Mobbning

Vad tycker ni om mobbning? Är ni mobbade, eller lovar ni andra? >.<

Själv är jag mobbad, och jag har varit det sedan ettan (i tre år alltså). Jag är rätt klen och svag, så jag är lätt att få att gråta... Jag känner att vi behöver en tråd där vi kan stötta andra. Jag behöver själv lite stöd!

Jag hatar mobbing mer än någon någonsin kan ana! Jag blir så förbannad när jag hör om mobbing eller ser någon mobba. Det är så onödigt och det finns ingen anledning till att förstöra en människa! Nej usch, jag bara hatar mobbing.

Jag håller med! Mobbning är det värsta som finns Alltså jag hade en BFF i början av fyran som var ny i klassen, Melissa, och hon var jätteschysst och mobbning avtog ett tag. Sedan berättade mina värsta mobbare att jag rökte efter skolan och umgicks med alkoholpersonerna på torget, så hon började vara med dem och mobba mig. Jag erkänner att jag blev riktigt ledsen.

Vi kan fortsätta lite via uggla om du vill

Ja, gärna

Jo tack, jag vet en hel del om mobbning, både irl och online.

Mobbning startar oftast med en person som är lite annorlunda, och blir utstött. När den personen sen ändå inte visar sig tillräckligt klen mentalt för att vika undan utstöttarna, startar mobbningen. Den används som ett slags försvar, och oftast är det en person som startar det, de andra följer efter av grupptrycket.

Mobbning online handlar om ungefär samma sak. Flera medlemmar på en hemsida eller forum, kränker en person extra mycket. Nät-mobbning kan också handla om att svära åt en person, eller kalla för taskiga saker varje dag.

Mobbning är som en uppfinning. Det är en som kommer på att man kan göra den, och de andra hänger på för att alla andra använder den...

*tumme*
Jämförelsen med en maskin är helt korrekt. Verkligen helt.

Tack! ♥ Jo, jag är en liten filosof av mig, jag brukar göra sådana där jämförelser...

Jag har aldrig själv varit mobbad, även om folk kan säga taskiga saker eftersom jag är lite speciell… Däremot var min tvillingbror det ett tag. En i klassen slog ned honom till marken, och lät honom inte vara med den personen och en annan som min tvillingbror var med.
Jag blev otroligt ledsen av vad de gjorde mot min bror. Jag pratade med mina föräldrar om det, och de sa att det inte var jag som skulle behöva ta itu med det. Jag kunde ändå inte låta bli att se det som min uppgift att se att min bror slutade bli mobbad. Han blev det efter ett tag.

Det beror säkert på att båda vi är lite annorlunda. Vi älskar skolan, och om vi inte gick i den klass som vi gör skulle vi nog bli kallade plugghästar. Vi går i en väldigt bra kall enligt mig.

Nu är det mera så att folk inte riktigt lägger märke till oss, förutom vännerna förstås, vi är liksom lite obetydliga. Jag skulle inte kalla det mobbning, eftersom det till stor del beror på att jag är väldigt blyg.

Vi alla vet att mobbning är en idiotisk liten stor sak som är så hemskt att man själv blir så förbannad att man bara vill slå till den som någonsin har mobbat någon men så inser man att man antagligen då behöver slå alla, inklusive sig själv. Du kanske kan säga att du aldrig mobbat någon men på något litet sätt har du nog gjort det. Men man måste vara lite elak ibland. Det är fakta. Själv har jag inte blivit mobbad så hemskt mycket. Lite, såklart, alla har vi väl blivit lite mobbade. Men vissa drabbas av mobbning varje dag. Varje dag. Det är så hemskt att jag nästan får tårar i ögonen. Ibland kan folk mobba andra utan att de förstår det. De kan säga något som trycker ner den andra under vatten men personen förstår inte att de trycker ner dem. En person som bara kan se från sina två ögon de har på utsidan, kan man kalla det. Jag kan också vara blind ibland, bara se från de två ögon jag har på utsidan, säga saker som sårar utan att jag förstår. Men jag försöker att se så gott jag kan. Och jag försöker vara en omtänksam och snäll person. Men jag vet att jag sårar folk, kanske inte mobbar, men sårar. Det måste vi ju alla göra någon gång.

HÖÖÖÖH... Ok, jag måste sluta klicka upp sådana här trådar och skriva skumma inlägg och låtsas att jag kan så mycket. ._.