Förbannad - Berättelse av Alva (aka Dizzie)! ^^

Förbannad

Kapitel.1.

“Så!”, sa min mor. Jag såg mig i spegeln. Mitt mörkbruna hår var i två inbakade flätor som hängde ner vid revbenen. Jag höjde min bleka, beniga hand och smekte en av flätorna från bakhuvudet ner till där tofsen var och topparna av mitt långa hår började. Mitt hår var silkeslent. I spegeln granskade jag mitt bleka ansikte. Jag blundade och tog ett djupt andetag.
“Det kommer att gå jättebra!”, började hon, “Res dig upp.” Jag gjorde som hon sa och rättade till kjolen på min klänning som räckte ner till knäna. Det ljusblåa tyget med röda rosor på var splitternytt och det hade kostat dubbelt så mycket då skräddaren inte hade sytt någon klänning till en sådan spinkig flicka förut. Mor tyckte det var värt det. Det tyckte inte jag, men det höll jag tyst om. Precis som allt annat.
“Snurra runt”, log mor. Jag började ta några steg runt. I och med att jag aldrig hade haft högklackat förut var det väldigt klumpigt.
“Tänk på hållningen när du går, det borde inte vara såhär svårt, Jane! Jag valde faktiskt ett par låga och väldigt tjocka klackar”, klagade mor besviket. Jag gick lite långsammare och höll ryggen rakare. Det var fortfarande lika klumpigt, men jag försökte att inte tänka på det och slutade titta ner på skorna. När jag kommit runt och stod mitt emot mor igen såg hon tveksam ut.
“Det får duga, bara du inte...går snabbt..”, mumlade hon.
“Mamma?!”, hörde vi utanför. Såklart..
“Vi är i Jane’s rum!”, ropade mor tillbaka. Melissa kom in. Hon hade en kvartsärmad, ljusrosa klänning med en liten V-ringa urringning. Några av hennes naturliga, gyllene korkskruv-lockar var uppsatta med hjälp av ett äggskalsvitt sidenband knutet i en rosett. Hennes isblåa ögon glittrade av själförtroende och hennes fylliga läppar log så att hennes vita tänder syntes.
“Åååh, Jane! Vad vacker du är!”, sa hon och sprang fram till mig för att kramas. Jag hörde en ljust ljud varje gång hon satte ner fötterna. Hon hade såklart högklackat på sig. Med tunnare, högre klackar. Och hon klarade det perfekt. Fina, snälla, omtänksamma, väl uppfostrade, perfekta Melissa.. Även känd som min storasyster. Ja. Hon var min fina, välbyggda, solbrända storasyster med ett ansikte vackrare än vilken drottnings någonsin skulle kunna bli och jag var hennes alldeles för smala, bleka, klumpiga lillasyster som aldrig någonsin kommer bli gift. Män kastar sig på knäna och friar till henne varsomhelst, närsomhelst. Det skulle förvåna mig om någon man som inte var släkt, lärare eller en vän till mamma eller Melissa ens såg åt mitt håll. Tänk att vi var så olika, men det enda som skiljde oss åt var ett år. Hon var född 1876 och jag 1877, alltså var hon 16 år och jag 15.
När Melissa kramade mig log jag lite snett och la försiktigt armarna omkring henne i en sekund. Hon släppte mig, men höll händerna på mina över armar och granskade mig från topp till tå.
“Du ser fantastisk ut!”, utbrast hon. Jag skrockade.
“Försök inte..”, mumlade jag och tittade ner.
“Jo, men jag menar det!”, skrattade hon.
“Hmm, tack, ehm, antar jag?”, svarade jag medan jag log lite stelt och hoppades att hon var nöjd nu. Det var hon. Meilssa vände sig mot mor.
“Så, mamma. Vad tycker du?”, sa hon och snurrade runt elegant och inte alls klumpigt.
“Åh, älskling, du är förtjusande!”, svarade mor och gick fram för att krama om henne ordentligt.
“Tack mamma!” Melissa.. Hon kallade mor för mamma. Jag kände mig inte tillåten att använda den frasen. Det var så tydligt att hon älskade Melissa mer än mig. Jag var den svarta himlen över hennes liv och Melissa var de vackra stjärnorna som fick henne att tro på Guds verk igen. Ända sen far dog så har det varit annorlunda. Mor hon.. Hon älskade oss båda. Jag antar att far var den som påverkade henne. Han var en god man. Och när han försvann då försvann kärleken för mig också. Det är förståeligt. Melissa fick allting ifrån far. Det blonda håret, de vackra ögonen, att hon sjunger så fint och dansar som en prinsessa, det är allt från far. Melissa är väl det närmsta mor kan komma far.
Till slut släppte Melissa och mor varandra.
“Dåså flickor! Är ni redo?”, sa mamma och log. Melissa klappade exalterat med händerna och jag nickade tyst en gång.
“Okej, då går vi ner då, hästvagnen väntar!” Så vi gick ner.

Hästvagnen stannade och vi gick ut. Där var den. Här skulle vi gå och lära oss. Det var en stor framsida med gräs på sidorna och en väg av grus som ledde rakt mot dörren in till byggnaden av krämvita träplankor. Byggnaden bestod utan 4 våningar. Den nedersta våningen var till för lågstadiet, mittenvåningen till för mellanstadiet, den näst högsta våningen för högstadiet och den högst upp var till för de som kommit in på extra skola. När man har gått ur nian avgör borgmästare Gordon om man är kapabel till att gå på extra skola och då har man en framtid inom Rådet med stort “R”. Rådet är med och bestämmer över den här lilla stadens framtid. Det är de som är ledare över allt och alla. Det är där Melissa ska gå. På extra skola. Så hon kommer granterat att komma med i Rådet, tjäna mycket pengar, ha ett stort bröllop med en manlig karl och flytta till storstaden. Jag själv skulle börja i nian. I en ny skola. Utan att känna någon.
Ganska långt efter att far dött ville mor ha en ny start. Börja om. Melissa, såklart, förstod fullständigt och hjälpte till med allting. Jag bara följde med, som en död fisk i strömmen. Så vi flyttade till ett trevligt samhälle. Till ett nytt hus och nu börjar vi på en ny skola.

Melissa kramade om mor och tittade sen på mig med ett stort leende på läpparna. Jag vinkade tveksamt mot mor och gick sen försiktigt bredvid Melissa mot skolan.
“Åh, det här blir perfekt! Eller hur?”, fnissade hon. Jag nickade och tog tre djupa andetag.
“Det kommer gå jätte bra. En ny, fräsch start är precis vad vi behöver..”, sa hon till mig när vi närmade oss byggnaden. Jag snubblade när vi nådde dörren, men Melissa hann ta tag i mig.
“Tack”, mumlade jag. Vi gick in. Vid väggarna fanns massor av tomma klädhängare. De var antagligen tomma då ingen har jacka såhär års. Det var väldigt varmt för att vara början av våren. Väggarna var persiko färgade och taket ovanför oss var alldeles kritvitt. Golvet var utan ljusbrunt trä. Långt fram i rummet såg vi en kö med massor av mindre barn som stod på kö vid en dörr. Kön blev mindre och mindre när var och en gick in. Melissa och jag gick en trappa upp. Där var väggarna ljus gröna och igen stod elever i en kö vid en dörr. Vi gick upp en trappa till. Här skulle jag vara. Högstadiet. Väggarnas färg var en blandning mellan ljusblå och lila. De större eleverna stod, som i låg- och mellanstadiet gjorde, på kö vid en dörr.
“Okej Jane”, börja Melissa och ställde sig framför mig, “Lycka till nu!”
“Åh.. hmm, du med”, svarade jag lågt. Vi stod tysta mitt emot varandra ett tag. Till slut kramade Melissa mig. Hårt.
“Ehmm, okej..kram, kram..”, kved jag och klappade henne på ryggen. Melissa släppte mig och gick upp för trappan. När jag vände mig om var halva kön borta och inne i klassrummet så jag gick och ställde mig bakom en kort tjej med rött, krulligt hår uppsatt i en boll. Det var inte riktigt en fin boll. Man såg hur hon hade försökt få upp alla små krulliga slingor, men några hängde ändå ner och bollen var väldigt risig och rörig. Hennes klänning var mörkt grön med en brun nyans, täckte halsen och var långärmad. Jag såg att inne i klassrummet stod en lång man i brun kostym och slips. Pojkarna som gick in bugade för honom och flickorna som gick in neg. Jag antog att det var våran lärare. Den korta tjejen gick in och jag såg till att memorera hur hon gjorde när hon neg för att inte göra fel. Med en djup suck och ett snabbt bultande hjärta gick jag klumpigt in och stannade ungefär en meter framför mannen och neg. Jag kände hur alla i klassrummet tittade på mig. Jag sneglade mot de. Vissa såg förvånade ut, vissa såg irriterade ut och vissa såg bara förvirrade ut.
“Miss Jane, välkommen!Jag är mr John, men i klassrummet kallar alla mig sir”, sa mannen när jag ställt mig upprätt och börjat titta efter en tom plats.
“Ehm, tack..”, mumlade jag lågt. Mannen log lite och vände sig mot klassen.
“Allihopa, detta är en ny elev i klassen. Hon är ifrån Lancaster och jag vill att ni ska få henne att känna sig så välkommen till McJermy som möjligt! Jag vill att någon ska visa henne runt i vårt lilla samhälle.”, han gjorde en paus, “Mr Cole!” En kille med väldigt kort, brunt hår, smaragd gröna ögon och solbränd hud ställde sig upp.
“Ja, sir?”, sa han och tittade rakt fram ut i tomma intet.
“Jag ger dig uppdraget att visa miss Jane runt. Du har nu ansvar att få henne att känna sig extra bra. Var jag tydlig?”
“Ja, sir.”
“Bra. Dåså miss Jane. Du får gärna sätta dig på bänken längst bak i vänstra härnet där.” Jag nickade och började gå mot stolen. Eleverna granskade mig när jag gick och vända sig om när jag kommit för långt bakåt för de att se genom att bara vrida på huvudet. När jag kommit fram till bänken satte jag mig tyst och då vände alla sig framåt igen.
“Då börjar vi lektionen. Här”, sa han och la en stor bunt med böcker på en av bänkarna längst fram, “är era böcker. Ta en och slå upp sidan 138 och skicka sedan vidare.” Alla gjorde som han sa, inklusive mig, och sen började mr John skriva på svarta tavlan.

Skoldagen höll på länge, men jag klarade mig igenom den utan besvär. Ett mirakel enligt mig. Efter sista lektionen gick jag fram, neg mot mr John och gick ut så snabbt jag kunde i skorna. Jag ville bara där ifrån innan något som skulle få hela familjen att se dålig ut hände, men jag blev stoppad.
“Miss Jane!”, hörde jag en röst ropa. Jag vände mig om.
“Du tänker väl inte fly ifrån mig? Det är jag som är Cole. Jag ska visa dig runt?”, fortsatte Cole.
“Ehmm, just det..”, suckade jag, “Så, ehm, oartigt av mig mr Cole jag är, hm, ledsen?”, försökte jag. Han log snett mot mig.
“Okej, om jag ska visa dig runt så har jag lite regler att gå igenom med dig. Regel nummer 1: Inga titlar. Regel nummer 2: Inga ‘förlåt’. Regel nummer 3: Jag har aldrig och kommer aldrig att fria till dig.” Jag kunde inte låta bli att skratta. Plötsligt slog det mig att jag inte hade skrattat så och menat det på 2 år. Sen far hade dött hade jag aldrig skrattat. Inte på riktigt.
“Okej”, svarade jag. Högt och tydligt för första gången på riktigt länge. Vi bara stod och tittade lite på varandra ett tag.
“Så, ska vi gå då?”, frågade Cole.
“Ehm, visst”, svarade jag.
________________________________________________________________________________

Sååååååå, vad tyckte ni?