Världens ände. (Prs)

Det här är ett privat roll mellan mig, Aia och Selma....

Selma, fråga mig inte om rubriken för jag vet inte. x3

Någon går mycket fel, på något sätt, ingen vet riktigt hur så stängs all elektricitet av. Flygplan faller ifrån skyn, batterier, lampor, telefoner, allt slutar fungera inom några få minuter. Helvetet bryter loss och panik sprider sig. I brist på mat och vatten fanns det bara en lag, starkaste överlever och det var som skedde. Regeringen ramlade ihop, ordning och lagar var något som tillhörde de förflutna. Så tog andra människor makten som försökte upprätthålla någon slags ordning men ingenting blev sig likt…

Eller något.

Ska våra karaktärer känna varandra ifrån början eller träffa på varandra? Vad tycker du?

Hoppas att den här mallen duger och inte är alldeles för mysko. Säg till ifall jag ska lägga till någonting.

Mall:
Namn: Sierra Farrell.
Ålder: 17 år.
Kön: Kvinnligt.
Utseende:

Sierra är relativt lite och feminin. Hon har svart, långt hår med en aning självfall. Mörkbruna ögon som är så mörka att de ser svarta ut omringade av mörka, långa ögonfransar. Munnen är liten med något fylliga läppar.
Sierra är relativt kort, ca 160 cm och kurvig även ifall matbrist gjort henne något för smal.

Ett smalt, ljust ärr pryder vänstra sidan av hennes hals var hon fått en rispa av en kniv. Ett ärr efter en pil som träffat henne i axeln och diverse andra ärr.
Har även en sådan här tatuering, om än kanske inte så ”jämn” på sin vänstra hand, handryggen, under tummen.


Bär ett svart linne, även om slitage snarare får de att se väldigt mörkgrått ut. Ett par svarta jeans, som är något stora och hålls uppe av ett brunt läder skärp, det är hål i ena knät och i det andra benets lår. Ett par utslitna kängor som varit hennes mors och en mörkbrun läder jacka med stora fickor som når över rumpan.

Vapen: Bär alltid en kniv på sig och är hyffsad med en båge. Kan använda sig av skjutvapen men äger inga. Svärd och närkamper är något hon försöker att undvika då hon mer eller mindre är värdelös i dem.

Bakgrund: Var inte äldre än två då all elektricitet stängdes av och minns inte en tid innan utan har helt enkelt växt upp likt många andra i deras brutna värld. Hennes far var polis i den gamla världen och dog i samband med paniken. Hennes mor tog med sig Sierra, all mat de hade, sin fars vapen och begav sig ut på landet för att försöka komma bort ifrån människorna och panik, för att försöka överleva. På något sätt då Sierra var fem år fann de en liten ”by” där Sierra sedan växte upp. De levde på naturen och Sierras styvfar, Lionel lärde henne att jaga, finna mat och till viss del försvara sig själv. Alla barnen som levde där fick även lära sig läsa, skriva och räkna. De hade ett relativt bra liv tills några män kom och brände deras åkrar, slaktade djuren tillsammans med de männen som levde där. Barnen som inte var för unga och kvinnorna togs. Sierra gömdes av sin mamma under golvet där de hade en ”lönnlucka”. Efter många timmar vågade hon sig ut och då var hon helt ensam, förutom deras hund Byrackan som slöt upp med henne då hon lämnade byn i jakt på hämnd, vilket totalt misslyckades.

Övrigt: Byrackan är en korthårig blandras, når henne lite högre än knät och är ljusbrun med en liten ”bläs” längst nosen. Hans öron är uppåt stående.

Det blir bra ^_^ Jag tycker de ska känna varandra för en gångs skull xD Och inte som Jenna och Eves konstiga förhållande denna gång xD Utan faktiskt vara riktiga vänner ^^

Namn: Lea Rosa Mindstone (Min kreativitet är inte på topp xD )
Ålder: 17 vårar
Kön: Kvinnligt
Utseende:
Lea är runt 170 cm lång och relativt smal på grund av alla aktiviteter hon har utfört i livet. Hon är smidigt byggd för att kunna röra sig ljudlöst och har för övrigt väldigt få kurvor, men, de som hon har träder fram mer då hon annars är ganska smal och får alla kurvor att se större ut än de egentligen är.
Lea har den där piercingen som syns tydligast på andra bilden men bortsett från den har hon lite ärr och tatueringar varstans på kroppen.
Det tydligaste ärret hon har är ett som löper över hela underarmens insida då en vilsekommen idiot en gång försökte attackera henne och lyckades skada henne (även om han i slutändan blev mer illa däran.)

Lea har som sagt lite tatueringar varstans på kroppen, en slingrande blomma bakom höger öra, vågens tecken på vänster nyckelben som är den nyaste tatueringen i minne av hennes förlorade far, små änglavingar på högersida av bröstkorgen, trippelgudinnans tecken på insidan av höger underarm. (Det finns fler tatueringar och kommer förmodligen beskrivas under rollets gång då jag faktiskt vet vad tatueringarna är XD )

Lea går oftast runt i svarta kläder, allt ska helst va i svart och alla klädesplagg hon äger är i svart, vill säga kläder hon har tömt från en sedan länge bortglömd butik.

Vapen: Lea äger en Glock 17 som hon är expert på att hantera då hennes pappa tyckte att det var bättre att slösa på skott och veta hur man faktiskt hanterar vapnet än att ha ett, inte kunna hantera ett och massvis med skott (plus att det var hennes pappa som höll koll på vapnen i byn). Hon är duktig på alla slags "bladvapen", kniv, dolk osv vill säga. Hon är hyfsad på båge men det är inget vapen hon föredrar att ha i strid, när hon jagade så kastade hon helst knivar.
Magasin till pistolen, knivar och dolkar ligger insvepta i tygstycken i en svart, stor, ryggsäck som hon alltid bär omkring på. Det enda som skulle få henne att överge den är ifall den stals. Och även då skulle hon försöka få tillbaka den.
För övrigt så kan Lea knappt slåss ordentligt, hon skulle förmodligen överleva ett anfall då hon har sina vapen, men hon har inte tränat upp musklerna på det vis att hon kan fokusera in styrkan i ett riktigt slag och utan hennes vapen skulle hon förmodligen dö i en strid.
Bakgrund: Leas mamma dog under förlossningen och det har alltid varit hennes far som har tagit hand om henne. Lea och hennes far har så länge hon kan minnas bott i den där byn då hon endast var två år när en helikopter kraschade in i deras lägenhet som de bodde i på den tiden då elektricitet faktiskt existerade.
Lea älskade sin far mer än någon annan i livet. Och Lea var Marks (fadern) sol, måne och stjärnor och gjorde allt för hennes skull, och därför fick Lea en lycklig uppväxt trots den förfärliga omgivningen och dess historia. Fadern gifte aldrig om sig då han fortfarande var trogen Alexis (Leas mamma) som hade varit hans livskärlek och istället för att försöka hitta någon annan som han aldrig skulle kunna älska lika mycket så fokuserade han på dottern och lärde henne allt som hon behövde lära sig; läsa, skriva, räkna, minst tre olika språk ifall de skulle bli tvungna att flytta senare i livet. Han lärde henne att jaga då alla försökte bidra lika mycket till byn.
Lea och hennes far var ute på jakt när deras by blev attackerad, Mark hörde det då de inte var allt för långt bortifrån och sade åt Lea att stanna kvar i skogen och gömma sig, och sprang sedan tillbaka till byn. Och efter det antar jag att hon slog sig ihop med Sierra? xD
Övrigt: Lea bär alltid på sitt enda halsband som modern velat att hon skulle ha, även om hennes far aldrig hann nämna det innan han dog.

[Funkar detta? x3 ]

[amazballs, Om du vill börja får du gärna göra det. Slutade precis jobbet så ska handla lite på hemvägen. Men då kör vi att dem känt varandra länge? Låter bra ifrån min sida, visste inte riktigt hur jag skulle skriva mallen riktigt. C: but yours is amazing. Som vanligt. hejsan svejsan. ]

[Haha, tack, men måste protestera lite x3 Din var suverän och jag fick trots allt hälften av mina idéer tack vare dig och du hittar alltid så bra bilder ^^]

Det börjar mörkna som vanligt. Mörker är en lustig sak, inte sant? Förr i tiden så var nätterna längre, eller, de betraktades som längre då lampor alltid lyste upp dator och kastade en sken som fick en att känna sig trygg från att bli överfallen. Det är i alla fall vad de gamla säger - sade - och vad det skrevs om i böcker. Lea vet dock detta inte stämmer längre i deras bisarra men ändå vackra värld där solnedgångens ljus nu inte längre måste tävla om sin uppmärksamhet. Men, med solnedgången kommer även mörkret, vilket betyder kyla oavsett vilken årstid det är och det betyder även att Sierra och hon endast kommer få en halv natts sömn ifall marken de blir tvungna att slå läger på, med tältet som är fäst under Leas väska, är rörd på minsta lilla vis. Hellre sömnig än död. Inte för att det går att sova så bra på nätterna heller då kylan kan bli så hård att man riktigt kan känna hur det biter i huden och vindarna försöker slita bort tältet från marken.
Men, idag verkar det i alla fall som om de skulle bli tvungna att stå vakt. Lea försökte alltid att hålla sig nära vägen men samtidigt nära skogen så att hon kunde behöva gömma sig ifall det behövdes men även hade en fri rygg, vilket är regel nummer något för att kunna överleva. Hon suckar tungt och ser ut över landskapet. De promenerade idag. Det är farligt att vara kvar på ett och samma ställe hela tiden men det är även farligt att förflytta sig hela tiden.
Lea kastar en blick mot sin något kortare vän och hennes hund och putar fundersamt med läpparna. "Borde vi slå läger nu eller senare? Eller något annat?" undrar hon. I början, när hon insåg att hon förmodligen skulle spendera sin närmaste framtid tillsammans med sin vän så var hon inte riktigt bekväm med tanken och hade svårt att fråga Sierra om saker och ting då hon är van att få styra lite vad som helst och göra som hon vill, men, det var inte en vana som var svår att ändra på.

[Hoppas detta blir bra? x) Inser att vi inte har någon som helst planering nu XD Annars kan du skriva första inlägget så tar jag bort detta ^_^ ]

[Tycker du? O.0 Tack. Brukar inte gilla att använder mig av bilder men ibland så. Det tar grymt lång tid för mig att hitta någon som passar karaktären jag ser i huvudet. Den här karaktären, i vilket fall utseende och namn hade jag redan skapat, till en berättelse som aldrig blev skriven. ^^ LoL ]

Sierra drar sin jacka tätare omkring sig och huttrar ofrivilligt till innan hon knäpper de hemmagjorda knapparna gjorda av tråd och små träpinnar som hon skalat av barken på. Dragkedjan hade för länge sedan gått sönder men Sierra hade inte hjärta att skiljas ifrån den, i vilket fall inte innan hon funnit något bättre då den både stötte bort regn och hade en liten fodring på insidan, om än inte tillräckligt varm för att hålla undan kylan.
Utan att stanna försöker Sierra att rätta till bågen som pressas in i hennes rygg utav ryggsäcken. Den var osträngad, i sitt fodral som hängde snett över hennes rygg med hjälp av en rem som gick ifrån hennes axel och ned under andra armen. Det var obekvämt att även ha ryggsäcken på sig men det var ett pris hon var villig att betala.
”Vi kan väl lika gärna försöka hitta något ställe då det fortfarande finns något ljus kvar”, svarar hon halvt frågande på Leas fråga. ”Tror du det finns vatten här någonstans?” Sierra ger vattenflaskan som sitter fast i hennes bälte jämte kniven en liten knuff så att det lilla som fanns kvar i den skvalpade till mer än vad det gjorde av hennes gång.

[Det blev superb. C: Jag vet, tycker det är lite läskigt men vi kommer nog på något. x3 Tror du inte det.

[Haha, jag vet vad du menar, men jag tycker om bilderna du väljer ^^ ]

"Svårt att säga", suckar Lea. "Vi är för långt borta för att kunna leta efter växter som tyder på vatten och marken är våt överallt nu för tiden..." mumlar hon och känner på sin egen flaska. Halvfull. De rör sig alltid i ett normalt tempo, inte för snabbt, inte för långsamt och tur det, annars skulle de väl dö av törst.
"Vi kan gå en bit till, antar jag. Och när någon går och jagar kan vi även se efter ifall vatten finns..." säger hon och rycker på axlarna. "Matförrådet börjar också ta slut", grimaserar hon. Hon har några bitar torkad kött och en flaska full med vatten i väskan - med det vattnet är endast i nödfall. Ifall hon eller Sierra känner sig svimfärdig eller måste tvätta ett sår, så, akutvatten brukar Lea kalla det.
"Du kan välja i natt", säger Lea till slut. "Jag tror inte det spelar någon större roll förutom att vi kanske kan få en lugnare sömn i natt ifall vi tar och vilar någon timma innan vi går och lägger oss, eller, ja, du vet vad jag menar", säger hon och orkar inte ens nämna vakten. Om folk hade vett i sig och djuren inte blivit så modiga på sistone så skulle de säkert kunna sova samtidigt som sker ibland men sorgligt nog är ju människor människor, oavsett med eller utan elektricitet.

[Förhoppningsvis XD ]

[Okej, jag byter väldigt mycket i tempus. Kunde inte riktigt bestämma mig vad jag skulle hålla mig till. x3 Hehee, ]

Nästan som på beställning känner Sierra hur hungern påminner henne då Lea nämnde mat. Man blev inte särskilt mätt på blad och örter även om de höll dem vid liv och kött innebar en brasa vilket i sin tur var en risk, en risk som Sierra inte hade särskilt svårt att ta då de alltid kunde gräva ned elden och få den att inte synas så bra i mörkret som också camouflerade röken. Men köttet höll inte särskilt länge, även ifall vädret inte var det varmaste, ifall de inte skulle ta och ta ned ett större byte för att sedan torka kött igen men det tog tid och de skulle behöva hitta ett bra ställe där de kunde slå läger och dessutom finna vissa saker så som salt. Sierra ville inte påminna eller störa Lea med det även om hon visste att Lea hade rätt. Delen av mat som de delade upp varje dag, ifall det skulle vara så att de kom isär hade sinat.
”Vad säger du om att vi tar oss en bit ifrån vägen”, Sierra följde den spruckna asfalten med blicken tills hon inte kan se längre, den svängde några tiotal meter framåt, ”och försöker hitta ett bra ställe, sedan försöker vi finna mat och vatten?”
Sierra såg hur Byrackan längre fram stannade upp och höjde på huvudet, spetsade öronen som om han hörde någonting och stannade automatiskt upp för att försöka se eller höra vad som fångat hans uppmärksamhet.


[Hade en liten ide om att det senare skulle kunna stöta på någon av männen som brände ned och förstörde deras by? Kanske inte än dock? ]

[Det är okej x3 ]

Lea nickar samtidigt som hon lätt biter sig i läppen. Hon har salt för en eller två omgångar kvar, men, sedan måste de hitta en stad och en gammal butik så att de kan fylla på sina lager. Hon minns inte ifall hon har berättat hur illa det egentligen har gått för dem på sistone eller inte. Och, ifall de inte kommer till en stad snart ligger de riktigt illa till.
"Det skulle ha varit bra om vi var i bergen", muttrar hon ilsket på sig själv. Inte för att det egentligen skulle vara bättre i bergen alls, bara att i bergen finns det en större chans till salt än mitt ute i ingenstans.
"Om vi är snabba kan vi tända elden utan att synas och värma oss och kanske äta en kanin eller något som vi hittar och så kan vi torka imorgon istället då vi har mer tid?" frågar hon och känner tillfredsställt den mjuka marken under hennes kängor och hör hur kladdigt det låter.
Träsk. De är i närheten av ett träsk, det kan Lea nästan svära på ifall det inte är hoppet som spelar henne ett spratt.
"Träsk!" utbrister hon helt enkelt bara som förklaring till Sierra och springer sedan iväg utan att invänta någon slags reaktion. Ifall hon har hittat vatten har hon råd att slösa på energi, och vid vatten finns djur, och djur är mat, och mat är överlevnad.

[Kanske x3 Känns bara som om sannolikheten till det är väldigt liten, men människor betyder förråd och ja, det betyder att Lea kommer råna dem xD
Som du märker gör jag det väldigt lätt för dem nu, men, du känner förmodligen mig så pass väl att du vet att jag kommer utsätta dem för ett helvete efteråt xD Man kan inte vara elak i början ^_^]

Sierra släpper sin uppmärksamhet som är riktad emot Byrackan och ser förvånat på Lea. Sierra hade inte gillat bergen. Inte många ställen att hålla sig gömd på, den bitande vinden och kyla. Bara tanken får Sierra att huttra men säger inget.
”Visst”, svarar Sierra och drar en hand genom sitt feta hår som är uppsatt i en snodd för att inte vara i vägen.
Hon ser åter igen emot Byrackan som försvunnit någonstans innan hon hör Leas utrop. Inte förrän då märker hon att marken är blötare än vanligt. Sierra påminner sig själv om att hon måste vara mer uppmärksam innan hon går efter Lea genom den glesa buskagen och mellan träden.

Lea fortsätter att springa innan hennes intelligens och jaktinstinkter slår tillbaka mot henne. Hon saktar ner för att inte störa djuren. Hon måste ju trots allt ha något att jaga, och det går inte när alla fåglar flyger iväg med vilda skrin och kaniner springer även.
Sedan fortsätter hon att gå, med mjuka och nästan smygande steg samtidigt som hon försöker avgöra vilken väg som kan leda henne till vattenkällan.
Hon avgör det hela när hon ser några växter som endast växer i närheten av vattenkällor. Hon går sakta medan hon känner den mjuka marken ge vika under hennes vikt och pressa fram vatten. Lea ler för sig själv medan hon fortsätter att ljudlöst ta sig fram medan hon motstår lusten att skratta av lycka.

[Wow, jag visste verkligen inte vad jag skulle skriva... o.o]