Kriget som bröt tystnaden

Titel: Kriget som bröt tystnaden
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 1
Färdigskriven: Ja
Rating: PG
Beskrivning: Berättelsen utspelar sig just efter att Du-vet-vem dödats. Finns väl inte så mycket mer att säga; jag kör igång! : )

Kapitel 1 - Ekot av själen som tillhört någon man älskat.
Harry kände sig helt svag. Helst av allt ville han sätta sig ner, ensam, i ett eget, tyst rum och bara få en chans att tänka igenom dramat som nyss skett i Hogwarts matsal - Voldemort var dödad. Av Harry Potter. En liten sjundeårselev som inte ens gått ur skolan.
Långt borta någonstans hörde han jubel. Ekot av skrik, vare sig det var glädje eller sorg - det visste han inte, kändes ett århundrade borta. Han föll på knä, och satte sig mot det kalla, nu smutsiga golvet.
"Harry! Harry!" Hörde han någon skrika, samtidigt som någon annan drog upp honom på fötterna igen och kramade om honom. Hårt. Men Harry själv besvarade den inte.
Suddigt kunde han se konturerna av Mrs. Weasley en bit bort, sitta på knä. Utan att bry sig om folkmassan som samlats runt honom, gjorde han en kraftansträngning och (genom gratulationer) staka sig förbi, genom klumpen. Till slut kom han fram.
Liksom Mrs. Weasley satte han sig försiktigt ner och fick syn på en ung man vars tomma ögon stirrade fortfarande överraskat uppåt, mot det grå mulna taket. Hans bleka ansikte var smutsigt, till och med lite blodigt efter ett öppet sår på hans vänstra kind. I högra handen låg hans trollstav svagt omsluten av de livlösa fingrarna, som nu såg lika tom ut som sin trogna f.d. ägare. Harry tyckte att t.o.m hans som vanligt så eldröda, livfulla hår, nu tappat färgen och skifta i blekt orange/gul. "Nej, nej, nej.. Inte min Fred.. Inte min pojke.." Viskade Mrs. Weasley lågt mellan snyftningarna. Harry visste inte vad han skulle säga. Att se en person död, som så likaväl kunde ha varit en familjemedlem var för mycket.

Hejsan min finaste älsklingsElvira.
Jag är väldigt intresserad av att börja skriva en fan fic med dig, du är ganska så jättebra och ganska så otroligt fantastisk att skriva. Så att det liksom känns. Åh ja.
Var tacksam och skicka ett svar till mig.
MVH din bästa vän Jasmin.

Hejsan min finaste, vackraste, bästaste vän. Du får så jättegärna fortsätta att skriva på denna om du vill det, ett nytt kapitel, så kan vi turas om och köra varannat. Vill du det? Jag vill gärna det.
Puss och Kram, du är bäst.
Mvh din trognaste vän Elvira

Är detta ett rollspel ellr en fanfiction?

Fanfiction..? Annars hade den inte varit i detta forumet.

Bra jobbat.

Suuuuuuuperb! *bevakar*

Tackar! : ) Ledsen för korta kapitel, har inte tiden just nu. Möjligtvis kommer jag skriva ett till kapitel alt. lägga på lite på detta ganska snart!

Kapitel 2 - Drömmar betyder mest när dem innehåller personer man älskar.
Lekande lätt gick, eller rättare sagt, sprang Ginny och Harry brevid varandra. Deras steg snuddade knappt vid marken; det var som att de lekte uppe på moln. Greppet som omslöt deras sammanflätade fingrar var hårt; Harry varken ville, eller skulle, någonsin släppa taget.
Plötsligt stannade Ginny. Hennes tidigare så skrattande, vackra ansikte blev plötsligt allvarligt och stramt. Utan att tänka på varför besvarade Harry hennes uttryck med att göra likadant.
Att se in i Ginnys mörka, bruna, ögon - det var som att simma djupt, djupt ner i ett hav av känslor. Hennes ögon skvallrade alltid vad hon kände. Just nu var hon lycklig.
Motvilligt bröt Harry ögonkontakten och betraktade de övriga delar av hennes ansikte. Hennes bleka hy formade svaga skuggor under de höga kindbenen; över näsan tog några enstaka små fräknar form; och just som Harrys blick sökte ner mot de mest delikata, frestande, vackraste, inbjudande läppar, rörde de på sig.
"Harry.." Hans blick sökte automatiskt upp mot hennes ögon.
"Jaa..?" Svarade han, men han visste redan vad det var hon var ute efter; långsamt rörde hon sig framåt; lät sina svala fingrar snudda vid hans ansikte. Harry följde hennes exempel och inom 3 sekunder hade deras läppar format en kyss.

Harry vaknade av de få, men irriterande solstrålar som lekte i hans ansikte. Det hade bara varit en dröm. Eller kanske en mardröm. För sanningen att säga; den skulle aldrig bli sann. Möjligtvis hade den kunnat existerat för ett år sedan, just här i Kråkboet. Men just när Harry satt där för sig själv, visste han att den aldrig skulle bli sann; inget skulle bli som vanligt, aldrig någonsin igen.

Bra merrr i love it

Kapitel 3 - Du lämnade oss aldrig på riktigt - innerst inne har din själ alltid en plats i våra hjärtan.
Dagarna passerade långsamt. Det var som att vänta på något, men ingen visste på vad.
Hade Harry, tillsammans med de andra, fortfarande gått på Hogwarts hade sommarlovet börjat just idag. Förmodligen skulle alla vara lyckliga, kanske inte Harry som skulle blivit tvungen att återvända till Privet Drive, men just nu, motvilligt, saknade han faktiskt Dudley en smula.
Just som Harry satt där ensam utanför ett mycket stilla, nästan kusligt Kråkbo, kunde han ha gett vad som helst för att någon bara skulle ha viftat med sin trollstav och vips; allt skulle bli normalt.
Lupin och Tonks död hade alla i familjen Weasley, inklusive Harry och Hermione, tagit mycket hårt. Men Freds.. Freds död.. Liksom alla de andra visste Harry att Fred inte var någon man skulle nämna, så vidare man inte var tvungen. Den som hade tagits Freds död allra hårdast var George. Nu hade det snart gått en månad sedan kriget brutit ut och George hade sedan dess inte öppnat sin mun en enda gång.
"Harry..", Mrs. Weasleys svaga röst hördes som ett obehagligt väsen bakifrån, "middagen är klar".
Harrys blick svepte en sista gång över den nu mörka, vackra och gåtfulla himlen innan han reste på sig och gick in i huset. Hans fötter kändes tunga; nästan motvilliga att ta sig in i sorglighetens hjärta.
Han möttes av samma ögon han utbytit blickar med de senaste veckorna; tomma och nedstämda. Utan att ens bry sig om att yttra sig om något, satte han sig försiktigt ner mittemellan Hermione och Percy.
"Vi måste börja prata om era vidareutbildingar", Mrs. Weasley bröt tystnaden och pratade i en låg men rask ton, "vad har ni tänkt er?"
Stämningen ändrades drastiskt runt bordet och samtliga bordskamrater utbytte nervösa och förvirrade blickar som tyvärr inte varade länge, för just i den sekunden utbrast ett högt pang utanför det lilla huset.