Prs med PPP

Här är tråden PPP
Du fixar mallen

(Första gången jag gör en mall )

Mallen:
Namn:
Ålder:
Distrikt:
Utseende:
Familj:
Styrkor:
Svagheter:
Bra vapen:
Mindre bra vapen:
Övrigt:


Tog liiiite inspiration från Mugglisgames...xD

Min mall:
Namn: Sophia Wester
Ålder: 14
Distrikt: 6
Utseende: Sophia har eldrött, lockigt hår som går till lite ovanför midjan. Hon är kort för sin ålder och har en dålig hälsa; hon är alldeles för underviktig för att må bra. Hyn är blek, nästan helt vit och hon har inga fräknar fast det röda håret.
Familj: Mamma Susan. Hennes pappa lämnade Susan när hon blev med barn. Susan blev förkrossad, och det hjälpte inte att Sophia fick ätstörningar.
Styrkor: Sophia är så liten att hon lätt får plats i trånga utrymmen. Hon är smart, men tänker inte längre logiskt när hon har så dålig hälsa.
Svagheter: Hon har otroligt dåligt självförtroende.
Bra vapen: Sophia lärde sig skjuta pilbåge när hon var 9 år, och gör det ibland för att slippa tänka på sitt utseende.
Mindre bra vapen: Alla tunga vapen, som t.ex. spikklubbor, yxor och svärd.
Övrigt: -

Min mall:
Namn: Aria Ross
Ålder: 15
Distrikt: 1
Utseende:
Familj: Mamma Lizzie, styvpappa Lukas, styvbror James, styvsyster Lisa och lillebror Dan.
Hennes pappa drog när Dan föddes.
Styrkor: Döda, snabb, smidig, stark
Svagheter: Dan, sin mamma, simma och är inte så smart
Bra vapen: Kastkniv, hon har tränat kastkniv i hela sitt liv och kan träffa målet med stängda ögon.
Mindre bra vapen: Svärd
Övrigt: Hon vill hitta sin pappa och hon har ett stort ärr över hela ryggen.

Jag drog klänningen över huvudet. Den var midnattsblå, och den skulle varit vacker om den bars av en annan person än mig. Ja, jag, Sophia. Vilket deprimerande namn. Vilket tråkigt, vanligt namn.
Klänningen gick ungefär till mina knän, bländande vacker. Min mor hade köpt den till mig för att jag skulle få känna mig fin på slåtterdagen. Men jag var aldrig fin.
Mamma hade sagt att hon behövde sy in den, och jag lät henne göra det fast jag visste att det var helt onödigt. Men nu, nu när klänningen draperade min kropp och böljade längs den insåg jag att den nästan satt för löst, trots min mors ansträngningar.
Tyget var tunt och lätt. Det stramade lite från halsen till midjan, där den efter midjan böljade ut i flera lager midnattsblått tyg. Eller rättare sagt, det var tyger i blåa nyanser som tillsammans bildade den blåa färgen på himmelen vid midnatt. Min favoritfärg.
Jag stålsatte mig för valcermonin, som snabbt kom närmare och närmare.

Jag drog på mig den vita klänningen som min syster hade på sig förra året.
Min lillebror Dan kom in i rummet.
- Lova att du inte anmäler dig frivilligt, sa Dan.
Jag suckade och satt mig ner på sängen.
- Dan jag kommer anmäla mig frivilligt för att hämnas min bästis död, sa jag tyst.
Dan kröp ihop i min famn.
Jag kysste hans panna.
- Jag lovar att komma tillbaka till dig, viskade jag i hans öra.
Dan log och gick ner till köket.
Jag gick ner efter honom och min mamma började gråta när hon såg mig.
Jag suckade och gick till torget.

Det var dags. Slåttern.
Jag stod med de andra 14-åringarna, fast ensam. Ingen verkade vilja vara med mig.
- Välkomna, välkomna till årets slåtter! ropade Bill Peyer, eskorten.
Jag lyssnade inte. Jag var vagt medveten om att han ens pratade. Jag visste hur tråkigt det var, allt det han sa.
- Damerna först!
Jag ryckte till. Av alla ord. Bill Peyer yttrat var de här två orden som fångat min uppmärksamhet. Jag visste att om jag blev dragen skulle ingen komma till min undsättning och anmäla sig som frivillig.
Bill Peyer drog en lott. Jag höll andan.
- Sophia Wester! Årets kvinnliga deltagare för distrikt 6 är Sophia Wester.
Jag öppnade minnen för att skrika, men inget ljud lämnade mina stela läppar. Ingen steg fram.
- Sophia Wester? ropade Bill. Ingen Sophia Wester här?
- Här, pep jag.
Jag gick fram på darriga ben. Jag var vald. Det kunde jag inte slingra mig ur.
- Ingen frivillig? Nej, då tar vi pojkarna!
Peyer drog en lott. Han log när han sa namnet.
- William Grey!

Jag stod bland dom andra flickorna i min åldersklass.
- April Star, ropade Elvira.
April gick upp på scenen.
- Några frivilliga?frågade Elvira.
- Jag anmäler mig som frivillig, skrek jag.
Jag gick upp på scen och vände mig mot min familj.
Dan skrek och gråt så att mamma var tvungen att hålla fast honom.
- Jag lovar att komma tillbaka till dig Dan, sa jag.
Elvira ropade upp killen.
- James Ross, ropade Elvira.
Jag stelnade till.
James kom upp på scen och kollade på mig.
-Någon frivillig? frågade Elvira.
Ingen var frivillig.
- Årets deltagare är Aria Ross och James Ross, sa Elvira glatt.

Jag var som i trans. Eller inte bara var som i trans, jag var kanske verkligen i trans. På riktigt.
Vi gick. Och stannade. Min mor kom.
- Åh Sophia, snyftade hon. Nu har jag ingen kvar, varken dig eller din far! Och hur ska du lyckas vara den sista överlevaren?
Jag fick en klump i magen. Hittills hade jag bara tänkt på mig själv, aldrig på mor. Hon skulle bli deprimerad. Eller skulle hon det? Älskade hon verkligen mig så mycket?
- Jag kommer klara mig, ljög jag, fastän lögnen var meningslös.
Mors ögon fylldes till brädden av tårar, och hon grep tag i mig, nästan skalade mig.
- Snälla, kan du göra mig en tjänst? snyftade mor alldeles utom sig av bedrövelse.
- Vad?
- Du vet tiden innan själva spelen börjar? sa mor, som kämpade med att hålla kvar den nyss hittade behärskningen. Man får träna, invigas och framförallt äta. Var smäll och proppa i dig så mycket mat som går. Du kommer ändå vara pinnsmal på nolltid när Hungerspelen sätter igång.
I min kropp spreds en isskyla från tårna ända upp till hårbottnen. Äta. Det var det mor ville att jag skulle göra.
Plötsligt insåg jag hur självisk jag alltid varit. Jag hade låtit mor plågas av att se mig utmärglad och pinnsmal, enligt hon iallafall. Hon hade försökt få mig att äta, men jag hade vägrat. Inte för hennes skull, för min skull.
Men det var svårt. Hur kunde man bara helt hux flux börja äta? Min mage skulle inte tåla det, jag skulle inte tåla det.
- Jag ska...försöka, viskade jag, medan floder av tårar rann längs mina kinder.
Mor tog min hand i sin och tryckte den.
- Gör ditt bästa, sa mor. Var rädd om dig. Jag älskar dig.
Hon kysste mig på pannan, och vi omfamnade varandra, troligtvis den sista gången någonsin.
- Förlåt, viskade jag.
Sen var mor borta. Och jag satt ensam och förtvivlad kvar, medan jag tänkte på mors önskan. Mat.
Med en rysning bestämde jag mig för att försöka äta. Och inte spy upp det. Det var bara på grund av mor. Av hennes kärlek till mig, och min kärlek till henne. Inget annat.
En stark längtan for genom mig. En längtan efter att vinna, att komma tillbaka till mor.
Jag skulle vinna för mors skull.

Jag kollade på mor och Dan.
- Aria, grät Dan och kramade om mig.
Jag kramade om honom och grät.
- Jag vill inte döda James, grät jag.
- Gör inte det låt någon annan göra det då, sa mor strängt.
Jag torkade tårarna och kollade på mor.
- Kan du aldrig visa någon kärlek? Frågade jag.
- Jag har vidast dig och Dan massor med kärlek, sa mor argt.
Jag kollade ner på golvet.
- Aria lova att komma tillbaka till mig, grät Dan.
- Jag lovar, sa jag och kysste hans huvud.
Dom gick och jag blev själv.
- Jag ska komma tillbaka till dig Dan, sa jag.
Vinna det var det jag skulle göra jag skulle vinna Hungergames för att få komma tillbaka till Dan.

Tåget guppade fram. Det var första gången jag åkte tåg. Doften av mat nådde mig.
En tallrik fullastad med rostbiff, svampsås, tzatziki och pommes frites var framför mig, hånade mig.
Hur var det så lätt att äta? Hur kunde man låta bli att tänka på allt fett?
Jag gjorde det för mors skull, bara för hennes.
Jag mådde till och med illa innan jag gjorde det.
Med uppbådande av all min viljestyrka tig jag gaffeln, förde den mot tallriken, spetsade ett pommes frites på den, och slutligen, stoppade den i munnen.
Jag mådde mer illa är innan jag gjorde det. Allt fett... Usch! Nej, jag gjorde det här för mor. Inte tänka. Bara äta!
Det gjorde jag. Tugga för tugga svalde jag, medan jag kämpade med illamåendet.
När allt var uppätet var jag så illamående att jag bara ville springa till toaletten och kräkas, men jag svalde. Om igen. Jag ville inte, mor ville inte, att jag skulle kasta upp allt som jag fick i mig. Inte tänka. Bara göra.
Efter ett tag stillade sig illamåendet en smula. Men jag kände mig inte särskilt bättre för det. Om skulle vara glad för någonting var det att jag lyckats äta, och behålla det än så länge. Jag för kanske en aning stolt över att jag visat mor lite generositet.
Inte tänka. Bara göra.