Lite magi, och så kärlek på det

Rating: PG (Tror jag)
Handling: Detta är mitt försök till en fanfiction om en 11 år gammal mugglarfödd flicka vid namn Lynn. Hon börjar sitt första år på Hogwarts. Vad som händer under året går bara att gissa sig till, men en hint är att trion går sitt andra år...


--------------

Prolog:

Förutom att vara mugglarfödd så står jag väl ut lite mer med mitt midjelånga och mörka hår, samt mina isblåa ögon. Och så har jag aldrig varit lång heller, de flesta i min ålder är minst ett huvud längre än mig. Så även om jag står ut med mitt utseende och "blod", så blir det lätt att folk går in i mig. Men det är väl smällar man får ta, och jag som haft turen att få gå på Hogwarts borde ju faktiskt inte klaga.
Och så är det den där söta pojken i klassen över mig.... De kallar honom Pojken som överlevde.

--------------------

Kapitel 1.

Med en borste fast i mitt långa hår och en annan i min hand, i ett försök att reda ut resten av håret, suckar jag och går ut i vardagsrummet.
"Mamma..." säger jag och väntar på en reaktion.
"Vänta lite vännen, ja-" hon vänder sig om i soffan och tittar på mig."Igen? Hur lyckas du?"
Jag rycker på axlarna och sätter mig ner bredvid henne. Hur lyckas man inte? Långt hår, massa trassel, och så ska man dra den där saken genom allt. Det är ju dömt till att misslyckas, men det verkar inte min mamma tycka.
"Jag förstår verkligen inte hur det går till? Börja i topparna och fortsätt sedan längre uppifrån, det går inte att göra fel."
Hon suckar och börjar plocka med mitt hår.
"Det är ju lätt för dig att säga. Har du någonsin haft hår längre än 3 centimeter?" säger jag till svar.
Mamma ler.
"Du skulle sett mig när jag var i din ålder. Hår ner till låren!" skrattar hon.
Jag är osäker på om jag ska tro henne, går det att ha så långt hår ens? Men hon är min mamma, och mammor ljuger aldrig. Det har hon sagt i alla fall.
Mamma nynnar lågt på en låt från radion under tiden som hon trasslar. Borsten är nästan lös nu, men det gör ont när hon drar. Jag önskar att hon kunde ta det försiktigare! Eller i alla fall få veta hur det känns.
"Aj!"
Mamma skriker till och drar bort sin hand från mitt hår, lika snabbt som om man skulle lagt sin hand på en varm spisplatta.
"Vad hände?" frågar jag och vänder mig mot henne.
"Jag.. Fick en stöt" svarar hon och tittar på sin hand. Hon vrider lite på den och flämtar sedan till.
Det börjar bildas en stor röd cirkel mitt på handflatan, som om hon verkligen hade lagt sin hand på en varm spisplatta.
"Mamma! Skölj det med kallt vatten!" säger jag chockat.
Kunde hon verkligen fått det märket från mitt hår? Är det möjligt ens?
Mamma nickar och försvinner iväg till köket.
Jag fortsätter med hårtrasslet och snart är borsten lös igen.
Men jag kan inte sluta fundera på hur det kan ha gått till, hur kan mamma ha bränt sig på mitt hår?
Jag lutar mig bakåt i soffan och blundar, men reser mig snabbt upp igen då en tanke slagit mig.
Jag önskade att mamma skulle få veta hur det kändes, och då hände det.
Men det kan inte vara sant?
Man kan inte önska något och så går det i uppfyllelse. Det är som magi och sådant existerar inte.
Men vad annars finns det för förklaring...?

BRABRABRA! *Bevakar*

Åh, så bra! Bevakar ♥

Jättebra!!!! *bevakar*

Kapitel 2.

Om mamma inte gått runt med ett bandage runt handen hade jag nog trott att allting bara varit min fantasi. Men varje gång jag ser henne påminns jag igen om att det hände, att jag gjorde illa min mamma, och så får jag en massa skuldkänslor.
Mamma däremot säger ingenting. Hon försöker komma med olika förklaringar varje gång. "Måste ha gjort mig illa innan" eller "Något vasst på borsten", men jag bara vet att det var mitt fel.

Tisdagsmorgonen är grå, som varje annan dag här i England. Jag går själv till skolan, snart 11 år gammal då är man stor nog att göra sådant. Pappa har till och med gett mig egna nycklar nu, eftersom jag slutar mycket tidigare än vad han och mamma gör.
Mina skor släpar i marken lite då och då, vilket leder till att de slits ut så mycket snabbare än andras skor. Pappa säger att jag måste lyfta på fötterna mer, det är dyrt med skor. Men på väg till skolan är jag trött, och att lyfta på fötterna mer än nödvändigt för att komma fram känns inte lockande alls. Det är ju lätt för honom att säga att man ska lyfta på fötterna, själv åker han ju bil vart han än ska.
"Lynn! Vänta, hallå!"
Jag vänder mig om och ser på den flåsande pojken 20 meter bort. Tim. Han går i samma klass som mig och envisas alltid med att följa efter mig överallt!
"Vad är det?" frågar jag, lite mer irriterat än vad jag tänkt mig.
"Jag-" han tar ett djupt andetag och försöker sluta flåsa. En meter bort nu. "Jag tänkte att vi kunde gå tillsammans. Eftersom, vi går i samma klass och så.."
Jag suckar, men nickar och fortsätter gå.
"Så... Har du gjort matteläxan tills idag?" frågar Tim mig.
"Mmh, ja." svarar jag. "Har du?"
"Direkt när vi fick den!" säger han glatt och ler mot mig.
Jag kan inte låta bli att skratta lite, han ska alltid vara så duktig i skolan och gör alltid läxorna så fort han får dem. Kanske hade jag också gjort det, om det varit kul det vill säga...
Snart skymtar skolan en bit fram, och vi flyter in i mängden av barn klädda i lika dana skoluniformer som oss. Gråa, tråkiga. Som England då.

BRAA! Mer nu!

Super!

Underbart bra ^^

Mera. Nuuuuuuu!!!!