School of Wolfhour [SV]

Titel: School of Wolfhour (Vargtimmens skola)
Språk: svenska
Rating: bestäm själv, kan innehålla skräck & erotik så jaa...
Genre: romantik, drama, spänning, äventyr, smått skräck kanske... mångfaldigt, innehåller inte bara magi från HP, utan även övernaturlighet och moderna teman
Kapitel: 1, kommer ut kapitel varje onsdag och lördag om det inte förekommer några undantag!

Okej, först av allt ni som har läst min första FF A Dragon's Tale kommer förmodligen att hata mig då jag inte har börjat skriva 2:a delen är, men jag har 0 inspiration till den berättelsen! Snälla hata mig inte! :'D MEN ni kanske vill läsa den här ist? prettypliiiis

Bra att veta om School of wolfhour
School of wolfhour är Californias motsvarighet för Englands Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Bortsätt från att ungdomarna får ströva fritt vid området LA under sina fria perioder och skolan i princip kan tolkas som ett barnhem eftersom barn med magiska förmågor blir förda dit om de blir föräldralösa.

Kort sammanfattning om handligen:
Paige Hale har bott hela sitt 16åriga liv på Wolfhour, eller i alla fall den delen av hennes liv som hon fortfarande minns. Hon kom till barnhemmet vid tvåårs åldern och har aldrig egentligen klagat över sin tid där, henne vänner och dem som hon ser som sin familj finns där. Fast hur blir det då den nyinflyttade Jane plötsligt försvinner och mystiske Derek börjar visa uppmärksamhet för Paige? Vad är det som håller på att hända på Wolfhour och varför är Paige plötsligt frustrerad över att veta vad som hände hennes föräldrar?

Okej, det där var officiellt den sämsta sammanfattningen någonsin, om den lockade några läsare är det ett mirakel X'D

Peeps som läste/kommenterat/gillat A Dragon's Tale, kanske vill ni checka in den här? :'
Hermione 1234
Choppa
Elixir
Trezzan
fashion7
Freddelito
BarnOwl98
Black forest
Alma123!!
Elzyii

Mycket kort Prolog:

"Tre...två...ett"
James stirrade intensivt på klockan med sina utstående, bruna ögon. Han var alltid lika entusiastisk då det gällde Wolfhour, som praktiskt taget betydde att en gång i månaden då det var fullmåne exakt klockan tolv - hördes ett rysande vargylande genom hela skolan.
De flesta antydde att ylandet endast var en inbillning eftersom myten har levt kvar enda sedan skolan grundades för tusen år sedan, medan andra ansåg att det fanns en varulv i närheten som signalerade någons död. Ändå hade aldrig någon hittat en död kropp efter Wolfhour.
Jag suckade tungt och lutade mig bakåt i den pösiga fåtöljen längst mot brasan i studenthemmet. Med blicken fäst på de varma lågorna lät jag vargens ylande skära genom kroppen på mig och orsaka att håret på armarna och mina orakade ben reste sig.
"Det var det", sa James aningen besviket över att ylandet redan hade avtagit. Jane satt hopkrupen i den andra fåtöljen mitt emot min. Hennes gråa ögon var vilt uppspärrade och jag var nästan säker på att hon skulle få blåmärken på knäna efter sitt krampaktiga grepp om dem.
"D-det d-där var l-läskigt", stammade Jane och blinkade till några gånger. Jag himlade med ögonen åt henne utan att kommentera hennes rädsla. Jag gillade inte Jane från första gången som jag mött henne en vecka tidigare. Jag tyckte hon var en högdragen typ som bara utnyttjade folk och det hade jag klurat ut efter bara en halvtimme i hennes närhet.
James tittade överdrivet beskyddande på henne där han halvlåg i soffan med benen över min bästa vän Catherines famn. Jag utbytte en äcklad min med Catherine.
"Hur kan ni människor bo här då den där vargen ylar varje fullmåne?"utbrast hon och tittade på var och en av oss i rummet.
"Man vänjer sig", mumlade jag oberört. Det var sant, man vande sig. Förresten hade ylandet blivit mer som en vardaglig sak för mig redan efter fjorton år på samma ställe.
Jane stirrade surmulet på mig men svarade inte. Istället ställde hon sig trotsigt upp och gick till dörren ut.
"Vart ska du?" frågade genast James och vände på huvudet mot Jane. Hon stannade mitt i dörröppningen för att ge James ett varmt, falskt leende.
"Jag kommer snart tillbaka", sa hon och stängde sedan dörren efter sig.
Men hon kom aldrig tillbaka.

The names remind me of teen wolf....
Men såklart jag läser.

Hahahah namnet Derek - ja, men bara för att det är speciella namn som passar till speciella karaktärer. Karaktären i denna ff kan inte heta exempelvis Charlie för det skulle bara vara mindfuck. Och Hale som efternamn är bara awesome, om Hale ens är hennes efternamn... who knows...

Såklart jag bevakar, din skrivarförmåga vill man ju inte missa ^^ längtar efter mer ♥

OK so, jag tänker försöka läsa den här. Because I'm SUCH a great fanfic-reader.

Alex done. *peace out*

hahahaha taaaaack för de värmande orden min vän ♥ ;'D



OUH SHIIIT srsly?! nu blev man ju nervös X'D niiiice att du vill läsa iaf min gooode vän ;' ))

Bevakar C: Kommer nog inte kommentera så mkt, men läser gärna

Fett spännande!!!
Läser/bevakar/Lyssnar vad som helst! Helt grymt!

jaaa äntligen en ny ff av dig! hurra hurra hurra!!!!!

Maaaah tack för ert stöd och kommentarer! :'D här är första kapitlet då, tänkte bara påminna er om att det är amerikansk kultur - vilket betyder att det inte är som på Hogwarts

Kapitel 1

En vecka efter Janes mystiska försvinnande var lågan fortfarande i brand. Mugglarpolisen hade granskat området kring Los Angeles tre gånger, ministeriets män hade gjort sitt bästa för att hjälpa dem, men ingen hade hittat så mycket som ett hårstrå från henne.
Lappar med hennes namn, beskrivning och en tydlig bild hade satts upp vid varje hörn i skolan och över hela Los Angeles.
Jag hade hoppats på att allting skulle återgå till det normala efter några dagar, men utredarna från ministeriet kom över oss som gamar med frågor.
”Är du riktigt säker på att hon inte sa vart hon skulle?” frågade utredare mr Jones för miljonte gången av mig. Jag hade pratat med sammanlagt tio utredare, varav fem hade frågat exakt samma frågor. James och Catherine hade inte blivit överfallna med frågor, det var bara jag. Jag som inte ens hade gillat Jane.
”Nej”, sa jag med så artig ton som jag kunde, fast jag kunde känna raseriet bubbla inom mig. ”Kan jag gå nu?”
Mr Jones krafsade slarvigt ner något på pergamentet innan han knyckte ihop det med en snabb sväng med sin trollstav. Sedan kunde han titta upp för att möta min blick med ett falskt leende.
”Självklart”, sa han och jag plockade upp min väska från grusmarken för att försvinna in i skolbyggnaden.
Jag skyndade mig iväg så att mr Jones inte skulle hinna ställa mig några fler frågor. Om de ville ha reda på något värdefullt kunde de väl lika väl lägga upp videokameror över området för att bevaka vartenda steg vi tog.
Enda sedan legenden Harry Potter hade förgjort Du-vet-vem i det andra trollkarlskriget hade allting förändrats. Över ett decennium utan någon som helst större fara inom magivärlden hade åtminstone vår existens av någon anledning börjat följa efter mugglarvärlden.
Förstås var vi fortfarande lika noggranna med att inte visa vår civilisation för mugglarna, men saker som mobiler och datorer var faktiskt ganska vanligt för oss.
Eller kanske var det bara School of Wolfhour som var beroende av den nyliga elektroniken. Jag kunde inte föreställa mig ett liv utan min Iphone, det var hundra gånger mer behändigt än att skicka ugglor som tog flera dagar att få svar på.
”Där är du!” utbrast Catherine lättat då jag dök upp från trappan till tredje våningen. Catherine slängde sitt långa, lockiga blonda hår bakom axlarna och log mot mig.
Hon var inte alls som mig, killarna på både internatet och för övrigt i skolan kastade alltid efterlängtade blickar efter henne. Jag var bara Paige, hennes ointressanta kompis.
Jag log tillbaka som svar på hennes lättnad. Ibland var det ett under att vi var kompisar, Catherine kunde lätt bli en av de mest populära på skolan, om det inte hade varit för mig. Fast då jag nämnde saken skrattade hon bara åt mig, fast jag förstod att hon visste vad jag menade. Att jag hade rätt.
Avundsjuka var något som jag var bra på att dölja, men hade svårt för att undvika. Jag var alltid avundsjuk på någon, det var som om en förbannelse hade lagts över mig. Vart jag än gick var jag alltid den andra personen, den som ingen egentligen brydde sig om.
”Yo Cath!” Den som inte hade hört Christoffer Scotts röst eka genom hela korridoren var antingen döv eller dum.
Det fanns en i varje skola, killen som alla suktade efter och som visste att han var född att vara populär. I just min skola råkade det vara Christoffer Scott, kapten för quidditchlaget och balkungen. Han hade mörkblont, perfekt hår som hängde honom halvt i ögonen, havsblåa ögon och ett förtrollande leende.
Alla var kära i honom och de som han ville ha, fick han.
Förutom mig.
”Vad vill du, äckel?” fräste Cath och vände genast bort blicken då Chris banade väg genom elevmassan i korridoren. Allas ögon var vända mot oss nu och jag kände en plötslig impuls om att behöva gömma mig, men Cath höll mig tillbaka med ett stadigt grepp om min väskas rem.
”Äckel?” sa han med låtsas kränkt röst innan ett självsäkert leende sprack fram på hans läppar. ”Kom igen sötnos, jag vet att du gillar mig. Ju förr du accepterar det, desto tidigare kan vi ha se-”
Räddad av klockan.
Ett iskallt, skärande ringande ljud gick genom de vita slitna väggarna och jag gav mig genast iväg med ett hårt grepp om Caths handled innan hon han överväga att drämma till Chris. Jag hade ingen lust att prata med fler människor på grund av en incident. Ärligt talat hade jag ingen lust att prata alls.
”Jag hatar honom, jag hatar honom, jag hatar honom!”
Catherine upprepade meningen om och om igen ända tills vi hade tappat bort Chris helt och hållet. Vi hade samma lektion, försvar mot svartkonster, på femte våningen.
Jag hade hoppats på att sista året skulle bli mer som en semester jämfört med femte året då det var G.E.T-år, men som vanligt hade jag haft fel. FUTT-året var värre än värst och då hade vi bara haft skola i två veckor.
”Jag fyller snart år”, sa jag då vi steg in i det väl belysta klassrummet och satte oss ner vid våra vanliga bänkar längst bak till höger.
”Herregud, du har rätt!” utbrast Cath. Jag bad en tyst bön som tack för att hon slutade tänka på Chris, det var helt uppenbart att hon gillade honom. Fast vem kunde klandra henne? ”Du blir myndig! Precis som Simon, nu är det bara jag och James som måste vänta i två månader.”
”Men det går snabbt”, tröstade jag. ”Och det är ingen stor grej egentligen.”
”Skojar du?” Catherine stirrade på mig som om jag inte vore klok. Hennes långa ögonfransar hånade mig och jag var tvungen att sänka blicken till väskan för att låtsas leta efter min fjäderpenna fast den redan fanns på pulpeten. ”Du blir myndig, Paige, myndig! Vet du vad det betyder? Du får komma och gå fast det är utegångsförbud på skolan, du får spöktransferera dig, använda magi när du vill och bäst av allt – du får gå på bar med Simon.”
”Man måste vara 21 för att slippa in på bar.”
”Inte med falskt-ID!”
”Men jag ser ju ut som en fjortonåring.”
”Gör du väl inte”, försäkrade Catherine med ett menande leende. ”Du är söt, precis som jag!”
Jag suckade tungt och funderade än en gång över varför jag och Catherine var vänner. Vi hade ingenting gemensamt. Hon var utåtriktad och vågade flirta med killar – jag var blyg och gjorde alltid bort mig fast jag inte gjorde något.
Inse sanningen Paige, du är ett missfoster.

~~Wolfhour~~

Försvar mot svartkonst lektionen gick relativt snabbt, vi gick endast igenom några grundbesvärjelser från tredje året. Efter det hade jag trolldrykskonst tillsammans med James, vi hade grupparbete vilket i praktiken betydde håltimme.
Läraren i trolldryckskonst var usel, en gammal tant med krokig rygg som alltid somnade vid katedern. Det var nog därför som alla hade ett U i ämnet och valde att fortsätta studera det efter fjärde året. Ingen behövde anstränga sig och proven var lika lätta som att öppna en dörr – bokstavligen.
”Varför behövs det tre grodlår till drycken?” frågade James innan han gäspade stort och lutade sig bakåt i stolen. Biblioteket var det tystaste och mest fridfulla stället på hela skolan. Det var nog därför som jag gillade att vara där och inte behöva tänka för ett tag – eller bara sitta och tänka.
”För att det finns för mycket idioter i världen som kommer på mer idiotiska frågor”, muttrade jag med ansiktet begravt i en av böckerna om avancerade trolldrycker.
Fast jag inte såg honom kunde jag föreställa mig minen som han gjorde mot mig. James var storväxt, bredaxlad och perfekt slagman för skolans quidditchlag. Han hade lika bruna ögon som sitt hår, käkbenen var tydligt synliga och han såg inte det minsta ut som en 16åring. Eller snart 17åring.
”Kan vi inte-” innan jag ens hann fundera på att fortsätta meningen hade ett par armar slagits om min hals och täckte min syn. Klumpigt slog jag ut med armarna i ett försök att få bort personens grepp om mitt huvud. Jag kunde inte ens öppna munnen för att säga åt honom att släppa mig, jag var verkligen patetisk.
”Mycket roligt, Simon”, sa jag bistert då han hade släppt taget om mig.
Simon damp ner på stolen bredvid mig med ett brett, roat leende på läpparna. Simon var den äldsta från mitt studenthem med fyra månader. Han betedde sig förstås inte som en myndig, mogen kille, utan mer som en liten unge som tappat sitt lördagsgodis.
”Vad du var tjurig idag då”, sa Simon utan det minsta sympati. Han drog handen genom det som han kallade för hår, men som jag och Catherine ansåg vara snaggad svart stubb. ”Jag tänkte bara informera mina kära rumskompisar om att det är nytt-år-igen-fest i helgen.”
”Vilket kreativt namn, var det Chris som kom upp med det?”
”Nej, det var faktiskt Hannah”, svarade Simon på James sarkastiska tonfall. ”Fast Chris var ju med Hannah igår … så förmodligen var det hans hjärna som kom på namnet.”
”Äger han ens en hjärna?” mumlade jag mest till mig själv.
”Jag älskar din inställning till allting Paige.” Simon log brett mot mig och klämde lätt om min axel innan han försvann igen. Simon var en av de få elever på skolan som kunde vara kompis med vem han ville utan att någon ifrågasatte eller ens dömde honom.
”Fest, huh”, sa James med en lätt suck då Simon försvunnit bakom hörnet ut ur biblioteket. ”Undrar vad som händer den här gången.”
Jag ryckte uttryckslöst på axlarna till svar. Förra gången hade varit en ren katastrof för min del, jag hade tappat bort Catharine efter fem minuter, lyckats fälla min drink över hela mig och blivit utskrattad av Chris hemska killgäng.
Jag hade lovat mig själv att aldrig någonsin göra samma sak igen, men mina instinkter sa åt mig att sluta drömma.
”Har du lektion efter det här?” frågade James istället då han förstod att jag inte var på humör för att prata om fester.
”Trollformellära, men efter det är jag ledig resten av dagen”, svarade jag lätt och lutade huvudet i händerna.
Jag drog boken som James höll i händerna mot mig och började läsa.

~~Wolfhour~~

Studenthemmet var till min lättnad tomt då jag steg in genom trädörren. Jag visste att Simon hade runläror med Catharine och förmodligen var James någonstans med quidditchlaget.
Utmattat kastade jag min adidas axelväska på soffan intill brasan och gick sedan till det lilla köket vi fyra delade på. Vi hade kommit på ett enkelt system för att hålla vårt så kallade hem någorlunda i skick. Jag hade hand om städningen av vardagsrummet och korridoren som ledde till vart och ett av våra sovrum. Simon och James handlade ifall det behövdes, bland annat till helgerna då vi inte fick mat på skolan och Catherine diskade.
Jag drog upp dörren till det lilla kylskåpet för att ta något att äta medan högen med läxor väntade på mig. Skolarbetet var egentligen det enda som jag hade, det var det enda som jag ärligt kunde konstatera att jag var bra på. Resten var bara … menat för mig att misslyckas med.
Efter att ha granskat det lilla innehållet som fortfarande fanns i kylskåpet bestämde jag mig i alla fall att strunta i det lilla mellanmålet och ta hand om läxorna istället. James och Simon hade inte hållit sin del av avtalet.
Jag satte mig ner vid köksbordet med böckerna utspridda på bordet, att göra läxorna lockade inte direkt det heller. Fast det gjorde det egentligen aldrig, jag intalade alltid mig själv att jag behövde det. Fast vad var meningen med en utbildning om jag ändå skulle dö om några decennier?
Efter att ha kämpat igenom veckans läxor i två timmar small jag igen den sista boken och lutade mig tungt bakåt. Jag kunde behöva en god nattsömn efter det här.
Snabbt rafsade jag ihop mina saker och försvann in i korridoren för att droppa av väskan i mitt rum. Jag kunde lika bra göra min dagliga joggingtur vid stranden istället för att vänta på att de andra skulle komma och göra mig sällskap.
Mitt rum hade sett ut på samma sätt enda sedan jag flyttat in för ungefär sju år sedan, eller var det sex år? Jag hade aldrig egentligen varit en stor fantast för matematik.
Sängen var en 120 cent bred mjuk sak som var min absoluta favoritmöbel på hela studenthemmet. Jag sov alltid lika bra när jag låg i den sängen. Intill den fanns mitt lilla, vita nattduksbord som stod bredvid det stora fönstret som vätte mot Los Angeles stad. Om jag riktigt kisade kunde jag se skymten av Hollywood-skylten, eller i alla fall delen av slutet. På andra sidan om rummet vid den vänstra väggen fanns min extremt stora garderob, fastän jag var impopulär var jag klädgalen, och bredvid garderoben fanns mitt överfyllda skrivbord.
På dörrens baksida hängde en helbilds spegel som jag fann mig själv stirra i. Min blick var tom, med mina noggrant inramade gröna ögon som stirrade tillbaka på mig. Jag lät handen gå genom mitt mörkbruna hår då jag upptäckte hur smutsigt det var.
Av någon anledning hade jag inga problem då det kom till pengar, då barnhemmets ansvariga hade hittat mig inlindad i en filt utanför deras dörr hade det följt med en kod till mitt bankvalv som varit fyllt med pengar. Jag klagade förstås inte över det, men jag hade inte berättat det för någon. Inte ens Catherine.
Snabbt bytte jag om till springkläder som bestod av shorts, topp och en grå hoodie.
Det varma solskenet slog som vanligt mot mitt ansikte då jag steg ut genom fönstret från rummet. Jag gillade inte att använda dörren, jag hade ingen anledning om varför, det bara kändes konstigt.
Just därför var det en fördel att vi hade vårt hem på högsta våningen och mitt fönster var precis under taket. Jag kunde lätt smita ut om jag ville och gå över taket till brandstegen.
Till min förvåning fanns det knappt någon på stranden, endast några barnfamiljer som lekte vid vattnet. Förmodligen berodde det på Janes försvinnande, de flesta var väl rädda att någon annan skulle försvinna.
Jag skakade av mig den hemska tanken medan jag lät Simple Plans låtar dunka i öronen på mig istället. Jag sprang alltid bättre då jag lyssnade på musik, min kropp hängde bättre med och jag kände mig effektivare.
Först hade jag tänkt ta min vanliga rutt förbi alla beachhouses till den sista starbucks som man kunde se från strandkanten, men jag fortsatte istället vidare mot piren.
Det var mitt första misstag.
Solen höll sakta på att gå ner och skuggorna växte sig mörkare, större och till min rädsla – läskigare. Jag stannade med andan i halsen då jag var några meter ifrån piren. Svetten rann ner för min panna och jag kände mig nöjdare än någonsin över att jag hade orkat springa hela vägen. Vattnet skvalpade lugnt mot strandkanten och jag kunde inte låta bli att bli fascinerad över hur vackert det var.
Jag älskade Los Angeles, jag älskade värmen, människorna – till och med mugglarna, det var mitt hem, fast jag inte direkt kände mig välkommen ibland.
Mitt andra misstag den kvällen var nog min nyfikenhet och att spellistan på min Iphone tog slut.
Då musiken sakta hade dött ut i öronen på mig drog jag ut hörlurarna ur öronen och var precis på väg att lägga den på replay då jag hörde röster.
Först var det som ett oklart mumlande, men då jag vände hela uppmärksamheten mot rösterna kunde jag urskilja att det var en man och en kvinna.
Min mun gapade öppen då min blick fångade dem, mannen höll upp kvinnan mot betongväggen under piren med bara en hand. Kvinnan försökte inte ens vrida sig ur hans grepp, istället talade hon med honom, precis som om hon inte kunde känna någon smärta från hans hand.
Plötsligt gav han ifrån sig ett läte som lät som ett vagt morrande. Hjärtat stannade i bröstkorgen på mig och jag skyndade mig att hoppa i säkerhet bakom en stor sten intill betongväggen.
Mitt tredje misstag.
Precis som jag kikade fram bakom stenen såg jag det, kvinnans ansikte förvreds i en ilsken grimas, jag kunde se fyra vassa tänder sticka ur hennes mun. Hennes ögon lös av en stark, röd nyans som ingen kunde missa.
Mannen visade inget tecken på rädsla, istället besvarade han hennes grimas med att öppna sin egen mun i ett svagt morrande. Jag kunde inte se några vassa tänder i hans mun, eller så var jag för paralyserad för att kunna upptäcka det.
Hans ögon var inte röda, de var av en iskall, blå färg som fick mitt blod att frysa till is i ådrorna. Idiotisk som jag var hade jag lyckats glömma trollstaven i väskan också, jäkla idiot Paige!
Min kropp reagerade innan min hjärna och jag tappade plötsligt balansen och ramlade bakåt då kvinnan knuffade undan mannen med sådan kraft att han var på väg att åka ner i vattnet. Ingen var kapabel till sån kraft utan magi, vad var det som hände?
Skräckslaget lyckades jag snubbla upp på fötter och springa för allt vad de bar mig. Jag brydde mig inte ens om att vända på huvudet för att se ifall de hade upptäckt mig eller att mina ben gav vika för varje steg jag tog.
Allting jag kunde se framför mig var deras glödande ögon.
Fast det var inte det värsta. Jag hade känt igen kvinnan, det var Jane.


------------------------------------------------------------------------------------
So that's kind of it! Lämna en kommentar så jag vet vad ni tycker