I ödets grepp

Det här är min första fanfiction som jag lägger ut någonstans, hoppas någon vill läsa den!

Titel: I ödets grepp (tidigare Misery Loves Company)
Språk: Svenska
Författare: Fortune
Åldersgräns: Bror på, jag vet inte hur långt det kommer gå men om ni klarar Harry Potter bör ni klara det här. Fast mer svordomar kan förekomma!
Men jag förvarnar om det är något farligt
Antal Kapitel: 3
Utspelar sig: Jag har ändrat lite på åren, hoppas det inte gör något.. Året är 2014, Harry Potters äldsta son James går på samma klass som huvudpersonen i min historia.
Handling:
Faith har nyss flyttat från New York till England för att börja sitt sista år på Hogwarts. Hon har aldrig känt sig som hemma med sin familj och då hon börjar på Hogwarts förstår hon att det aldrig var meningen att hon skulle vara med sin familj. Hennes öde ligger i andra händer. En ny mörk makt är på väg över trollkarlsvärlden och den här gången kan inte Harry Potter rädda dem. Faith dras med in i ett äventyr som varken hon själv eller någon annan kan kontrollera. Kärlek och vänskap sätts på spel, kommer de goda vinna kriget, eller kommer mörkret för första gången ta över världen?
Följ med Faiths dramatiska år på Hogwarts tillsammans med Scorpius Malfoy.

Karaktärsbilder:



Lägger ut första kapitlet efter några kommentarer!

Verkar bra!

Här är första kapitlet då! Kommentera gärna vad ni tycker!

Kapitel 1

Jag hade aldrig känt mig som hemma.
Mina föräldrar och min bror pratade om saker som jag inte förstod mig på.
Vi hade ingenting gemensamt.
Fast de var väl ändå min familj. Eller?

Jag suckade tungt och dunkade regelbundet huvudet mot fönsterrutan. Träden speglades förbi mitt ansikte och solen sken på den klarblå himlen. Jag hade alltid varit emot att vi skulle flytta till England, men då jag inte var myndig hade jag inget att säga till om än.
”Faith!”
Jag ryckte till vid min brors ilskna röst och lyckades nätt och jämt väja undan från slaget riktat mot min arm. Det var inte första gången som jag försvunnit in i mina egna tankar, jag gjorde det hela tiden och min familj uppskattade det verkligen inte.
”Vad?” snäste jag och satte mig upprätt i sätet.
”Vi tänkte stanna och äta något om det är okej för dig.”
”Visst”, mumlade jag och lutade huvudet mot fönsterrutan igen. Jag hatade England, jag ville tillbaka till Amerika. Där hade jag mina vänner, eller dem som jag trodde att var mina vänner. Jag var inte säker på ifall de skulle komma ihåg mig efter att vi flyttat. Ingen hade ju hört av sig.
Vi stannade vid en liten kinesisk restaurang som min bror hade envisats om. Vi var tvillingar, men det märktes knappt att vi var släkt. Han var lång, bredaxlad och hade rufsigt blont hår. Ögonen var lika ljusblåa som vår pappas.
Jag däremot var ganska kort för min ålder, spinkig och långt mörkbrunt hår som kunde skifta svart i vissa vinklar. Mina ögon var små och lyste grönt. På näsan kunde fräknar uppstå på somrarna och min hy var betydligt ljusare än hans.
”Ska det inte bli roligt att få börja i nya skola då?” Min mamma var en envis, strikt kvinna. Hon hatade allting som hade med negativism att göra och om man sa emot henne kunde hon bli till ett åskmoln.
”Mhm”, svarade jag kort, nästan ohörbart då vi gick tillbaka till bilen efter vårt besök vid restaurangen.
”Jag tror det kommer bli häftigt, Hogwarts är klassificerad som den mest lärorika skolan i hela världen”, berättade min bror stolt. Jag kunde nästan se hur hövligheten sipprade ur honom. Mamma älskade honom, avgudade honom och skröt om honom. Jag var bara jag, någon som inte behövde uppmärksamhet men ändå alltid var där.
”Aiden vill du vara snäll och lägga den här i bakluckan?” Mamma räckte fram porslinsfiguren som hon köpt i souvenirshopen till min bror som genast tog emot den med ett brett leende.
Jag himlade diskret med ögonen, alltid skulle han göra sig till.
Snabbt var jag tillbaka i säkerhet i bilen tungt lutande i baksätet. Aiden hade inlett en konversation med min pappa om något som de ansåg vara nödvändigt. Själv plockade jag fram mina hörlurar ur väskan intill mina fötter och lade dem över öronen. Lika bra att jag försvann resten av resan.
Pappa hade åkt före oss till England för att göra i ordning huset som vi hade köpt i London. Han hade plockat upp oss vid flygplatsen en vecka senare och nu var vi på väg till mitt nya hem för en tid. Som tur skulle jag inte behöva vara där länge innan skolan skulle börja.
Jag ville inte byta skola, jag trivdes bra i New York. Fast skolan där hade inte varit ett internat, vilket betydde att jag hade träffat mina föräldrar nästan varje dag. Nu slapp jag det i alla fall så något positivt fanns det med flytten.
Det tog ungefär en halvtimme efter matpausen tills vi kom till vårt nya hus i utkanten av Londons centrum. Jag hade varit i London två gånger tidigare, en gång då jag varit tre på mormors begravning och andra gången på en studieresa. Vi hade inte fått besöka Hogwarts, men vi hade åtminstone fått bekanta oss med Diagongränden.
Om det var något som jag var bra på så var det att ignorera saker, vad det än handlade om kunde jag strunta i det. Vilket även var en sak som mamma hatade, allting jag gjorde gick mot hennes principer. Som i sin tur var något som jag älskade. Eller älskat då jag varit yngre, men nu då jag var äldre var det bara irriterande att ha henne omkring mig.
Huset var större än lägenheten som vi hade haft i New York. Ett tvåvåningsradhus med röda väggar och vita knutar. Ett sött vitt staket markerade hela vår gård som bestod av gräs och en grusgång som ledde till framdörren.
”Här kommer vi att trivas”, sa pappa och kysste min hjässa då han gick förbi mig in genom grinden till gården. Jag small igen bildörren bakom mig och tryckte händerna djupt ner i mina jeansfickor.
”Här”, sa Aiden och tryckte min illers bur i famnen på mig. Illern gav ifrån sig ett förolämpat pipande och burrade upp sin korta päls. Aiden gav ingen notis av min illers ilska utan fortsatte istället att packa ut sakerna från bakluckan av bilen.
”Saknar du inte din flickvän alls?” ville jag veta då jag tog min koffert från bakluckan i min lediga hand.
”Vi gjorde slut”, svarade Aiden lätt. Såklart att han inte visade några tecken på känslor, enligt mamma var det oartigt och omanligt.
Istället för att fortsätta konversationen drog jag med mig min koffert och illerns bur genom grinden och fortsatte upp mot huset. Aiden var en idiot. Mamma var en idiot. Pappa var … pappa.
Flyttmännen hade gjort ett bra jobb i alla fall, alla möbler från New York var redan på plats. Det luktade rent och nytt i hela huset, det doften gillade jag. Det var nog därför som jag älskade att shoppa nya kläder, de hade alltid en sån där unik doft.
Jag svor för mig själv att jag borde börja träna då jag försökte dra kofferten upp för trappan till övervåningen. Varför var jag född efter sommaren? Annars hade jag lätt fått upp kofferten med hjälp av magi och jag var för stolt för att fråga pappa om hjälp.
Irriterat drog jag pannluggen ur ögonen då jag äntligen kommit till mitt rum. Även det doftade nytt och rent. Jag hade fått en ny säng, en rund, något som jag hade önskat mig alldeles för länge. Nu skulle jag knappt få chansen att sova i den innan jag skulle flytta igen.
De hade inrett mitt rum redan, två av väggarna var lila och två vita. Dörren var träfärgad och sängen låg direkt under fönstret intill mitt skrivbord. Jag hade en stor walk-in garderob och mitt på golvet fanns en puffig matta. På samma vägg som min teve hängde fanns en stor bokhylla fylld med böcker.
Med en duns lät jag kofferten falla till golvet att hela övervåningen skakade. Min illers bur lade jag på skrivbordet innan jag satte mig ner på sängen med händerna knäppta i famnen. Tanken över att jag gillade rummet gjorde mig illamående, jag ville inte gilla rummet, fast jag gjorde det.
”Jag vet inte, Mushu”, sa jag åt illern som beskådade mig med sina små ögon. ”Kanske det inte är så farligt som vi först trodde.”
Hon gav ifrån sig något som lät som en låg fnysning innan hon rullade ihop sig och gömde huvudet under svansen. Hon gillade det inte.
Jag brydde mig inte om att packa upp min koffert, allting som fanns därinne skulle jag ändå behöva med mig till Hogwarts. Breven hade kommit för två dagar sedan ända till New York, min mamma hade varit överväldigad. Hon hade gått på Hogwarts, pappa hade gått på samma skola som mig och Aiden i New York.
”Jet Lag?” frågade Aiden som stod lutad i dörröppningen med armarna i kors över bröstet.
”Låten eller känslan?” frågade jag med ett leende.
”Känslan, syrran”, svarade Aiden och himlade med ögonen. ”Du har inte satt upp dina posters på emo-killarna än, konstigt.”
”Simple Plan är talangfulla, inte emon”, snäste jag och hoppade upp på fötter. Jag visste att han bara skojade med mig, men jag gillade inte då man skämtade om mitt favoritband.
Aiden höjde händerna i en försvarande gest. ”Ta det lugnt, jag skämtade.”
En mörk blick spred sig över mitt ansikte men jag lät bli att komma med en negativ kommentar ifall mamma kunde höra. Han kom alltid undan om han retade mig, om jag ens gav honom en blick fick jag nästan ett års utegångsförbud. Livet var orättvist.
”Jag tänkte gå till centrum, där lär finnas ett shoppingcenter”, fortsatte Aiden då jag inte sa något. ”Hänger du med?”
För att vara ärlig hade jag hellre stannat kvar på mitt rum med musik dunkande i öronen, men sen igen så hade mamma kommit över mig som en gam, eller tvingat mig koka mat.
”Hellre det än att jag stannar här”, svarade jag efter en stunds betänketid. Snabbt hade jag tagit på mig min svarta läderjacka och skuttat efter Aiden nerför trapporna till hallen.
Det fanns ingen skymt av varken mamma och pappa så jag och Aiden lät bli att leta upp dem för att säga vart vi skulle. Om de ville något kunde de ringa oss på mobilen.
Vårt kvarter var inte långt ifrån centrum, vi hade turen att kvarteret låg precis intill parken som ledde direkt till centrum. Det var endast någon kilometers länk som jag uppskattade mycket efter den långa färden från New York. Egentligen ville jag helst bara sova, men klockan var så lite engelsk tid så jag kunde inte tillåta mig själv till det.
”Vad vet vi om Hogwarts egentligen?” frågade jag min bror medan vi gick längs en bäck genom parken.
”De har elevhem, som jag tror att är indelade i fyra med egenskaper från ens egen själ.”
”Låter poetiskt.”
”Jag vill bli författare, det vet du ju”, flinade Aiden och bugade tillgjort för mig. Jag knuffade lätt till honom i armen att han skulle sluta skämma ut mig då ett par småungar stirrade mot oss från en lekpark precis intill oss. ”Det där med själ hittade jag på, men jag tror att elevhemmen är Gryffindor, Hufflepuff, Slytherin och Ravenclaw. Vi läste om Hogwarts i historian ifjol, kommer du inte ihåg?”
”Jag kan ha somnat den lektionen.”
”Du är lat”, konstaterade Aiden och slängde med huvudet att hans hår skulle falla perfekt på hans huvud.
”Jag är inte lat, jag njuter bara av att inte göra någonting”, svarade jag vist med ett tonfall som härmade vår tidigare historielärare.
Aiden gav ifrån sig ett hjärtligt skratt, egentligen var han riktigt okej ibland om inte mamma var i närheten. Jag och Aiden var som den kinesiska symbolen Taijitu som symboliserar Yin och Yang. Jag var förstås Yin, det kvinnliga och mörka, medan Yang föreställde min manliga bror och det ljusa. Fast allting mörkt har något ljust i sig, inte sant?
”Något mer vi borde veta om Hogwarts?” frågade jag då vi var i närheten av utgången till parken. Jag kunde se den stora glasbyggnaden som var shoppingcentret i London. Digiongränden fanns bara några kvarter österut därifrån, men jag och Aiden skulle dit först i om två dagar för att inhandla våra saker till det nya året. Tydligen behövde vi skoluniformer som vi inte hade haft i New York.
”Den legendariske Harry Potter gick där”, berättade Aiden lågt då en lång kvinna passerade oss med en väldig fart. ”Han som förgjorde Du-vet-vem.”
Jag ryste till, honom hade väl alla hört om. Voldemort, mannen som alla fruktade. Usch, jag kunde knappt stå ut tanken med honom fast jag aldrig sett honom eller nåt.
”Tur att vi bara måste gå där ett år”, sa jag lättat och stannade vid rött trafikljus medan bilarna körde förbi oss i sakta mak.
”Om du klarar av det, mamma var inte direkt glad över dina betyg.”
”Mamma är aldrig glad över något som jag gör”, svarade jag bistert. Det var sant, då jag börjat skolan hade jag ansträngt mig till hundra procent för att få fulla betyg i allting. Men det hade inte räckt, så jag hade gett upp och låtit betygen sjunka så lågt att jag varit nära på att gå om en klass.
Vi steg in i köpcentrets svala hall, utanför var det väldigt varmt och för de flesta betydde det att man kunde sola. Jag var ett hopplöst fall då det gällde att bli brun, min hy förblev blek oavsett hur många timmar jag var i solen. Det var irriterande, eftersom killar föredrog tjejer som blev vackert bruna på sommaren.
”Jag gissar att du genast går din egen väg”, sa Aiden då vi kommit till kärnan av köpcentret. Jag tittade mig själv över axeln på alla lockande klädbutiker, shopping stod högst upp på min hobbylista efter att lyssna på musik.
”Vi ses om en stund”, sa jag med ett brett leende innan jag vände på klacken och banade väg till närmaste affär.
Accessoarer älskade jag allt från armband till mössor. Mitt hår förblev lika puffigt och vackert fast jag hade en mössa tryckt över öronen. Armband och halsband klädde mig också perfekt, men kjolar och klänningar höll jag mig flitigt undan från.
Jag strövade omkring vid klädernas mjuka tyg, jag hade varit idiotisk och inte tagit med mig mugglarpengarna som jag förtjänat under sommaren. Jag hade endast lite småmynt i mina fickor, så jag fick nöja mig med att välja ut kläder att köpa senare.
Min kompis Miranda från New York hade gett mig sin skateboard innan vi sagt farväl, vi båda var en skugga av pojkflickor. Vi gillade alltså att klä oss i jeans och munkjackor och åka omkring på skateboardar som mugglarbarnen. Fast vi gillade ju också killar och allting som hade med magivärlden att göra.
Magi var fascinerande och fantastiskt, det var aldrig att jag inte skulle bli förbryllad över vad magi kunde göra.
Fast något som mugglarna hade lyckats bra med var teven, internet och mobiler. Efter bara några dagar efter att jag fått min iphone hade jag blivit beroende. Mestadels för att jag redan var beroende av musik och min mobil underlättade lyssnandet. Jag behövde inte släpa omkring på mina skivor längre om jag skulle någonstans.
Spotify var min lifesaver.
”Henne då?” Jag snurrade runt på ställe då en hög killröst nådde mitt öra. Först trodde jag att det var Aiden som var tillbaka, men insåg snabbt att hans röst var mycket ljusare än så. Jag hade kommit ut ur den senaste butiken och var på väg mot rulltrapporna. ”Shit, hon såg oss!”
Jag höjde menande ögonbrynen mot killarna som stod och flinade som fånar mot mig. Båda var de medellånga, spinkiga och hade överlägsna flin klistrade i ansiktena.
Min senaste pojkvän hade varit som dem, en överlägsen egoist som satt på varje tjej som visade mer av sina bröst åt honom. Jag hade blint varit tillsammans med den tönten i över ett halvår innan jag förstått hur många han varit otrogen med. Hämnden hade dock varit ljuv och han hade befunnit sig på sjukhusflygeln med oförklarliga finnar över hela kroppen i över en månad.
”Ville ni nåt?” frågade jag och korsade armarna över bröstet med huvudet uppmanande på sned. Jag måste ha sett fårskalligt kaxig ut, men jag brydde mig inte.
Killarna stod lutade mot väggen intill Starbucks men rätade på sig då jag talade till dem och gick fram till mig.
Den längre av dem hade mörkbrunt hår, nästan svart som mitt och ljusbruna ögon. Håret var emellertid platt och framåtdraget precis som Aidens, fast killens var mer ostyrigt. Han hade en intensiv, men ändå barnslig, blick som säkert hade självsäkerheten att dra till sig flickor i min ålder. Han bar ett par lösa jeans och en grå munkjacka.
Den andra killen däremot hade ett mer uppnosigt uttryck fastklistrat i ansiktet än den mörkhåriga. Han hade lysande gröna ögon, så blont hår att det nästan såg vitt ut som omsorgsfullt var fixat rufsigt och uppskjutet i pannan. I öronen hade han svarta örhängen, han bar slitna mörka jeans och en vit skjorta som hängde löst utanför byxlinningen. Hans ögonbryn var mörka och käkbenen var fullt utvecklade efter puberteten.
Tanken på att han såg ganska bra ut sköt jag snabbt bort då killarna stannat framför mig.
”Hej på dig du”, sa den mörkhåriga killen med ett snett leende. ”Jag heter James.” Han räckte artigt fram handen mot mig och jag tog den misstänksamt i min. Jag litade inte på dem.
”Med din stil att döma är du inte en mugglare”, fortsatte killen. Jag stelnade reflexmässigt till innan jag hann hindra mig själv. Han var alltså trollkarl, gick han på Hogwarts?
”Som om min stil skulle avslöja min identitet”, sa jag utan att vara det minsta övertygad då jag lyckats samla mina tankar.
Killen skrattade ett lätt klingande skratt och skakade misstroget på huvudet. ”Du har rätt, min pappa känner din och han berättade att ni skulle flytta hit.”
”Din pappa?” frågade jag oförstående.
”Jag har en pappa”, skämtade James och jag himlade tillgjort med ögonen. Vilken uppblåst typ.
”Jaså? Det hade jag inte kunnat ana”, sa jag torrt och drog åt mig min hand då jag upptäckte att han fortfarande hade den i sin. ”Vad kan han heta om man får fråga?”
”Fråga kan du alltid, men om du får ett svar är det en annan sak.”
”Du kommer göra henne förbannad, Jamie”, sa den andra killen. Han hade en mörkare, hesare röst än James. Mognare på något sätt.
”Vem är du då?” frågade jag riktat mot den blonda killen. Han mötte min blick med dömande uttryck.
”Om du säger ditt namn kan jag överväga att säga mitt.”
En utmaning alltså, han hade utmanat fel tjej. Jag var en sån som aldrig sa nej då det gällde att bevisa någonting, han hade tur över att jag inte var på humör för att skämta.
”Faith Adams”, svarade jag lätt och slappnade av en nivå.
”Scorpius Malfoy.”
”Bra då har vi alla presenterat varandra”, flinade James. Jag vände bedrövat blicken mot honom, helst ville jag bara komma på en ursäkt för att slippa dem, men något sade mig att det inte lönade sig.
”Vem är din pappa?” frågade jag istället då han tidigare nämnt att hans pappa kände min. Varför hade han inte berättat det för mig? Nu var jag tvungen att utstå en släktutredning också.
”Harry Potter, de är tydligen arbetskompisar på ministeriet”, berättade James. Harry Potter? Som i den Harry Potter? Den legendariske Harry Potter? Motvilligt erkände jag för mig själv att det var coolt, min pappa kände Harry Potter. Betydde det att jag också gjorde det? Förmodligen. ”Vi ska på middag till er i morgon.”
Åh nej!
”Ska du börja Hogwarts?” frågade plötsligt Scorpius med ett tonfall som jag inte kunde urskilja som avsky eller nyfikenhet.
Jag hade fullständigt glömt bort att han stod där intill oss. Jag hade glömt bort att jag var i London och att det kryllade av mugglare omkring oss. Hur vågade vi stå och prata om magi här? Tänk om någon hörde oss?
”Ser ut som så”, muttrade jag. ”Vilken klass går ni på?”
”Jag går sista året, Scorpius på sjätte”, berättade James och knuffade lätt till den blonde i revbenen att han vek sig dubbelt. Killar.
”Jag ska döda dig”, pustade Scorpius och rätade på sig med en grimas.
”Det skulle allt din pappa gilla va.”
Scorpius stelnade till och var precis på väg att säga något men en sekund senare hade han redan sänkt blicken. Jag rynkade pannan, vad var det med hans pappa?
”Jag måste nog gå nu”, sa jag och drog mig diskret undan dem mot utgången av shoppingcentret.
”Visst, vi ses imorgon gullet!” flinade James och kastade en slängkyss efter mig. Barnsligt räckte jag ut tungan åt honom som svar innan jag försvann ur deras synfält.
Fint gjort Faith, riktigt moget.

Tror jag har en liten crush på Scorpius ;'
bevakar! :'D

Tack förl att du bevakar!

Den verkade bra... och det är den också!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Ojj tack så mycket!!
Förhoppningsvis kommer du att gilla fortsättningen också

Fortsätt vill veta mer!

Tack för din kommentar! nästa avsnitt bör komma idag om det inte kommer nåt annat i vägen

Vad bra!!!