Pretty girls make graves [SV]

Oj, jag spyr nästan vad kärlek-gulli-gull den blev. Men det brukar bli så.


Titel: Pretty girls make graves
Språk: Svenska
Typ av text: Oneshot
Antal kapitel hittills: 1
Färdigskriven: Ja
Rating: PG


Hon svävade när hon var liten, precis som sandkornen som haft turen att fångas upp av vinden. Hon flög ett tag genom livet, det blev så lätt att hon tog det för givet.

Sen började hon sjunka, flera kilometer i sekunden. Ner mot jordens mörka mitt tills han kom och spred ett ljus, som till och med hennes tvångstankar gällande ljus kunde bortse ifrån. Magi.

De gick skilda 1:an till 5:an, men ändå bredvid varan. Sen fann de samma rum och det där som båda sakande.

”Hej.”

”Hej.”

”Vem är du?”

”Jag?”

”Ja. Du.”

”En simpel häxa. Utöver det, jag menar om du vill veta mer, då är jag bara jag. Tyvärr. Men jag vet vem du är.”

”Jag vet också vem jag är och jag vet även att du är mer än vad du tror. Vad vill du bli?”

”När? Nu? Imorgon? Om nitton år? Det måste du förklara.”

”När som helst. Din innersta dröm, det du skulle se dig själv som om du stod framför erised-spegeln, i detta nu.”

”Då skulle jag se mig själv, frusen i tiden. I en värld som aldrig rör sig.”

”Det tror jag inte på, hela du strålar. Bara någon som jag drömmer om mörker och en förfrusen värld. Men jag är irrelevant.”

”Vill du mig något mer? Så säg det nu.”

”Vad älskar du? Vad hatar du? Vad vet jag inte? Berätta allt, från färgen svart till vit.”

”Du vet allt som är värt att veta, men om du vill så kan jag berätta. Visste du... att min favoritfärg egentligen inte är en färg och att alla mina dikter handlar om sådant jag inte vet något om. Livet precis som döden och kärlek utan ljus. Och visste du att när min mamma tappade greppet om allt fick jag tvångstankar för livet när det gäller ljus. Så jag har en ständigt en lapp med ordet ”Lumos” under lampknappen, för att hitta ut ur mörkret. Sen kommer allt det där som ingen förstår. Som att jag älskar måsljud och får gåshud av vackra höghus. Men om jag är inne i ett längre än en minut, så vill jag ut. Sen borde du veta att allt det där som jag nyss sa är taget ur en bok, mitt liv finns redan nedskrivit på någonannans pergament.”

”Tack.”

Efter hans sista ord gick hon. På ett mäktigt sätt. Ni vet sådär när håret flyger. Allt stannar i slowmotion och väntar ut klockslaget samtidigt som hjärtat ersätts av en bomb. Tickandet så fullständigt och okontrollerat. PANG.

Precis när de funnit livet blev han likblek och svag. En dag svävade paraplyet i taket. Det med stjärnor på som varit hans sen han var barn och där satt han och stirrad uppåt, barfota och vacker på ett döende sätt.

”Varför sitter du och stirrar på något så meningslöst som stjärnor målad på en vattenavstötande duk?”

”Kom och sätt dig med mig. Det är inte meningslöst, för jag stirrar kanske upp på den sista nattmörka himmel jag någonsin får se. För det är dag i flera timmar till innan de stjärnor som slår hål på det verkiga mörkret tittar fram och jag kan inte vänta på det.”

”Snälla, vänta. Längre än slutet av dagen och natten. Längre än alla nätter som kan upplevas.”

”Jag kan inte vänta längre. För det som händer med mig går inte att bota, inte ens med magi."

”Får jag drömma om en värld frusen i tiden nu? En värld där du kan vänta. Nu måste du väl förstå varför jag drömmer om det?”

”Nej, inte ens nu, trots att det är precis vad jag drömmer om.”

”Vänta.”

”Jag ska, men inte här.”

En sista kyss, placerad på hennes panna. Sen. Den mörka stenväggen där bakom honom omslöt honom och han bleknade. Blev ett med den kalla stenen istället för hennes varma närvaro, där tårar fyllda med älvstoft och drömmar fanns nära.

Wow :o
Blev lite smått tafatt..

Ett år senare men men...jätte bra verkligen

Wow. Gud så bra.