War of angels

((Lama))

I århundraden har rasen av <nglar blivit jagade och dödade. Inte för att de var fallna från gud utan jagade för de sågs som hot. De brändes på bål men när deras hud mirakulöst läkte så dränktes dem. Men de dog inte då häller. Så de hallshögs oftast.
Ingen visste egentligen varför änglarna hade börjat vandra på jorden och vad var meningen.
Men inom tiden började änglarna lär sig smälta in. Vingarna bäcklades in, nästan försvann intill kroppens hud och de kunde vandra på stadens gator.
Kanske på 30 talet började några forskare leta upp människor som antogs vara änglar och exprimenterade på dem, de kunde bli ett vapen i krig. Det höll på så länge och många av änglarna dog ut även dör där.

Hon ryste till medan hon såg upp från boken hon höll i. Så nött och blekt att den kunde smulas sönder i hennes famn. Försiktigt fälde hon vingarna om sig så det biltade en vit mjuk kukong och hon suckade.
Det röda håret var flätat i en lång fläta som låg över ena axel och hennes ögon var i skogens gröna färg. Hon suckade och stoppade ner boken i en läderväska och väcklade in vingarna och reste sig upp. Nu vr regeringen efter henne och hon var tvungen att fly.

|| Så jag är forskaren? ||

((Om du känner för det )

|| Är det okej om jag skriver i jag-form och måste jag vara forskaren? xD ||

((Även om jag hatar jag formen så går det bra. Det är typ glas mot proslin jobbigt men du får dt.))

Allting var alldeles tyst och stilla på gatorna och det var isande kallt utomhus under den sena vårdagen i april.
Sam gick slött det lilla huset som hon hade bott i enda sedan hon var ett litet barn. Hon var nu 23 år, men bodde fortfarande med sina föräldrar för att hon fick ganska dålig lön och hade därför inte råd till att hyra ut en legenhet åt sig själv. Hon jobbade som forskare och hjälpte till med att jaga änglar som man skulle ha som vapen i krig, om det nu skulle bli något krig. Hon var själv en av de mest ivriga forskarna, men skulle nog ändå säkert snart vara tvungen att byta jobb för att få mer pengar.

Tankarna snurrade i Sams huvud. Hon hade varit så nära en ängel idag. Eller man visste inte om det var en, men Sam var nästan helt säker på att det var det. Hon tyckte att hon hade fått en skymt av ett par vita vingar täckta med fjädrar.
Sams svarta, långa hår fladdrade i vinden och hennes bleka ansikte hade fått en lite rödare nyans av kylan och hennes bruna ögon tårades av vinden som blåste henne i ansiktet.
Marika, hennes mamma stod i köket och gjorde mat medan hennes pappa satt vid köksbordet och läste tidningen. Utan att säga något gick Sam upp för de knarrande trapporna till sitt rum och satte sig vid sitt skrivbord med alla sina papper med fakta om änglar som hon började läsa igenom, för säkert tionde gången. Hennes föräldrar tyckte att hon var galen. De trodde inte ens att änglar fanns.

Hon tog sig ner från skogen och hon började att gå på gatorna tills regnet började. Hon sprang upp för en trappa och knackade på för att söka skydd som en människa. Regnet gjorde henne inget och hon tyckte mycket om det, men hon var en människa nu. Hon hade den stora tröjan på sig och hon slööt ögonen och inbillade sig att hon frös och hon började skaka lätt. Bra det skulle se trovärdigt ut. Men hon såg sig om och knackade på igen.
"Ursäkta mig men skulle jag kuna få stanna här tills ovädret gått bort?" Nu började blixtrarna slå ner och hon pressade sig mot dörren.
En tår rann ner för hennes kind och hon svalde. Hennes familj var döda sedan länge, även hennes fästman och hon hade ingen nu.
Försiktigt backade hon och vände sig om för att börja gå. Vad var det värsta regeringen kunde göra med henne? Döda hene såklart. Men annars? Hon behövde inte så mycket mat eller sömn men då och då var det skönt att äta och sova som en människa men annars. Det kunde inte bli värre än att bo i skogen för att göma sig.

Sam hann inte läsa länge innan hennes mamma ropade på henne.
- Sam, någon knackade på, öppna dörren!, ropade hon från köket. Hennes röst var mörk och darrig, men ändå mjuk och vänlig. Med en suck reste sig Sam och travade ner för trappan igen till hallen och öppnade den tröga dörren och såg sig omkring, men ingen var där ute.
Just då hon skulle stänga dörren och gå tillbaka upp för att läsa fick hon syn på en rödhårig tjej. Det såg ut som om hon frös.
- Hej, du! Knackade du just på här?, frågade Sam vänligt och tog ett steg ut i det ösande regnet. Hon älskade regn, men hade aldrig tid med att göra något annat än jobba. Hon hade inte heller mycket vänner, kanske ett par. Egentligen störde det inte henne så mycket. Hennes jobb och hennes föräldrar var allt hon behövde.
Hon tyckte att hon kände igen tjejen, som om hon hade sett henne tidigare.

Hon såg ner men ryckte till när dörren for upp.
- Öhm hej. Ehh Nej. Stammade hon medan hon drog ihop sig.
- Jag menar jag har ingen bil utan var i närheten och jag är liksom långt hemmifrån.
Hon log blygt och såg sig om och sedan på kvinnan igen. De måste vara i samma ålder. Visst hon själv var flera hundra år men uttseende mässigt var hon 22. Hon lade armarna tätare om sig.
- jag heter Marry och jag undrar som sagt om jag kan få låna ett gästrum? Kanske några dagar? Jag har det jobbigt just nu.
Hon skrattade torrt medan hon sträkte fram handen. Marry vilket namn. Hon suckade för sig själv. Men det var bara att bita ihop och ta namnet som det kom.