Månkära (PG)

Hej alla!
För det första, ja, rubriken är felstavad och det är meningen. Mån-kära istället för månskära
Aja, här kommer alltså ännu en ff av mig c': Som en av mina läsare sa:
'Jag känner dig tillräckligt bra för att veta att du inte skriven en fanfiction utan ett gaypar.'
Så alla kära homofober där ute ombes redan nu att skaffa sig en hobby och sluta vara inskränkta idioter
klicka er härifrån ^.^

Rating: PG
Färdigskriven: Nej
Kapitel: 2 än så länge

Läsare från mina andra ff:s som kanske är intresserade:
SingWithIce
Freddelito
kitto
Andy Six
PPP
Majaluna
Anne Potter
Minihäst
Julia Ginny Potter
Noorkuu
Choppa
fashion7
HP_Maja
Fairy Tale
luna lovegood 21

...Insåg nu hur många läsare jag har, älskar er alla ♥ Förutom det har jag inte så mycket mer att säga, enjoy!

Kapitel 1
Jag ser honom knappt i mörkret, han sitter uppflugen i piskande pilträdet med huvudet i händerna. Pinnen som han använt för att trycka på knölen i stammen och få grenarna att sluta piska ligger slängd på marken bredvid trädet. Jag klättrar vigt upp i det och sätter mig tyst bredvid honom på den tjocka grenen. Han sneglar på mig, och hans ögon är rödgråtna och svullna.
– Ni vet, visst gör ni? Jag nickar tyst.
– Du har hållit det hemligt så länge, i två år har du känt oss och burit på en sådan stor hemlighet. Jag skakar förundrat på huvudet. Hur stod du ut? Han kryper ihop ännu mer, som om han helst av allt vill bli osynlig.
– Du förstår inte Sirius, jag har varit så rädd. Rädd för mig själv. Hans ögon blir blanka, och jag tar försiktigt hans hand.
– Det spelar ingen roll, ingen av oss bryr sig om ifall du är varulv eller inte. Vi kommer inte att lämna dig, det vet du väl? Du betyder alldeles för mycket. Han bara ser på mig, som om han inte riktigt kan förstå vad jag säger. Sedan omfamnar han mig hårt och jag känner hur hans tårar blöter ner min klädnad. Jag lösgör mig varligt ur hans grepp och bara ser på honom. I tystnaden är det som om något förändras mellan oss, och innan någon av oss har förstått vad som händer så kysser vi varandra. Han gör ett halvkvävt ljud som låter som en blandning av en flämtning och ett skratt, tar flätar in fingrarna i mitt hår och drar mig närmare sig. Sedan faller vi. Rakt ner i det mjuka gräset faller vi, och sedan ligger vi bara där och ser på stjärnorna som dyker upp på himlen. Månen är en smal skära och alla problem verkar så långt borta, han så nära.
– Den här kvällen är hundra gånger bättre än jag trodde att den skulle bli, mumlar han. Jag bara ler och låter mina läppar möta hans igen.

JAAAAAAAAAAA DU TAGGADE MIG ♥

Mwueehe, stolt över att vara din läsare! Detta är AWESOME, fortsätt baraaaaaa!!!

Skitbra du skriver ju jättebra

Bevakar

Så bra! Omg, har tappat talförmågan... *-* JÄTTEBRA! ♥

Åh, en sirimus... eller något, jag vet inte :s
Har varit ganska likgilltigt inställd till de två, men jag tror nog att den här kan bli en bra fic :d
Jag tycker att det här kapitlet var fint :3
Fortsätt så ♥ Vill också säga att jag uppskattar när du taggar mig i dina ficar :d så fortsätt med det

WOLFSTAR GAAH THANK YOU ♥
Remus och Sirius är typ mina favoriter, de är för söta tsm ♥
Älskar som vanligt hur du skriver, måste ha mer 83
Åh är helt mållös, wolfstar in my heart tack tack tack ♥
kram ^^

Tack tack tack tack tack *femtio år senare* tack tack tack tack för att du taggade mig!!!!

Kim Potter kanske vill läsa?

Nej tack men tack för taggen c: