En man som heter Dumbledore

Titel: En man som heter Dumbledore
Författare: YES
Språk: Svenska.
Ragting: G (det ända är väll att det kommer finnas vissa svordomar ibland men inget grovare en fan, jävlar och liknande.)
Kapitel: Hittills har jag skrivit tre stycken och håller med det fjärde.
Genre: Humor typ. (Haha hoppas det inte bara är jag som förstår sig på min natthumor.)
Perspektiv och tid: Det kommer utspela sig under Harry, Ron och Hermiones sjätte år, jag kommer dock inte följa händelserna i Halvblodsprinsen ett dugg. Dessutom kommer jag då och då ta med folk som tex borde ha gått ut skolan redan eller som är döda.
Kommer väll inte ha någons direkta perspektiv men det mesta kommer kretsa vår älsklings trio.
Handling: Det hela handlar om allt sjukt Dumbledore har lyckats göra under sin tid på Hogwarts. Så om ni undrar vem kentauren Bertil är, hur det gick till när trion gick vilse under en orientering, varför en stenstaty vill döda Harry till varje pris, och mycket, mycket mer bör ni läsa det här fanfictionet.

Haha!!! Jag vill läsa!

Läser gärna

KAPITEL 1.

Hur man går vilse utan att man går vilse.
_______________________________________

Orientering? Orientering? ORIENTERING?!

Att säga att eleverna var chockade var en underdrift.
Att påstå att reaktionerna varierade var också en underdrift.
Det var snarare som ett enormt stormigt hav av reaktioner!

Några satt och dunkade huvudet i bordet (bland annat Nevill som även tycktes ha mumlat något i stil med "jag som inte ens han bli sjutton!"

Andra verkade rent av glada (bland annat Hagrid! För, ja. ALLA skulle delta...)

Vissa argumenterade högljutt emot det (bland annat Snape, som han inte vill riskera att behöva duscha efteråt då det totalt skulle förstöra hans frisyr som han kämpat i år med!)

Och visa var helt enkelt bar förvirrade.

Men trots alla mot argument hade Dumbledore bestämt sig! Idag skulle det bli orientering!
Och där med basta! (Eller som Dumbledore själv brukade säga "och där med pasta!" eftersom att han älskade pasta... Speciellt med lite tomatsås till.)
Så hur mycket Snape en förklarade att års av arbeten skulle försvinna så hade Dumbledore bestämt sig. Dessutom hade han sätt till att ALLA skulle delta.

Det var dags.
Alla stod bereda vid den förbjudna skogen där det hela skulle äga rum.
Dom var endast utrustade med kompasser och kartor då trollstavar hade beslagtagits för att undvika fusk.
Det var några sekunders tystnad... Och sen några sekunder till...
Och sen var det igång!

Nevill lyckades faktiskt klara sig i 7 minuter. Sedan snubblade han på en blomma och fick egna resten av dagen på sjukhusflygen.

Snape hade olyckligt nog råkat gå under ett träd som var helt fullt med gnochvissor som kastade stenar på honom!!!
Turligt nog hade hans hår blivit så fett genom åren att det faktiskt hade blivit som ett lager gelé ovanpå hans huvud! Så Snape kunde lugnt traska vidare.

Vår kära trio skulle självklart orientera tillsammans! Ron hade lyckats övertala dom båda att få hålla kartan. Det fanns bara ett problem. Ron kunde inte ett skit om kartor. Inte kompasser för den delen heller.

"Men jag säger ju att den är trasig!" Utbrast Ron frustrerat.
Hermione suckade och fortsätter att prata i ungefär det tonläget som man har när man pratar med en ovanligt trög 5 åring.
"Nej, Ron. Det är MENINGEN att pilen ska röra på sig."
"Men hur ska jag då kunna gå efter den om den hela tiden rör på sig!?" Utbrast Ron och förtydligar det han nyss sagt genom att slå ut med armarna och råkar då även slå till Harry i ansiktet.

Tänk dig då en halvtimmes version av den diskussionen.
Tro mig, Harry kan intyga att du inte vill vara med om det.

Men hur som helst, efter en halvtimme hade dom gått helt vilse. Tillslut bestämde sig trion för att slå sig ner mitt i skogen och hoppas på att ingen varulv skulle äta upp dom.

Men tiden tycktes gå sjukt långsamt! Det kändes som det gått dagar! (Eller okej, egentligen hade det väll gått en kvart eller nått.)

Tillslut reste sig Hermione upp.
"Det tycks se ut som att vi kommer leva här i resten av våra liv... Lycka till grabbar men nu tänker jag starta ett självständigt liv." Och med dom orden reste hon sig upp och började gå runt lite i skogen.
"Jag tänker också skaffa mig ett eget liv! Jag behöver inte er!" Sa Ron och gick. (Och ja, det berodde mesta dels för att han fortfarande var sur över det med kompassen.)
Harry satt dock lugnt kvar på en sten.

Efter sisådär 20 minuter kom både Ron och... En groda?
Dock visade sig dock att grodan var Hermione.
"JAG HAR ETT NYTT LIV NU!" Utbrast hon dramatiskt.
"ETT NYTT LIV UTAN VARKEN MAGI (eller okej lite kanske...) ELLER ER TVÅ!"
"DET HAR JAG OCKSÅ! NU ÄR JAG DEL AV NÅGOT STORT! JAG BEHÖVER INTE ER LÄNGRE! JAG HAR NYA VÄNNER!" Sa Ron.
Harry tittade frågande från den ena till den andra.
"Och om ni nu tjatar så kan jag faktiskt berätta att jag är förlovad också!" Fortsatte Hermione.
"Och jag har en ny familj." Sa Ron.
"Och jag har ett jätte framgångsrikt jobb!" Utbrast Hermione.
"Och jag.."
"Det är inget emot att jag..."
"Fast jag har ju.."
"Som om det är något att skryta med när jag har.."

Ungefär så fortsatte Ron och Hermiones diskussion. Harry anade att dom båda INTE hade släppt kart-och-kompass-bråket.

"Hur kan ni ha en ny familj, vara förlovade, och ha ett jobb om vi är mitt i en skog långt från civilisationen?" Utbrast plötsligt Harry och avbröt deras bråkande.
Hermione och Ron vände sig mot Harry som att dom precis kommit på att även han var där.
"Alltså. Ni vet. Jag har alltid gillat grodor. Så... Jag liksom... Förvandla mig till en groda. Dom är faktiskt mycket mer intelligenta en er!" Förklarade Hermione.
"VA?!" Utbrast Harry och Ron i kör.
Harry muttrade något i stil med "Intelligentare en oss..." och såg ytterst förolämpad ut.
"Men... Hur blev du en groda då?" Frågade Ron.
"Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här men... Jag är liksom en animagus..." Sa Hermione.
"Så av alla djur du kunde valt att kunna bli väljer du en groda!?" Utbrast Ron.
"GRODOR ÄR FAKTISKT JÄTTE SNÄLLA...!" Utbrast Hermione sårat.
"JAHA!! MEN DET ÄR SVAMPAR OCKSÅ!" Vrålade Ron.
Hermione och Harry tittade konstigt på honom.
"Jaha. Okej, hon får alltså vara en groda, men jag får inte gilla svampar!" Sa Ron surt.
Hermione skakade långsamt på huvudet.
"JAG ÄR FAKTISKT DEL AV EN SVAMP-FLOCK NU!" Utbrast Ron.
"Svampar levde, sist jag kollade, INTE i flock!" Utbrast Hermione.
"Och, sist jag kollade, var INTE grodor intelligenta!" Utbrast Ron.
"Idiot." Mumlade Hermione innan hon reste sig upp.
"Hur som helst tänker jag dra nu! Jag har viktigare saker för mig!" Sa hon, blev en groda och hoppade ner i en damm.
"DET HAR JAG OCKSÅ!" Sa Ron och gick surt in i skogen.
Kvar satt en ytterst förvirrad Harry.

När Hermione tröttnade, efter ungefär en halvtimme, på att simma runt i en vattenpöl med andra grodor, och när Ron hade tröttnat på att ensam stå och pratat med ett par flugsvampar bestämde sig båda för att gå tillbaka där dom lämnat Harry.
Men Harry var inte ensam. Bredvid honom satt en kentaur och spelade gitarr.
Vad Harry hade gjort under den där halvtimmen, hur han lyckades träffa en kentaur, och hur kentaurer kan spela gitarr, det kommer vi troligtvis aldrig få reda på.
Hur som helst satt kentauren, som för övrigt var rätt duktigt på att sjunga, och spelade "Tom Dooley".
"Hang down your head T..." Började kentauren sjunga innan Harry avbröt honom.
"TOM DOLDER!"
Kentauren såg ytterst irriterad på Harry som spelade helt oskyldig och oförstående.
Efter att blängt surt på Harry en minut eller så bestämde sig kentauren för att fortsätta igen.
"Hang Down your head and cry.
Hang Down your head T..."
"TOM DOLDER!"
Om blickar kunde döda hade Voldemort vunnit vid det har laget. Kentauren tycktes försöka berätta alla sett han ville döda Harry på just nu genom att bara använda blicken. Men Harry såg lika oförstående ut som innan och kentauren började om efter ett antal sura blickar mot Harry.
"Hang Down your head T..."
"TOM DOLDER!"
"Nu pallar jag inte det här längre!" Muttrade kentauren och reste sig upp.
"Ingen respekt för konsten. Igen respekt alls!..." Muttrade han och gick iväg.

Ron och Hermione som stått och betraktat hela händelsen gav Harry en frågande blick.
"Det där var Bertil. Rätt cool och tålmodig kille, men han står verkligen inte ut när man rättar honom när han sjunger fel..." Förklarade Harry.
"Okej..." Svarade Hermione innan hon fortsatte.
"Grodor må ha bättre IQ en er, vilket det inte krävs så mycket för." Det sista mumlade hon men Harry, som ändå hade hört, såg överdrivet förolämpad ut.
"Men dom är sjukt trista. Dom vet inte vad fredagsmys lördagsgodis och sovmorgon är! Jag upprepar! DOM VET INTE VAD FREDAGSMYS, LÖRDAGSGODIS OCH SOVMORGON ÄR!" Avslutade Hermione.
"Okej. Så du kom tillbaka för att du inte skulle få något godis på lördagarna?" Frågade Harry.
"Eller veckopeng!" Muttrade Hermione.
"Så varför kom du tillbaka då?" Frågade Harry Ron.
Ron skruvade obekvämt på sig och tittade skamset ner i marken.
"Joo... Typ.. Liksom jag blev ju rätt bra med vän med herr och fru svamp..." Hermione tittade frågande på Ron som ignorerade det och fortsatte.
"Men... Jag skulle typ 'skämta' med herr svamp så jag använde en grodbomb från zoonks för att göra honom till en groda... Grejen vara bara att den typ innehöll svamp utrotningsmedel... Så han typ 'försvann'..." Mumlade Ron.
Harry stirrade chockade på honom och brast ut i gråt.
"JAG TRODDE ATT DU VAR MIN VÄN!" Lyckades han få fram genom gråten.
"MEN DU ÄR EN MÖRDARE!"
Hermione skakade på huvudet.
"Det är bara en s.v.a.m.p Ron har ”mördat” Harry... Överdriv inte." Sa hon.
Harry stirrade chockat på henne som att hon nyss hade sagt 'det var bara ett litet oskyldigt barn Ron ”mördade”
"BARA?!" Utbrast Harry.
"JAG KAN INTE FÖRSTÅ HUR DU KAN VARA SÅ KALLBLODIG HERMIONE! HAN HADE FAMILJ! HAN HADE VÄNNER! OCH FRAMFÖR ALLT! JAG OCH HERR SVAMP LITADE PÅ RON! MEN VI HADE FEL, HAN SVEK OSS!" Skrek Harry och brast ännu en gång ut i gråt.
"Harry. Du har aldrig ens träffat den där ”herr” svamp. Herr svamp har bara Ron inbillat sig existerar. Du vet att han börjar hallucinera när han uppehåller sitt konstanta ätande i en timme eller så." Svarade Hermione.
"OCH DU FÖRNEKAR HONOM OCKSÅ! JAG OCH HERR SVAMP VAR SOM BRÖDER I ALLT UTOM BLOD." Skrek Harry men rösten svek honom i slutet och han började gråta hysteriskt.
Hermione skakade på huvudet och tycktes bestämma sig för att hon lika kunna ge upp den här konversationen och vände sig mot Ron istället.
"Så... Vad gör vi nu då?" Muttrade hon.
"Med Harry eller att vi sitter fast i en skog?" Frågade Ron.
"Båda 2..." Svarade Hermione, kastade en blick på den hysteriskt gråtande Harry och la efter det till "eller kanske mest Harry..."
"Joo, det har du nog rätt i..." Svarade Ron.
Hermione gjorde det ända logiska i den här situationen, alltså, hon tog tag i Harrys axlar och skakade honom.
"Sansa dig människa!" skrek hon.
Ron såg förfärad ut.
"Vi kanske ska försöka utan... Våld?" försökte han.
"Tråkig du är..." Muttra Hermione men släppte tag Harry som ramla om kull.
Harry som rest sig upp började gråta igen.
"Grabben är ju hopplös..." Muttra Hermione.
"Men ni fattar inget... Det är så jävla jobbigt nu med att vara tonåring och ha humörs svängningar och allt! Det är som en jävla bergodalbana!" Utbrast han.
"Jag tror jag förstår... Det är samma sak med min hunger! Den går bara upp och ner... Oftast ner.." Sa Ron.
"Okej. Jag har ändrat mig NI är hopplösa." Sa Hermione.
"OCH HERMIONE! Du ska inte säga nått! Du fattar inget!" Skrek Harry som en trotsig tonåring som skrek åt sina föräldrar.
"HARRY FREKING POTTER! DU SÄGER INTE TILL MIG VAD JAG FÖRSTÅR OCH INTE FÖRSTÅR!" Skrek Hermione i falsett och knöt nävarna.
Ron duckade bakom en gammal trädstam tillsammans med kentauren Bertil, som hade varit i närheten när Harry och Hermione börjat bråka och ansåg att det var bäst att ta skydd så fort som möjligt.
"DET ÄR SÅ HIMLA TYPISKT DIG HERMIONE! DU SKA ALLTID VARA SÅ HIMLA BOSSIG!" Skrek Harry.
"Åhh. Och det säger pojken-som-tror-att-han-är-nått!" Skrek Hermione tillbaka.
Precis när dom började skrika samtidigt på varandra kom Hagrid mitt in i tumultet.
Efter sisådär 5 minuter märkte Bertil och Ron honom.
"HAGRID!" Skrek Ron och kramade om Hagrid.
"Rädda mig från dom där galningarna!" Sa han med en menande blick mot Hermione och Harry.
Bertil sträckte hjälpsamt fram gitarren.
"Du kan behöva den här," sa han och det var nått i hans röst som fick en att förstå att det inte hade nånting med musik att göra.
"Lugna ne er." Sa Hagrid och drog isär Harry och Hermione som hade fullt upp med att vifta med armarna och sparka varandra på smal benen.
Hermione och Harry verkar först då märka att Hagrid faktiskt var där.
"Men. Hur hittade du oss?" Frågade Hermione chockat.
"Min stuga är 10 meter bort..." Sa Hagrid.
"Oh... Jaha..." mumlade Harry.
"Så... Vi är typ 40 meter från skolan?" Frågade han.
"Ja." Svarade Hagrid.

Sen så stod dom där tysta ett tag innan Ron bröt tystnaden.
"Nån mer en jag som är sugen på lunch?"

Så dom började alla gå mot skolan. Tanken på mat gjord Ron genast munter.
Hermione och Harry slöt fred och Bertil gick till och med på att göra ett engångs undantag, och sjunga "Hang Down your head Tom DOLDER" för att fira att dom hitta ut från platsen som var "långt in i skogen". (Nån muta nämligen Hagrid till att ändra lite i historien, host-Harry-hosthost.)
När dom kom in i skolan kom dom precis i tid till middagen där priset även skulle delas ut.
Dock skulle de vänta lite ett tag då halva skolan stod i kö till duschen.
Snape var däremot väldigt nöjd eftersom att han var den första till matsalen, då han inte hade duschat, och därför hade möjligheten att ta några sånna där ost-räkor som alltid var slut för länge sen när tallriken kom till honom, då McGonagall var en väldigt stor ost-räks älskare.

När alla elever äntligen var samlade så höjdes spänningen. Vem skulle vinna priset för Hogwarts orienterare?

När det var dags reste sig Dumbledore upp och harklade sig. Hela salen tystnade. Till och med Monica från tredje års kursen höll tyst.
"Det har blivit dags att utnämna vinnaren." Sa Dumbledore dramatiskt.
Tystnaden var öronbedövande. Man skulle kunna höra om någon tappade trollstaven. (Vilket någon faktiskt gjorde...)

Dumbledore tog fram den flammande bägaren, som i vanliga fall brukade användas till tävlingen i magisk trekamp, men som nu med några tekniska ändringar, nu istället skulle avgöra vinnaren.

McGonagell gjorde sig bered att resa sig upp för att ta i mot priset då hon enligt sig själv alltid hade varit den bästa på sport.

Lappen med vinnarens namn flög upp från elden i bägaren och Dumbledore fångade den smidigt.
"Hogwarts. Vi har ett resultat." Sa han och drog ut på det några sekunder.
"SEVERUS SNAPE!" Skrek han ut.
Halva salen applåderade medans resten fortfarande var förlamade av chock.
McGongagel stannade mitt i steget då hon hade varit övertygad om hon skulle vinna. Hennes breda överlägsna flin var spår löst försvunnet. Nu såg hon istället väldigt dum ut där hon stod med gapande mun. Hon gick snabbt till baka till sin plats och mumlade nått i stil med "fusk säger jag, fusk!"
Snape såg minst lika chockad ut men reste sig en aningens vingligt upp och gick fram till Dumbledore, röd som en tomat i ansiktet.
"Severus Snape van priset för Hogwarts orienterare eftersom att han var den första att komma fram till stora salen, då det var målet!" Sa Dumbledore med en hemlighetsfull glimt i ögonen.
Snape tog emot priset och gick tillbaka till sin plats och satt sig bredvid en väldigt, väldigt, VÄLDIGT sur McGonagell.