Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel 1
~Harry’s POV~
Jag stirrar på mannen framför mig. Kommer inte på något att säga, något fientligt, så att han inte förstår vad jag känner. Känner blickarna bränna på ryggen. Känner bara för att kasta och slå på honom. Jag knyter händerna för att inte slå till honom framför mig. Jag ser hans stolta min och allt brister inom mig. Till slut blir allt för mycket för mig och jag slår till honom hårt i ansiktet så att hans läpp spricker. Jag ser hans chockade min. jag ryggar tillbaka på det jag har gjort. Jag känner mig sämre men försöker behålla mitt fientliga och arga uttryck.
”Varför Harry? Vet du hur mycket skit du kommer får för det här?” frågar Hermione med en mammig ton som stör mig lite.
"Bra jobbat", säger Ron stolt och ler stort. Han jublar lite innan Hermione ser surt på mig och Ron. Jag slår till honom igen i magen så att all luft går ur honom.
Jag trycker upp honom mot väggen och viskar i hans öra, "Hoppas du brinner hela vägen ner i helvetet nu. Hoppas du mår skit", släpper ner honom och han landar i en hög på golvet. Jag ser hårt på honom och vänder mig om. Ser hur Dumbledore är på väg mot folksamlingen så jag stannar. Jag ställer mig så långt bort från Draco jag bara kan komma utan att komma utanför cirkeln folksamlingen har gjort runt oss, vid en vägg. Folket delar på sig när Dumbledore kommer närmare och tillslut står han framför mig.
"Vad har hänt här?" frågar Dumbledore och ser först hårt på mig och sen på Draco. Jag ser utmanade på Draco men ger till slut upp då jag vill gå och träna.
"Jag slog till Malfoy och han försvarade sig inte så hans läpp sprack och då slog jag han i magen. Sen tryckte jag upp honom mot väggen", svarar jag surt. Stirrar utmanande på unge Malfoy.
"Ni båda får straffkommendering hos mig. Från början imorgon kväll. Då ska ni prata ut. Kom till mig klockan sju, Malfoy och Harry", säger Dumbledore och går.
Jag ser surt på honom och går sedan ut genom porten. Går med arga steg ner mot sjön för att gå runt den och rensa tankarna. Hör hur någon kommer efter mig, så jag väder mig om och ser inte Ron eller Hermione, den som kommer är ingen mindre än Draco Malfoy.
”Vad fan vill du nu?” morrar jag fram och ser surt på honom, orkar fan inte dölja mina känslor längre men jag har inget val. Jag måste dölja mina känslor för honom, han kommer få reda på mina känslor tillslut men det får ta ett tag innan han gör det. Jag mår mer och mer dåligt för att dölja mina känslor för Hermione och Ron. Hon kommer få ett utbrott och sluta prata med mig om hon får veta. Samt dra Ron till hennes sida och det vill jag inte. Jag kommer bli helt ensam då.
”Jag vill bara kolla så att du mår bra men det vill du tydligen inte, Harry”, säger han, som jag alltid i mina tankar kallar Draco, och ser oroligt på mig. Jag suckar svagt men ser att han märker det.
”Dra Malfoy. Snälla. Bara dra. Jag orkar inte mer”, viskar jag fram och vänder mig bort för att inte visa honom att tårar börjar stiga i ögonen på mig. Jag märker att han stannar kvar en stund och velar om han ska stanna eller inte men går sen. Då släpper jag ut ett skakigt andetag och känner hur tårarna rinner. Börjar snyfta fortsätter gå runt sjön en bit innan jag sjunker ihop och börjar skaka av snyftningarna som rister i min kropp.
När jag kommer till porten igen så märker jag hur sent det har blivit. Klockan är efter elva. Jag kommer få trubbel om Snape kommer på mig eller om Argus kommer på mig, det kommer bryta ut ett helvete. Men som tur är kommer jag till uppehållsrummet utan att stöta på vare sig Argus eller Snape.
”Körsbärsblommor”, säger jag tyst och ser mig omkring. Försöker att väcka Den tjocka damen men det verkar inte funka så jag går fram till tavlan och knackar lätt på den, säger lösenordet och hon öppnar dörren sömndrucket. Jag hör hur dörren stängs och ser mig runt i uppehållsrummet och det är endast jag där och Ron.
”Så du kom nu”, säger Ron trött och gäspar stort. Jag ler svagt och sätter mig i en fåtölj framför den sprakande brasan och märker hur mycket jag fryser. Jag ser på Ron.
”Borde inte du sova. Klockan är ju halv tolv”, säger jag samtidigt som jag tittar en snabbis på klockan.
”Jo. Men jag ville bara kolla så att du var okej”, svarar Ron gäspandes och börjar gå upp mot sovsalarna. ”Är det ok, om jag går och lägger mig?” Jag nickar, behöver få vara ifred med mina känslor. Han går upp till sovsalarna och jag blir ensam kvar med mina tankar.
”Hur ska jag göra med mina känslor för Draco? Och hur ska jag kunna avvisa Ginny på ett snällt sätt? Det kommer inte gå. Hon kommer att hata mig. Hur kommer Hermione och Ron ta det?” frågar jag mig själv och slår händerna för ansiktet och känner hur tårarna börjar strömma igen. Samtidigt som Harry sitter där så sitter Draco och funderar med. ”Jag orkar inte mer. Jag vill för fan bara sluta andas så blir allt bra. Fast det blir det ju inte. Lord Voldermort vinner ju då”, mumlar jag för mig själv med gråten stockandes i halsen. ”Fan med.”
Jag vaknar av att jag hör stoj och skratt. Sätter mig yrvaket upp och ser att jag somnat i uppehållsrumet.
”Låt honom vara”, ropar Hermione. ”Om ni inte låter honom vara snart ger jag er straffkommendering”, fortsätter hon argt. Hon vill bara få bort alla.
”Japp. Låt honom få plats att andas på”, fortsätter Ron och puttar undan personer så att han och Hermione kommer fram. De börjar dra sig undan för de vill inte ha straffkommendering.
”Hur mår du?” frågar Hermione oroligt och ser snabbt på Ron innan hon ser på mig. De utvecklades en orolig blick som de tror att jag inte såg den och det ska de få tro.
”Det är bra. Bara lite trött”, mumlar jag och gäspar, sen ställer jag mig upp. Jag vinglar till för att blodet åkte ner från huvudet för fort men åter får snabbt balansen. Skakar på huvudet åt Hermione och Ron som stod bredvid mig för att ta tag i mig om jag skulle trillat. Jag går ut från uppehållsrummet och börjar traska ner mot stora salen.
När jag är nära stora salens dörrar så märker jag hur Draco kommer så jag stannar. Ser hur Hermione och Ron ser snabbt på varandra igen.
”Gå i förväg ni. Jag stannar här lite. Jag ska prata med Malfoy om igår”, säger jag och pekar mot dörrarna till stora salen. ”Gå nu. Jag klarar mig.”
De går, om än motvilligt, in i stora salen. Jag väntar på att Draco kommer. Han skickar också in sina kumpaner i stora salen. Jag går sakta fram till honom, känner hur magen kurrar. Det luktar underbart från stora salen, luktar bacon, toast och den underbara doften från nybryggt kaffe. Jag hör stegen eka från Draco när han kommer mot mig, då de flesta sover eller är redan i stora salen, då det är lördag och klockan är endast kvart över nio.
”Vad vill du, smutskalle älskande idiot?” frågar Draco, som jag alltid kallar honom i mina tankar och ser han ser surt på mig.
”Jag ville bara säga tack för att du kollade till mig igår. Förlåt för att jag slog dig. Jag vet inte varför jag gjorde det eller vad som flög i mig. Jag är ledsen för det”, säger jag tyst och ser lite lätt på honom under min lugg. Jag märker hur det växer och blir längre utan att jag gör något. Jag hör en flämtning och ser på Draco, han ser helt chockad ut. Draco har inte heller gjort något för då skulle han inte varit chockad.
”Du är en metamorfmagus. Du måste prata med Minevera McGonagall och Dumbledore om det. Nu. Du är en av de få som är det. Du måste lära dig att kontrollera det”, utbrister han högt och ler stort mot mig och jag känner hur fjärilarna i magen börjar hoppa och studsa.
”Varför bryr du dig?” frågar jag argt och ser surt på honom. Ser hur Hermione och Ron kommer och blir chockade över att se mig med långt hår. De kommer fram till mig och ser med en vördnadsfull blick på mig. Jag hör hur magen kurrar igen.
”För att det är så ovanligt med metamorfmagusar. Du är en av de få som man vet är det på några år. Tonks är ju metamorfmagus med. Och så du”, säger Draco stolt över att han vet det.
”Det stämmer. Du måste gå till Dumbledore nu”, säger Hermione och håller så hårt i Rons hand så att han grimaserar av smärta. Min mage kurrar högt igen och jag är så sugen på kaffe. ”Först ska du nog äta med tanke på din mage kurrar.” Jag nickar och ler svagt.
Jag sitter och dricker en kopp med kaffe, fat jag är ”bara” inne på min femte kopp, och äter bacon i massor. Känner mig stolt för att Dracos stenfasad försvann när vi märkte att jag är metamorfmagus. Jag hör allt skrammel och röster som om de kommer långt ifrån om det inte kommer från mina kompisar. Jag känner mig himmelskt stolt över mig själv. Det känns overkligt att jag är en metamorfmagus.
Mugglarportalen