Tårar har jag några kvar

Titel: Tårar har jag några kvar
Författare: Absolut inte jag Hehe
Rating: PG-10 tror jag...
Språk: Svenska
Färdigskriven: Nej
Handling:
Zoe Carter ska börja på Hogwarts men av någon konstig anledning så undviker alla henne.
Samtidigt hatar hennes pappa henne.

Kapitel 1
Det var dagen innan 1 september. Pappa satt i en fåtölj och läste tidningen. Han grymtade till lite då och då men det var det enda som hördes i huset. Jag hostade till bara för att få min pappas uppmärksamhet. Han tittade irriterat upp och jag blev med ens ängslig.
- Jo, började jag.
Han fortsatte kolla mig intensivt in i ögonen. Jag tog ett djupt andetag och frågade:
- Hur ska jag ta mig in till King's Cross imorgon?
- Det är inte mitt problem, svarade han argt och fortsatte att läsa i tidningen.
- Nejdå, jag är bara inte din dotter, mumlade jag.
Det var ett stort misstag att säga det för plötsligt vrålade pappa:
- Du är INTE min dotter och det ska du inte glömma!
Tårar började att droppa ner för mina kinder och jag rusade upp för trappen och smällde igen dörren som ledde in till mitt rum. Tårarna fortsatte att strömma i oändlighet.

Lite kort kapitel men, men. Hoppas det duger
Kom gärna med kritik.

Åhhh, fortsätt!

såå bra fortsätt

Tack för alla positiva komentarer
Här kommer andra kapitlet

Kapitel 2
Klockan 07.00 ringde min väckarklocka och jag flög upp ur sängen. Dagen innan hade varit en katastrof. Pappa hade blivit galen igen och jag hade somnat till gråts. Sakta gick jag ur sängen och började gå mot dörren. Jag behövde en dusch.

Det varma vattnet strilade sakta mot min ömma leder. När varmvattnet började att ta slut gick jag ut ur duschen och tvärstannade framför spegeln. Igår hade mitt hår varit mörkt brunt men idag var det gyllene brunt. Det var väll ljuset eller någonting som spökade. Efter att jag torkat mig och bytt om till ett linne och ett par jeans gick jag ner med min koffert till hallen. Pappa hade ännu inte gått upp vilket var skönt. Jag skulle börja storgråta om jag såg honom igen.
Det var mörkt i köket när jag kom in och när jag kollade i fönstret så såg jag att det var dimmigt och att det när som helst skulle börja regna.
Frukosten bestod av något gammalt tort bröd och lite fil. Inte så mättande efter en dag utan middag. Men det hade varit värre. Efter att borstat tänderna beslutade jag mig för att direkt gå till King´s Cross.
Jag satt och knöt mina svarta converse då jag hörde trappan knarra. Instinktivt förberedde jag mig för en ny utskällning, men den kom aldrig.
Med skrovlig röst viskade pappa:
- Spring igenom väggen mellan perrong 10 och 9.
Jag svarade inte utan tog tag i min koffert och min handväska och öppnade dörren. Jag ångrade mig direkt och vände mig om. Mina ögon var som smala sträck och sen sa jag argt:
- Jag hoppas du hamnar i helvetet när du dör!
Sen rusade jag ut i dimman.

*bevakar*

MER!!

Tack för dom fina kommentarerna.

Kapitel 3
Jag traskade vidare på Londons gator. Det var kallt och fuktigt ute. Min axel gjorde ont och jag skulle säkert få träningsvärk imorgon.
Väl inne på King`s Cross Station gick jag in i en affär och köpte vatten sen började jag gå mot perrong 9 och 10. Jag ångrade mig direkt, pappa ville säkert bara se min död. -
-Springa in i en vägg, det var de dummaste jag har hört, tänkte jag.
Ungefär tio meter bort stod en ordningsvakt och jag klampade dit.
- Ursäkta mig men vart ligger perrong 9 3/4? frågade jag.
- Idiot, fräste han
Jag tog det som ett nej och gick vidare. Om bara mamma hade varit här. Hon hade vetat precis eftersom hon var häxa. Men bara en pappa som inte brydde sig om mig och dessutom var mugglare fanns i mitt liv. Jag HATADE honom.
Mina steg styrdes automatiskt mot perrong 9 och 10.
- Varför? frågade jag mig själv.
Några meter framför mig gick två flickor och en mamma och pappa. Dom småpratade och skrattade. Jag fick tårar i ögonen och det gjorde ont i bröstet.
- Mamma, vart finns perrong 9 och 3/4? frågad en av flickorna.
Jag spetsade öronen.
- Vi är strax där, svarade mamman.
Jag klampade vidare efter dom och min axel värkte. Tillslut var vi framme vi perrongerna 9 och 10.
Dom grupperade sig och mamman och den och yngsta flickan började springa mot väggen. Ena sekunden var dom nära att krascha i väggen och andra sekunden var dom borta. Pappan och den äldre flickan sprang också igenom väggen.
Tillslut bestämde jag mig. Jag tog ett djupt andetag och sprang mot väggen och beredde mig på den värsta kraschen.

Blev inte så nöjd med kapitlet men, men.

jag tycker att det var SUPER BRA

låter bra, skriv mer

Tack för kommentarerna

Kapitel 4
Jag väntade på kraschen. Det kom ingen krasch. Var jag galen?

Jag öppnade sakta ögonen och såg ett stort blodrött lok med metallbokstäver där det stod Hogwartsexpressen. Jag hade kommit rätt eller så var jag galen? Jag nöp mig i armen och kom i underfund med att jag hade kommit rätt, eftersom det gjorde ont. Sakta gick jag mot tåget, förbi dom gråtande föräldrarna och förbi familjen som hade hjälpt mig. Tårarna försökte pressa sig fram men jag pressade dom tillbaka. Om jag grät nu skulle jag bara ha några tårar kvar. Jag skrattade, det var alldeles löjligt. Det var ju klart att det hela tiden producerades nya tårar. Jag skakade av mig tanken och gick på tåget.
Äntligen skulle jag komma till mitt nya hem.

Lite kort kapitel men jag är just nu sjuk så jag orkar inte riktigt koncentrera mig

super bra
krya på dig