My last year with the Marauders [SV]

Titel: My last year with the Marauders [SV]
Språk: Svenska
Färdigskriven: Nej
Rating: Eftersom den inte är färdigskriven vet jag inte så vi sätter PG ifall att
Handling: Amanda ska börja sitt sista år på Hogwarts tillsammans med sina bästa vänner Sirius, James, Remus och Peter och hon känner att hennes vänner undanhåller en stor hemlighet från henne.

låter bra!

Kapitel 1

''Amanda älskling, dags att vakna''. Pappas röst från undervåningen väcker mig. Jag slänger av mig täcket och kollar på klockan, 07:13. Argt klampar jag ner i köket och sätter mig vid köksbordet.
''Varför denna sura min? Jag trodde du längtade tillbaka till Hogwarts'' säger pappa förvånat och ställer fram en tallrik med pannkakor på bordet.
''Klockan är kvart över sju, tåget går elva. Varför väcker du mig så tidigt?'' säger jag och tar en pannkaka.
''Tåget går elva och du har inte packat, därför'' säger pappa och sätter sig skrattandes vid bordet.
Jag himlar med ögonen och det får pappa att skratta ännu mer.
Jag äter snabbt upp min frukost och skyndar mig sedan upp till mitt rum för att packa. Pappa hade rätt, jag längtade tillbaka till Hogwarts, men mest längtade jag efter att träffa mina vänner, Sirius, Remus, Peter och James. Men mest James. James Potter har jag känt hela mitt liv. Pappa och hans pappa är bästa vänner, dom gick på Hogwarts tillsammans så vi har vuxit upp tillsammans, vi bodde grannar tills förra året då dom flyttade och det känns fortfarande konstigt att se andra människor i deras hus.
''Din klädnad hänger på tork i källaren''. Pappas röst väcker mig ur mina tankar och jag kommer ihåg att jag måste packa. Jag slänger i alla mina saker i min koffert och sedan går jag igenom hela huset på jakt efter böcker eller fjäderpennor för att försäkra mig på att jag inte glömt något.

Kvart över tio sitter jag och pappa i bilen påväg mot Kings Cross.
''Kommer du att klara dig själv hemma nu?'' frågar jag oroligt.
''Ja det kommer jag, om du lovar att skicka en uggla då och då'' säger pappa och skruvar på sig, det märks att han vill undvika ämnet.
''Jag lovar'' säger jag.
Vi sitter tysta resten av resan. Vi kommer fram till stationen kvart i elva, pappa hjälper mig att lasta upp kofferten på en bagagekärra och köra fram det till spärren som skiljer perong 9 och 10 åt.
''Är du säker på att jag inte ska följa med till perrongen och vinka av dig?'' frågar pappa.
Jag nickar, det är det sista jag vill. Jag vill undvika frågan så länge som det går, och om pappa följer med så kommer frågan komma fort. Jag kramar pappa hejdå och går sedan rakt mot spärren, vips så står jag på perong 9 3/4

förlåt för detta ganska korta kapitlet men det känns onödigt att skriva ett långt om det inte kommer att vara någon som läser^^

Suuuuper!

Jättebra! C:

Läser! *klickar på bevaka tråden*

Läser!

OMR!! Första generationen!

Klart jag läser


Och sen skriver du ju skitbra med, hur kan jag avstå?

Jag läser :3

Kapitel 2

Det är fullt med elever överallt, och deras föräldrar. Jag har min bagagekärra och går snabbt mot tåget för att undvika någon. Jag ser min kompis Lily Evans säga hejdå till sin mamma och det hugger till i magen så jag vänder snabbt bort blicken. Jag kommer fram till dörren längst bak och försöker trycka upp kofferten men den är alldeles för tung'
''Fan också'' mumlar jag när kofferten ramlar ner på marken.
''Behöver du ett handtag kanske?'' säger en bekant röst. Jag vänder kollar upp och i dörren står Sirius.
''Ja tack, jag packade kanske lite väl mycket'' säger jag och ler.
''Som vanligt då?'' säger Sirius retsamt och tar tag i min koffert och drar in den i tåget. ''Vi sitter i första kupén till vänster''.
Jag går före Sirius som kämpar med min koffert och går in i kupén, och där sitter James och Lupin.
''Amanda!'' ropar James och studsar upp från sätet. ''Hur mår min favoritprinsessa?'' säger han och kramar om mig. Jag skrattar, det är mitt första riktiga skratt på länge. James släpper taget och håller mig på armlängst avstånd och granskar mig noga.
''Tänker du lämna över henne någon gång Tagghorn?'' frågar Lupin och James släpper äntligen blicken från mig och jag kramar om Lupin.
''Haft en bra sommar?'' frågar jag honom men biter mig genast i tungan, jag skulle inte ha frågat det. Nu kommer jag att få frågan själv.
''Jo den var väl bra, vi var i Frankrike, själv?'' säger Lupin.
Jag skulle precis haspla ur mig när dörren öppnas och Sirius kommer in, konkandes på min koffert.
''Har du stenar i den här eller?'' frustar han och försöker febrilt få upp den på bagagehyllan.
''Kanske lite hjälp'' skrattar James och skyndar sig fram och med gemensamma krafter får dom upp kofferten på hyllan.
''Din koffert är rena mordvapnet'' säger Sirius och torkar svetten ur pannan. Jag ler och känner mig glad att jag är med dom igenom, dom får mig att glömma allt annat.
''Jag måste gå till prefektvagnen nu, vi ses sen'' säger Lupin och suckar. Han reser sig och lämnar kupén.
''Stackars Måntand, flera timmar utan oss'' suckar James och sjunker ner på sätet vid fönstret.
''Jag tror han överlever, men knappt'' säger Sirius och sätter sig mittemot James.
''Amanda, sätt dig här'' säger James och klappar på sätet bredvid sig. Jag sätter mig och James ska precis fråga något när kupédörren flyger upp och där står Peter och ser lika nervös ut som alltid.
''Kom in och sätt dig Slingersvans, stå inte där och slöa'' säger Sirius och klappar på sätet bredvid sig. Jag himlar och Sirius märker det.
''Vad?'' säger han.
''Dom där namnen är ganska, eller snarare rätt så töntiga'' säger jag.
''Vad är det jag hör!?'' säger James med en tillgjord förolämpad röst och alla börjar skratta, jag också. Tågvisslan ljuder och tåget börjar rulla. Kings Cross försvinner bakom oss.

Resan till Hogwarts är lång men jag har inget emot den. Peter satt och läste en bok om råttor, vilket jag tyckte var konstigt för han har ingen råtta, Sirius och James spelade trollkarlshack och jag satt och kollade på. Vi blev plötsligt avbrutna av att en uggla knackade på rutan samtidigt som den försökte hålla samma hastighet som tåget. Sirius skyndade sig att öppna fönstret och ugglan sjönk ner på bordet. Den såg väldigt trött ut och fjädrarna stod åt alla håll. Sirius tar loss brevet som sitter fastbundet vid ugglans ben och kollar på det.
''Det är till dig Tagghorn'' säger han och ger det till James. James tar det och läser.
''Vem var det ifrån?'' frågar jag nyfiket.
''Va? Vem, ingen. Mina föräldrar'' slänger James ur sig och trycker sedan ner brevet i jeansfickan.
Jag kollar misstänksamt på honom, jag vet att det inte var hans föräldrar men jag tänker inte pressa honom, jag har själv en del saker jag inte vill prata om. Men så tänker inte Sirius.
''Kom igen Tagghorn, vem var det?'' säger han och hänger sig över bordet för att försöka ta brevet ur James ficka.
''Men lägg av, mina föräldrar'' säger James och slår retsamt till Sirius på huvudet.
''Slår du din bästa vän?'' säger Sirius med tillgjord sårad röst och sjunker ner på sitt säte med händerna för hjärtat. Samtidigt som han säger det glider kupédörren upp och där står Lily Evans.
''Vem slåss?'' frågar hon och låter sina gröna ögon svepa igenom kupén.
''Va, ingen'' säger James och ruffsar till håret.
Lily himlar med ögonen och vänder sig mot mig.
''Hur står du ut med dom här?'' säger hon.
''Det är inte svårt'' säger jag och ler mot henne. Hon skakar på huvudet och vänder sig om för att gå.
''Snälla Lily, det är vårt sista år, GÅ UT MED MIG'' säger James och stirrar på henne.
''Nej'' säger Lily och slår igen kupédörren.