Syrets tid - År 3000

(Privat)

Sedan 2079 fanns det inte något som hette friskt gratis syr. Träden nästan försvann och de som var kvar låstes in i en stor kupol som inte släppte ut något Istället skaåades O2-masken En mask man trädde över munnen samt näsan och man hade syre för att andas in.Men haken var att det var dyrt och smugglare stal masker för att sälja dem att bli rika på dem.
Hundra år senare började man tala om syrets tid vilket var innan det blev en vara för att säljas och sagor berättades för barn.
Allt förföll och människor utväclades och klarade mer eller mindre av den skadde luften men de var fortfande tvunga att andvända dem.

År 3000:
Arida drog sig mot dörren medan hon tände en ciggarett medan hon suckade. Halo, i dag var hon tvungen att fånga den här personen. Att hon hade smitit genom Airdas fingrar gjorde henne sur.
Hon drog handen genom det röda håret och morrade dovt medan hon tilllut gick mot dörren och stängde dörren efter sig. Rocken fladdrade om sina fötter medan hon skuttade barnsligt ner för trapporna medan hon visslade glatt.
Airda hade levt över 1000 år. Solen hade gått ner medan hon gick ut från huset. Hon var den sista vampyren från syrets tid och hon hade börjat få tråkigt. Om hon bara hade något att göra. Mn att vra en dektektiv var inte roligt hela tiden.

Halo drog handen genom håret och satte sig på huk bredvid den slitna magnetsvävaren. Hon kikade in under vingen och svor tyst för sig själv. Den här skräphögen skulle inte flyga änge till om hon inte bytte ut den bakre magnetresistorn - och det kostade en hel del. Hon suckade, reste på sig och gav vingen en sur spark. Hon fick helt enkelt hoppas på att den skulle klara den här transporten också.

Hon såg på stapeln med trälårar. Hundratals masker, sjukt mycket pengar. Frestande, men alldeles för farligt för hennes smak. Bara att börja packa.

Hon kom fram till planet och lutade sig tillbaka och såg ner på Halo.
"Halo?" Hon höjde ena ögonbrynet och hon log.
"Jag heter Arida och jag är polis. Jag skulle vilja prata lite med dig."Hon flinade lite och drog upp en ny ciggarett och tände den medan hon blåste ut en svag slinga rök.

Halo ställde försiktigt ner den sista låren, och sträckte på ryggen.
"Prata på du, men inte med den där cigaretten i munnen. Bensin är visserligen både sällsynt och dyrt, men ångorna brinner fortfarande bra."
Hon vände sig om och lyfte på ett ögonbryn, la armarna i kors.
"Vad vill du? Jag har alla papper i ordning, om det är dom du vill se."
Ingen mening att nämna att de inte var utfärdade av regeringen utan av en förfalskare på trettonde gatan...

"Du ljuger. Iallafal på sätt ovh bis. Du är smugglare och jag har letat efter dig i några år nu. " Hon tog ett hårt tagom hennes arm och höll hennes arm.
"Papper du vet att de inte existerar utan det är hologram som räklnas och jag var inte född igår." Hon fnyste.
"Jag är äldre än standen själv."

Hon ryckte till när kylan nådde genom jackan.
"Herrejisses, du behöver kolla upp din blodcirkulation. Fast är du äldre än den här stan är det antagligen bedrift nog att över huvud taget stå upp."
Helvetes jävla skit. Hon hade kunnat smita undan rättvisan så långt, och så skulle hon åka dit precis innan en så viktig transport. Nå, än var inte loppet kört. Hon stack handen i fickan och tryckte på låsknappen på nyckeln, och godsluckan åkte igen med en smäll. Sedan bröt hon av den rostsköra brickan och gjorde en liten grimas bakom syremasken när den gav henne en stöt.
"Så, nu är svävaren låst. Ska vi ta det här här, eller någon annanstans?"

Hon skrattade lätt och två längre tänder visades och hon skakde på huvudet.
"Jag vet att jag är kall men det går inte att kollas upp." Hon tog fram ett par handklovar och dinglade med dem. Hon var gammalmodig av sig. "Jag är inte en girig polis. Mer som en snäll polis." Hon suckade och såg på henne och log. "Jag ska berätta lite för dig hos mig.Det är viktigt att du följer med."

Halo kastade en blick på Aridas tänder och tog ett steg tillbaka. Så långt bak hon nu kunde komma med armen i järngreppet.
"Vadå 'hos dig'? Jag kanske är smått kriminell, men jag är inte självmordsbenägen. Och jag har definitivt inte tänkt bli din middag."
Så kastade hon en blick på handklovarna.
"Var hittade du dom där, förresten? På museum?"

Hon såg sur ut och låste fast henne och log.
"Jag tänk inte äta dig. Jag lovar." Hon började gå och såg på henne. "Jag lovar vi ska bara prata." Hon såg på henne med en lugn blick.

Hon grimaserade när den kalla metallen slöt sig runt hennes handleder. Hon hade kunnat slåss, men vem vet vad som hade hänt då?
Hon följde med med vaksamma steg, och hon tvingade sig själv att ignorera alla flyktimpulser: En armbåge i solar plexus, förflyttning till höger, rotera, händerna runt nacken på vampyren och så ett knä i ansiktet som avslutning. Hade fungerat bra om det inte varit för vampyrdelen. Människor kunde hon ta, men vampyrer hade hon inte direkt någon erfarenhet av.
"Har jag något val? Och hur kommer det sig att vi inte kan prata på polisstationen? Om du nu alls är polis..."
Kvinnans lungnande blick hjälpte inte nämnvärt.