Love all around the corners [SV]

Titel: Love all around the corners
Språk: Svenska
Rating: PG (tror inte att det kommer finnas några våldsamma scener)
Färdigskriven: Nope, har knappt börjat. o.o
Handling: Cathrine Blackwood är en normal mugglar flicka, på 11 somrar, hon bor i ett hus på fyra personer, hennes mor, far och tvillingsyster Juliana. Efter att Cathrine varit på ett läger på en vecka återvänder hon hem, men när hon kommer dit håller hela hennes liv på att förändras. Plötsligt kommer det ett brev som säger att Cat är en häxa och att hon har blivit intagen till en skola vid namn Hogwarts, först tror Cathrine att det är ett skämt, men när det visar sig vara sant åker hon till Hogwarts.
Väl på Hogwarts får Cathrine svårt att hitta vänner, hon har aldrig i sitt liv behövt göra det, hon har alltid haft sin tvilling Juliana som bästa vän. På något sätt får hon i alla fall tre vänner som förändrar hennes tid på Hogwarts 1. David, en mystisk med charmande kille som går en årskurs över Cat, 2. Aaron, en snäll och omtänksam pojke som är vän med David, och 3. Emilie, Aarons flickvän.
Snart upptäcker Cathrine två hemligheter om David, den första är att han är en varulv, och den andra är för underlig för Cathrine att förstå.



Hoppas att det finns intresserade läsare någonstans där ute.

Intresserad läsare här, längtar efter mer ^^

JAG ÄR ABSOLUT INTRESSERAD (caps)

Tack så jättemycket för taggningen!! ♥
Beeeevaaaakaaaaaaar

Bevakar!

Låter bra, bevakar!

Låter awesome, bevakar! :'D

KLART JAG LÄSER!!!
VARULVS-POWER!

Ska se på de första kapitlarna om de faller mig i smaken.
Hur som haver verkar det som en bra story!

Läser!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Oj, det var många läsare. o.o
Måste bara säga att den här gången tänker jag ta der lugnt, inte snabba på händelser och sånt (gjorde det i min senaste ff och är inte riktigt nöjd, haha). Så ni får vänta er att det inte händer något i de första kapitlen.

Kapitel 1.
Cathrine Blackwood hade precis satt ner sin splitternya väska, som var proppfull med kläder, smink och annat nödvändigt. Hon hade hunnit packa ur hälften av sakerna innan Juliana Blackwood rusade in i rummet och slängde sig i sin tvillingsysters armar.
”Cat, jag har saknat dig. En vecka är alldeles för länge.” konstaterade Juliana, som inte släppte taget om Cathrine. Cathrine började få svårt att andas, Juliana nästan halvkvävde henne i den hårde, men omtänksamma kramen. Cathrine började flämta efter andan och Juliana drog sig undan med ett litet smygande leende på läpparna.
”Jag har saknat dig med, men för det behöver du inte krama livet ur mig” skämtade Cathrine med ett stort flin på läpparna.
Hon hade saknat Juliana, det hade hon verkligen. Men hon måste erkänna för sig själv att det hade varit skönt att vara utan henne ett tag, få stå på sina egna ben för en gångs skull. Hon älskade sin syster med hela sitt hjärta, och det kunde behövas ibland (Juliana hade en förmåga att säga vad hon tänkte rakt ut, vilket inte alltid var särskilt bra), och Cathrine var väldigt lättad över att få vara tillbaka under Julianas stora vingar. Men att vara borta från henne i en vecka hade varit enklare än vad Cathrine hade föreställt sig, visst hade hon haft fullt upp med att paddla kanot eller försöka få upp en eld, men hon hade inte alls spenderat så mycket tid till att längta efter sin syster som hon trott att hon skulle. Nu när hon var tillbaka med sin syster kunde hon komma på 100 anledningar till att aldrig åka från sin syster igen.
”Så vad gjorde ni? Träffade du någon snygg kille? Antagligen inte, jag känner inga snygga killar som går på scoutläger.” sa Juliana upphetsats medans Cathrine fortsatte tömma sin väska med kläder, som hon omsorgsfullt vek ihop och satte i den svarta byrån. Cathrine stod emot impulsen att rätta Juliana, det hade inte varit ett scoutläger, utan mer av ett äventyrsläger för tonåringar som gillade att vara i naturen.
Juliana satte på sängen som Cathrine inte använt på en vecka, täcket i sängen svart prytt med rosa blommor – lakanet var Julianas, det var Cathrines mamma som bytt ut Cathrines överdrag mot Julianas dagen efter att Cathrine lämnat dem för att fara på lägret. Väggarna var täckta med affischer som Cathrine hängt upp, citat från hennes favorit böcker, skådespelare från hennes favorit filmer och bilder från platser hon ville besöka (mesta dels från Amazonas i Sydamerika).
”Första dagen hade vi bara en massa barnsliga lekar, för att lära känna varandra, andra dagen får vi ut i skogen och lärde oss att sätta upp eld i skogen, kokade mat och tältade där. Dagen efter det for vi ut med kanoter i en flod, fjärde dagen var vi tvungna att stanna inne i stugorna som vi bodde, eftersom att det regnade. Den näst sista dagen lärde vi oss hur man bästa sättet kamouflerade sig i skogen och klättrade i träd. Den sista dagen hann vi inte göra något annat än att doppa oss i vattnet och fiska lite.” sa Cathrine, förklarade allting på kortaste möjliga sätt.
”Låter... Jätte tråkigt helt ärligt, men om man gillar sånt kanske det skulle varit roligt.” sa Juliana, ryckte på axlarna och gick ut ur rummet utan ett till ord. Cathrine suckade. Juliana var en typisk tonårstjej, även fast hon knappt var tonåring (de var både endast 11), hon hade ett otroligt bra sinne för mode, hade haft flera pojkvänner än vad Cathrine kunde räkna, såg ständigt på kärleksfilmer, samma sorts filmer som Cathrine hatade. I korta drag kunde man säga att Juliana var motsatsen till Cathrine.
Juliana kunde bokstavligen flörta sig igenom vilken situation som helst, vilket inte kunde vara så svårt med det bländande leendet, blonda spikraka håret och vackra bruna ögon som hon hade. Hon hade en smidig kropp som hon tränade regelbundet och hade ärvt deras mors självförtroende.
Till skillnad från Juliana var Cathrine inte vacker alls, men söt på sitt eget sätt. De delade samma nötbruna ögon och smidiga kropp, annars hade de inget gemensamt. Cathrine hade vågigt blodrött hår, som hon fått av sin far, fylliga läppar och skarpa kindben, som skulle sett snygga ut om det inte var för att hennes ansikte var alldeles för runt.
Även fast Juliana och Cathrine var tvillingar hade de helt olika personligheter, Juliana som spenderade sina fredagskvällar ute med sina kompisar, och Cathrine som hellre satte inne och läste en bok eller campade i skogen. Cathrine hade en hel bokhylla fylld med böcker och filmer, och Juliana hade en massa lådor fylld bara med smink och accessoarer.
Cathrine fortsatte packa upp sina saker, och när hon var klar granskade hon sig som snabbast i spegeln, kammade igenom håret en gång i ett försök att släta ut de vilda lockarna. Efter tio minuter gav hon upp, och gick ner en våning, tog till vänster och kom in i köket.
Hennes mor stod böjd över en kastrull och kryddade vad Cathrine gissade var en soppa, och vid det vita köksbordet satt Juliana och pratade på om en kille hon träffat under veckan. Bordet Juliana satt vid var ämnad för fyra personer, och runt om det stod det fyra stolar. Bakom Juliana var ett stort fönster som släppte in rikligt med ljus i rummet, lamporna som hängde i taket var släckta. Under Cathrines bara fötter kände hon det kalla trägolvet, som med åren färgats mörkbrunt av smutsen som deras mor inte lyckats få bort. På väggarna hände tavlor av olika motiv, en fruktskål, ett träd, en liten kattunge.
Cathrine hörde fotsteg bakom sig, och vände sig mot ljudet av fötter som klampade ner för trappan. Hon hörde hur fötterna tog till vänster och kom in genom dörröppningen (som alltid saknat dörr).
”Men hejsan min alldeles egna indian!” utropade mannen som kommit in i rummet, deras väldigt älskvärda far, hans blodröda hår var stod ut i alla vinklar efter en tupplur, han hade antagligen letat sig till köket efter doften av mat. Han gick fram till Cathrine och rufsade hennes hår. Sedan vände han sig mot sin fru och gav henne en snabb kyss.
Smeknamnet ”indian” hade Cathrine fått från sin far ända sedan hon var lite. Hennes far tyckte nämligen att Cathrine var vad man kunde kalla ”dagens indian” – hon spenderade nästan all sin tid ute, älskade klättra i träd eller berg och kände sig som hemma i skogen.

Några minuter senare var de alla samlade runt bordet och åt tyst sin mat. Cathrine skopade redan i sig en andra portion medans Juliana äcklat rörde runt i soppan. Deras far Louis hällde hungrigt i sig maten och log mot deras mor Rosie.
”Soppan smakar underbart, älskade Rosie” berömde Louis Rosie medans han fyllde på sin tallrik med mera mat.
Innan Rosie hann svara (hon skulle svarat med ”Det är tur att jag har en man som jobbar hårt, och får in pengar som jag kan köpa mat med.”) hoppade de alla till av ett hackande ljud. Det hördes som om någonting hårt gång på gång slängdes mot en glasskiva. Mycket riktigt. När Cathrine och resten av hennes familj vände sig mot ljudet fann de sig att se på det stora fönstret bakom Juliana. Cathrine var inte säker på om hon såg rätt, men hon tycktes se en hårboll med en näbb hacka mot rutan. Efter några sekunder insåg hon att det var uggla. Ugglan hade mjuka, duniga ljusbruna fjädrar och stora svarta ögon, den flaxade villt med vingarna eftersom fönstret inte hade någon fönsterbräda. I den böjda näbben höll den ett litet kuvert.
Cathrine vände sig mot sina familjemedlemmar, letade efter svar på detta konstiga beteende. Men alla i familjen Blackwood såg precis lika chockade ut. Juliana såg mesta dels rädd ut, hennes stora ögon var uppspärrade, och det såg inte ut som om blinkat på ett tag, hon satte och tittade bakom sin rygg mot fönstret, och verkade livrädd för att röra på sig. Louis verkade kontrollera sitt ansikte mycket bättre än de andra, han drog lugna andetag och funderade över vad som hände. Rosie såg sig osäkert omkring, som om hon letade efter en förklaring runt sig. Alla satte förstelnade på sina stolar, och den första som tog till ordet var Louis.
”Det ser ut som om den har något i munnen. Juliana? Kan du öppna fönstret och försöka ta det från den?” Louis röst verkade lugna dem alla, men Juliana var definitivt den räddaste bland dem. Hon svalde och nickade, sedan gick hon sakta fram mot fönstret, med ett snabbt ryck fick hon upp fönstret. Men innan hon ens hann försöka hjälpa det hade ugglan flugit in genom fönstret, och flaxade vilt upp i taket. Louis och Rosie gjorde sig beredda för att försöka fånga in djuret, men ugglan släppte brevet, som sakta singlade ner mot bordet. Sedan flög ugglan ut genom fönstret och lämnade familjen Blackwoods hus. Ingen i köket verkade veta vad som just hade hänt, och än en gång denna dag var deras far den första att komma tillbaka till verkligheten.
Han tog upp brevet från bordet och läste högt: ”Cathrine Blackwood”. Louis vände på huvudet mot Rosie och gav henne en oförstående blick innan han tyst räckte över brevet till Cathrine.
Cathrine - som för tillfället befann sig ett tillstånd där hon inte var säker på om det alltsammans var en väldigt konstig dröm, eller verkligen hände på riktigt - tog emot brevet med en skakande hand. Hon granskade framsidan, precis som hennes far läst högt stod det Cathrine Blackwood med svart bläck. På baksidan av kuvertet fanns ett rött sigill, utan att studera sigillet noggrannare vek Cathrine försiktigt upp kuvertet och drog ut brevet på insidan.

Kära Ms Blackwood
Vi har nöjet att meddela er att ni har tilldelats en plats vid Hogwarts skola för häxkonst och trolldom.

”Vad är det? Vad står det?” nyfiket gick Juliana sakta fram till Cathrine för att läsa över hennes axel. Cathrine stod förstelnad, igen (om möjligt ännu mer förstelnat än förra gången). Hon visste inte vad hon skulle tro, en del av henne ville tro att det var ett skämt, men det var som om en del av henne visste att det inte var det.
Juliana tog några steg bort från Cathrine och började skratta, deras mor och far gick fram till Cathrine för att fråga efter brevet, och Cathrine gav det stumt till dem. Juliana skrattade fortfarande, och kunde tydligen inte sluta.
”Tror du... På allvar... Ett skämt... Du skulle se... Ditt ansikte.” pressade hon fram mellan skratten, Cathrine började plötsligt skratta med henne. Såklart det var ett skämt, vad skulle det annars vara? Cathrine kunde inte förstå varför hon skrattade, kanske var det chocken som tvingade henne att skratta, eller så tyckte hennes undermedvetna att det var något roligt.
”Cathrine, jag tror inte att det här är ett skämt.” började Rosie långsamt, hon såg oroligt på flickorna som inte kunde hejda sina skratt, men när orden som Rosie sagt gick upp för både Cathrine och Juliana slutade de skratta, som om någon tryckt på en av knapp. ”Jag hörde om vår granne, förra året, deras son blev skickade iväg till någon skola som hette Hogwarts. Och jag har en känsla av att om någon ville skoja med er skulle de inte ta sig besväret att köpa en uggla.”
Cathrine rynkade ögonbrynen och tittade från sin mor till sin far. Hennes far såg bestämd ut, och verkade hålla med Rosie, och Rosie såg fast besluten ut, med en liten bit av rädsla i blicken.