På havets botten.

((Det är en undervattensvärld. Typ sci-fi Majaluna))

Havet hade varit hennes liv ända från födseln. Hennes föräldrar var marinbiloger och hade en egen båt med glasgolv. De ägde även flera våtdräkter för att snorkla och forska.
Aida drog handen genom det rödlockaiga håret och satte upp det i en hästsvans och de gröna ögonen kisade mot solens sken och hon lyffte ner sin vattenskoter och hon drog på sig våtdräkten medan hon nynnade glatt. Det här skulle bli en rolig dag.
Hon hängde på en syrgastub på ryggen medan hon satte sig på skotern och vred om nyckeln och åkte ut på vattnet. Lämnade huset bakom sig och fastlandet. Efter 30 minuter så slog hon av motorn och drog sig på masken och vred på tubens kran innan hon dök i.
Det blåa vattnet omslöt henne och diskar i regnbågens färger flydde från henne men snart kom de nära henne igen. Hon log medan hon sträkte ut handen och försökte smeka fiskarna men misslyckades.
Sakta tog hon sig ner och rynkade pannan. Långt där nere rörde sig något. Något stort men det rörde sig inte upp och det såg inte ut som ett djur. Sakta började hon simma längre ner för att kanske komma en närmare tit.
Ett skrikande tjut började ringa och hon satte händerna för öronen men det hjälpte inte. Hon ville skrika men det skulle göra så hon drunknade. Ögonen blev tunga och hon sängkte händerna och hon sjönk sakta ner till havsbotten. Skrikandet hade slutat.

Hon vaknade till med ett ryck. Satte sig upp men ångrade sig direkt. Hon mådde illa och hon hostade upp medn hon såg sig om. Rummet hade snäckskalsvita väggar och det kändes inte rätt. Hon suckade medan hon lutade sig tillbaka.
"Hallå?" Viskade hon medan hon försökte sätta sig upp igen men hon var för svag. Luften var tunn och hon frös så fruktansvärt.

Halloj Halloj, någon mall jag ska fylla i kanske?

Nej skriv på bara. Om man känner mig så tycker jag fruktansvärt illa om mallar. Baka istället in hhur du ser ut i texten. Som du läser en bok och inte en inköpslista

Okej!

(Kan inte du börja? Vet att du redan har gjort det, men ja... Har lite bråttom nu)

((Det är ju din tur)

okej, jag börjar, men innan jag gör det, ska jag skriva i jag-form?

((Helst inte skriv i h*n form alltså han eller hon))

Då kör jag i jag-form då

~~~

Jag såg på mina händer. Mina, Dr Darkins, händer som hade tagit hand om så många patienter genom åren. Nu var de fläckiga, fast det var de alltid å andra sidan. Jag strök den smutsiga handen genom mitt askblonda, stripiga hår och blev flottig på fingrarna. Jag suckade och tog ett fast tag om den gröna halskedjan som gått i arv så länge genom min släkt. Som alltid varit läkare. Jag ville aldrig bli det, men känslan av att hjälpa människor övervann rädslan för blod och öppna sår. Så lite tacksam till mina föräldrar måste jag vara.

~~~

((Skriver jag för kort eller dåligt eller inte som du tänkt dig?))

((Det jag menade skriv inte i jag form.XD skrev fel och han kanske är några år äldre än henne?))


Hon ramlade ur britsen med ett slaffs och hon tog sig till dörren men unde inte öppna den. Kodbaserat och hon slog med handen på den.
"ÖPPNA" skrek hon rassligt och hon lade hadnden mot halsen medan hon hostade upp vatten. Rummet var så kallt och hon rös till. En brika i rostfritt stål låg vid bänken och hon gick sakta fram till dem och stapplade till. Hon gep tag i bänken och darrade kraftigt

((Okok, ändrar :3))

Han såg på ståldörren. Den med koden som bara han kunde. Där inne låg en patient, och han visste inte om han var redo att möta henne eller honom. Han andades djupt. Han ska alltid vara redo. Och så slog han in koden.