går slätt och enkelt ner till ett par fylliga läppar.
Evorics kroppsbyggnad är enkelt uppbyggd, och om det inte vore för träningen hans far alltid sätter honom i skulle han nog förbli den flaggstång han brukade vara i den unga tonåren. Detta är ingenting han varken gillar, eller ogillar det, men nog skulle han uppskatta lite muskler om någon nu så generöst skulle ville skänka honom.

Personlighet: Evoric är en lugn och sansad person, som försöker se saker ur ting på ett realistiskt sätt. Han för inte mycket väsen ifrån sig, och har aldrig varit en höjdare på att leda trupper, eller hålla tal inför folk. Det är helt enkelt inte hans grej, utan känslor föredrar han att visa på andra sätt. Såsom kroppsspråk.
Egentligen är han inte särskilt blyg av sig, han tycker bara inte om att prata med folk utanför hans umgängeskrets. Pinsamma konversationer är något han bara inte kan hantera.

Evoric är även en mycket nyfiken själ, som mer än gärna vill få svar på sina frågor och problem. Därför läser han mycket, och att gå på hemliga små uppdrag i skogen var något han verkligen njöt av som liten.

Bakgrund/Familj: I hela sitt liv har Evoric levt i strålkastarljuset. Han var ju prins! Riket Misandors framtida kung! Naturligtvis fick han inte beblanda sig med vanligt folk, och naturligtvis behandlade de andra honom som en utav gudarna själv.
Han ansågs vara för fin för de flesta, och hade så gott som alltid vakter omkring sig. De blev hans lekkamratar.
Hans mor och far var mycket oroliga för honom och så äventyrlig som han var vågade de så gott som aldrig släppa honom ur sikte. Som yngre var Evoric på gränsen till vårdslös, ville testa det mesta och avskydde fixidén av att vara prins. Men nog fick han sina bestraffningar när han varit olydig, många tror att det är en av anledningarna till att han blivit så mogen idag.

Övrigt: Han har en lillasyster vid namn Aphelia. Hon är elva.

Din mall är helt awesome! Min känns väldigt otillräcklig xD Jag uppdaterar den lite mer mer bakgrund då din mal gav mig lite idéer!

Men du kan börja rollspelet om du vill, men att han rymmer?

Nej då! Din mall funkar alldeles perfekt! Det är ju rollspelet som räknas, tihi.
Ska jag vara ärlig så klistrade jag in det mesta från äldre mallar som jag skrivit, tehe.

Jag börjar alldeles strax!

Okej xD Men jag la till lite nyss^^
Men jag väntar här

Det var mörkt. Solen hade precis gått ner, och när Evoric snabbt spelade upp sin plan i huvudet insåg att han kanske borde tänkt igenom den bättre. Hur som helst var det försent nu, han var redo. Han hade sin kniv, han hade sin lilla packning och satt nu redan vid fönstret. Nattluften var varm, den smekte hans kind och för en sekund tvekade han. Han hade funderat på det här så länge nu, drömt om att få fly in i skogen och leva där i fred. Såsom han ville. Utan någon som bestämde över honom, utan plikter och förväntningar.
Låt dem kriga, hade han tänkt. Låt dem kriga tills det inte finns några kvar av dem. Men nu när han satt här, bara någon sekund ifrån att få sin barndomsdröm uppfylld, tvekade han något så otroligt. Händerna darrade, och Evoric var tvungen att knyta nävarna för att få dem att sluta skaka.
Nej, han hade bestämt sig. Detta skulle ske, detta skulle bli av, och det skulle vara inatt.

Lika lätt som en fjäder hoppade han ner från fönstret. Det var oerhört högt upp, skrämmande högt upp, men de vackra linjedetaljerna på slottet, hade gett honom fotstöd.
Steg för steg klättrade han neråt, följde de krumeluriga mönstret, samtidigt som han bad till något mycket högre om att han inte skulle falla ner.
~
Blev ett fjompigt inlägg, men det får räcka så länge, haha. c;

Ditt inlägg är bra, nu ska jag skriva mitt xD
-

Rachel satt i sitt rum, tyst på sängen. Hon hade tänkt försöka igen, tänkt försöka ta sig ut. Även om hon bara kom utanför slottet var det värt det, hon hade nästan aldrig sett riket om henne, inte ens skogen som omgärdade det, bara slottet och insidan av sitt rum. Hon var trött på allt, hon ville uppleva något nytt.
Hon hade gjort iordning en liten ryggsäck med en extra klänning, en liten kniv hon fått tag på och även bröd hon tagit från köket. Hon hade klätt sig i en tjock, mörkblå klänning och hade rejäla kängor och en mantel på sig.
Rachel satt en stund innan hon reste sig och tog sig sakta ut ur sitt rum, hon rörde sig mot ytterporten och hade tur, inga vakter var där för tillfället. Hon tog sig sakta ut genom porten och skyndade sig genom slottsgården för att nå skogen.

Så fort Evoric hade nått skogen visste han att det inte fanns någon återvändo.
Det var försent. Han visste längre inte om det här var en bra idé. Han skulle sakna dem alla. Han skulle sakna Aphelia, och han skulle sakna sin mors försök till att frisera hans hår. Han skulle till och med sakna sin far, konungen. Han skulle sakna dem, men han hoppades att det var för något bättre som han gjorde det här. Kanske skulle det få dem att förstå att krig inte ledde till någonting. Rikena Misandor och Endori hade krigat så länge nu att det var omöjligt för någon utav dem att ens minnas vad som startat det hela.
Evoric hade en gång frågat sin far själv, men aldrig fått något vettigt svar.
Det var väl såhär livet såg ut. Man följde sina förfäder, och gjorde vad man förväntades göra. Men inte nu.

Han vågade inte se bak på slottet i fruktan om att han kanske skulle bege sig hemåt ändå. Därför begav han sig med kvicka steg djupare in bland skogens alla växter.
Skogen må vara en igenkännlig plats hos alverna i hans rike, men de skulle ta tid för dem att hitta honom här. Han skulle kunna vandra bortåt om han så ville. Han skulle kunna förflytta sig från plats till plats, lika enkelt som en fågel. Om han ville. Just nu var det enda han ville fokusera på någonstans att sova för natten.

Rachel tog sig ut genom gården och sedan genom den tysta staden. Hon ville gärna se sig om i staden, men ville inte bli upptäckt och tagen på bar gärning av någon. Så hon tog sig ut genom den stora porten och mot skogen.
Hon sprang på ett bra tag genom skogen, tills slottet var utom synhåll och sprang på då med. Hon behövde någonstans att sova, lite mer mat och tillsist ett riktigt hem.
Men alla dem tankarna försvann då hon plötsligt hörde steg. "Hallå?" ropade hon halvhögt med darrig röst ut i skogen. Hon ville inte bli attackerad nu.