Här kommer de första två sidorna jag skrivit. Konstruktiv kritik är alltid välkommen, och prisande lovord likaså!
Spoiler:
Tryck här för att visa!Emma kollade ner på papperslappen hon höll i handen. Hon läste vad som stod på den för säkert den hundrade gången den dagen. Trots att det hade kommit hem kvinna till dem och förklarat allt, så kunde hon inte riktigt tro att det var sant. Hon vågade inte, det lät alldeles för bra. Om det skulle visa sig vara falskt skulle hon bli så besviken om hon nu tillät sig tro på det. Därför lät hon bli.
King's Cross Station stod det på pappret. Det stämde överens med skylten på byggnaden hon stud utanför. Den 1:a September. Det var idag, det hade hon både dubbelkollat och trippelkollat. Perong 9 ¾ var det enda kluriga. Emma hade kunnat räkna ut på egen hand att där inte skulle finnas någon sådan perong. Kvinnan som kommit hem till henne hade gett henne en tydlig beskrivning av vad hon skulle göra.
”Gå bara rakt in i spärrväggen mellan perong nio och tio,” hade hon sagt. Det lät ju enkelt och bra, men inte ett dugg vettigt. Inget av det här var vidare vettigt. Det var ett under att hennes föräldrar ens hade låtit henne åka hit. Hon önskade med ens att de varit här hos henne nu. Hon kände sig så ensam med sin stora koffert på släp efter sig. Folk kollade efter henne, antagligen på grund av ugglan som satt i buren hon höll i handen. Emmas föräldrar var för upptagna för att följa henne hit. Pappa var på sitt viktiga arbete och mamma skjutsade Linn till sin skola. En alldeles vanlig skola där Emma också skulle börjat om inte kvinnan kommit på besök.
Ända sedan kvinnans besök hade sake roch ting varit annorlunda i familjen Panhurst. Linn och Emma hade alltid varit oskiljaktiga, tvillingar som de var. De senaste veckorna hade de knappt pratat med varandra och Linn hade vägrat följa med till London när Emma skulle köpa alla saker hon behövde för terminen. Emma märkte att hon stått och stirrat blint in i spärrväggen mellan nio och tio ett tag utan att röra på sig när hon fick en hård knuff i ryggen. Hon vände sig om och fick se en pojke i sin egen ålder med blekt spetsigt ansikte och blont bakåtslickat hår.
”Ska du in eller inte?” frågade han med en ton som lät nedlåtande och inte alls speciellt trevlig. Bakom honom stod en man som var rätt lik honom, de hade samma blonda hår och kalla blick. Det var antagligen hans pappa, tänkte Emma, medan hon tog ett fastare tag om sin koffert och uggleburen. Sedan började hon med bestämda steg gå mot spärrväggen. Hon blundade, och väntade halvt om halvt på att slå i ett knä i den hårda tegelväggen, men det gjorde hon inte. När hon öppnade ögonen fick hon se en syn som fick henne att stanna upp och bara njuta av det.
På perongen stod ett tåg, ett rött ånglok som spydde ut rök över alla människor som trängdes och väsnades på plattformen. Där fanns barn och vuxna, ugglor och katter. Pojkar och flickor kramades och pratade glatt om vad de gjort under sommaren. Där fanns också de som höll sig i bakgrunden och inte pratade med någon, Emma antog att de liksom hon var här för första gången.
För att undvika ytterligare knuffar i ryggen av den blonda pojken satte Emma snart av längs tåget för att försöka hitta en ledig kupé. Hon var där i god tid, tåget skulle inte åka förrän om en kvart. Hon hittade en tom kupé i mitten av tåget och försökte baxa upp sin koffert för trapporna in i tåget.
”Behvöer du hjälp med den där?” Ett vänligt ansikte dök upp ovanför henne. En pojke i hennes egen ålder med brunt hår och snälla grå ögon. Han stod inne i tåget och tog tag i kofferten och tillsammans lyckades de få upp den för trapporna, in i kupén och upp på bagagehyllan.
”Tack,” sa Emma lite blygt och log mot honom.
”Ingen orksak!” svarade han glatt. ”Du, har du något emot att jag sitter här jag också?” Emma skakade på huvudet och hjälpte pojken att lyfta upp sin koffert så att den stod bredvid hennes på bagagehyllan.
”Jag heter Justin. Justin Finch-Fletchley,” presenterade sig pojken när de satt sig till rätta mitt emot varandra på sätena.
”Emma Pankhurst,” svarade Emma och tänkte att det var lika bra att ta reda på så mycket som möjligt nu när hon hade chansen. Det var ju inte säkert att Justin ville prata med henne när han väl träffat andra människor på tåget. ”Är du från en trollkarlsfamilj?” Justin skakade på huvudet.
”Nej, jag är mugglarfödd. Visst heter det så? Mugglare...” Emma kände sig redan lite bättre till mods. Då var hon alltså inte ensam om att inte känna till något om den här världen.
”Jag är också mugglarfödd. Kom det hem någon till dig också?” Emma tänkte på kvinnan som kommit hem till dem i juli. Hon hade varit vänlig, men sett väldigt sträng ut. Hon var lärare på Hogwarts och något sa Emma att hon var en lärare man inte sötte sig med ostraffat.
”Ja, det gjorde det. Förstod du det där med sorteringen?” Justin såg med ens lite orolig ut. Sorteringen ja. Kvinnan hade förklarat det för Emma när de satt i soffan i vardagsrummet. Hela situationen var en smula bisarr. De satt där, i det helt vanliga vardagsrummet med Tvn och alla krukväxter. Men konversationen var allt annat än vanlig.
Det fanns fyra elevhem på Hogwarts hade kvinnan förklarat. Alla tre representerade olika egenskaper och vid sin ankomst blev man sorterad i det elevhem som passade en bäst. Hon var föreståndare för Gryffindor, elevhemmet för de modiga. Sedan fanns det Slytherin, Ravenclaw och Hufflepuff. Emma hade ingen aning om vilket elevhem hon skulle passa i. Säkert inte Gryffindor, för speciellt modig var hon ju inte.
”Vad är det du inte förstår med sorteringen?” Justin och Emma tittade upp. I dörröppningen till kupén stod en pojke redan iklädd skolklädnadena. Han hade ljusbrunt hår och ett runt ansikte. Han gick in och satte sig bredvid Emma.
”Jo, ehh... hur går sorteringen till? Det berättade hon aldrig,” sa Justin lite ställd över den nya pojkens sätt att bara komma in och delta i samtalet.
”Det är inget farligt. Mamma har berättat att man provar en hatt.”
”En hatt?” Emma började skratta. ”Vaddå, är det en hatt som avgör om man är modig eller smart och allt det där?”
”Det är inte vilken hatt som helst!” sa pojken med viktig min. ”Det är sorteringshatten. Den har tillhört självaste Godric Gryffndor.” Justin och Emma utbytte en blick och sedan vände de sig mot pojken igen.
”Är dina föräldrar trollkarlar?” frågade Justin.
”Ja, vi är trollkarlar bakåt i flera generationer. Gör det något om jag sitter här med er? Det börjar bli fullt i alla andra kupéer. Och som förstaklassare kan man ju inte bara sätta sig var som helst.” Varken Emma eller Justin hade något emot det, så de hjälpte pojken som presenterade sig som Earnie MacMillan att lyfta upp kofferten på bagagehyllan bredvid de andra två. Emma hade sin ugglebur på sätet bredvid sig. De tre satt och diskuterade vilket elevhem de trodde att de skulle passa bäst i när en vissla ljöd och tåget sakta började röra på sig.
”Nu börjar äventyret!” sa hon tyst för sig själv, men både Justin och Earnie hörde henne. De log förväntasfullt alla tre medan de såg perongen med alla föräldrar och syskon försvinna i horrisonten.
Mugglarportalen