PRS MELLAN LUNA_RAV OCH PRUTT

Hej Luna_rav, här är tråden. c:

Namn: Indira Anthonya Bottomley "Indie"

Ålder: Obestämd, tonåring. 14-16 typ. :3

Kön: Kvinna

Art: Människa

Familj: Hon har ett par yngre syskon, tvillingarna Nyx (5) och Abraxas (5) samt två äldre syskon, Igraine (17) och Brian (19). Hennes föräldrar Ophelia och Alberic avled vid ung ålder i en bilolycka, och hon bor tillsammans med sina syskon i en liten lägenhet. Tyvärr trivs hon inte speciellt bra och längtar till sin artonårsdag, så hon kan flytta ut.

Bästa egenskap: Envis, kämpar för att uppnå sina mål och få sin vilja igenom.

Sämsta egenskap: Hon fattar ofta dåliga beslut, och även om hon vet att det är fel kan hennes envishet driva besluten framåt.

Personlighet: Hennes riktiga jag är begravt inom henne efter hennes föräldrars död. Egentligen är hon varm, djup, kreativ och omtänksam. Hon var en underbar människa, helt enkelt. Den nya Indie är annorlunda. Musiken är hennes liv, att sjunga är lika viktigt för henne som luften hon andas. Nu har hon även blivit väldigt populär och hon uppskattar det verkligen, så för att passa in ännu mera har hon blivit riktigt dryg, en riktig fjortis. Hon behöver något speciellt för att gräva fram det fina som en gång fanns.

Utseende: Hon liknar väldigt mycket på Lux från Life Unexpected.

Igraine och Brian satt tillsammans i soffan. De kollade på film. Självklart hade inget bett mig att komma med, och nu då de såg mig var det ingen som makade på sig för att jag skulle kunna sitta ner. Nej, så var det. Jag var perfekt till att vara barnvakt brukade de säga, antagligen för att slippa av mig. Jag lade armarna i kors över bröstet och tog ett bestämt steg fram till min syster.
"Det är din tur att passa Nyx och Abraxas", började jag. "Och försök fan inte komma med några undanflykter, jag är upptagen och de klarar sig inte för sig själva."
Jag vågade aldrig stå upp mot Igraine, så även den lilla kaxighet som kikade fram bakom hörnet gjorde mig stolt.
"Jag tänker inte komma med undanflykter", svarade hon lugnt och ryckte på axlarna. "Om det är det du vill höra, kan jag lika gärna säga att jag har jobb att göra och pengar att tjäna, saker du aldrig skulle klara av. Ska du fortfarande äta vår mat, sova i vår säng och använda upp vårt varmvatten får du hjälpa till som alla andra."
Snopen drog jag mig tillbaka och lufsade till Nyx och Abraxas sovrum. Lyckliga satt de och lekte med gamla kramdjur, helt ovetande om hur situationen verkligen var. Jag hade inte hjärta att berätta att vår familj så småningom skulle splittras, de skulle eventuellt hamna i fosterhem och ja, allting skulle förändras. Ibland ville jag bara rymma iväg och ta dem med mig. Jag skulle kunna säga att jag var deras mor och vi skulle vara helt oberoende av de andra. Det var min dröm, min livsglöd. Om några år var jag arton. Då kunde allting reda upp sig.
Jag satte mig på sängkanten och började leka med Nyx långa fläta som vilade på ryggen. Irriterad ruskade hon på huvudet.
"Sluta, Indie, jag leker nu!"
Lätt besviken lämnade jag dem i fred och tog upp min gamla barnbok ur hyllan. Med ens fylldes jag av härliga minnen, minnen av mina föräldrar...

|| Där kan finnas stavfel då jag skriver med ett helt och hållet nytt tangentbord, fingrarna glider. D: ||

Andy struntade i sin pappa och gick förbi honom. Han satte sig ner på en stol och hans pappa kom fram till honom.
"Du vet att de andra redan väntar på dig utanför, träna sen kan du ta det lugnt om du så gärna vill." sa han och Andy muttrade.
"Du ska inte säga till mig vad jag ska göra, okej?" sa Andy men följde hans pappas order och gick ut ur huset. Det var mörkt ute och man såg månen gnistra sina vita strålar ut över den svarta himlen och stjärnorna. Han såg vita varelser springa runt omkring honom, slå på plankor, varandra och allt de kunde komma i närheten av.
Han kände plötsligt ett hårt slag i ryggen och flinade. Han vände sig om och blockerade nästa slag med armen. Egentligen brukade det inte vara så många ute under den här delen ut av natten, men antagligen ville folk ändra sina vanor till det nya året. Andy sparkade killen i magen utan något motstånd och killen ramlade försvarslöst ner på marken som flera andra ungdomar gjort. Även om det här bara var träning för att göra dom starkare var det visst flera där som tog det på blodigt allvar.
Men, sånt var livet, man slås, sover, slås, sover, så fortsätter det typ hela tiden, i alla fall för Andy. Det var många vuxna vampyrer som absolut inte ville att deras barn skulle ut och slås, förhoppningsvis inte bryta några ben. Men Andys pappa hade alltid tyckt att han skulle ut och slås, och Andy säger inte emot, han säger aldrig emot någonting. Så var det inte med Amy, hon kunde nästan göra vad som helst när hon ville men de enstaka gånger hon inte får något hon verkligen vill lägger hon sig ner på marken och börjar grina som den bebis hon är. Andy var jävligt irriterad på henne och skulle nog alltid vara det.

[Lugnt, vet hur det kan vara c: Hur tycker du dom ska mötas senare?]