Magic hunters (Prs)

Ett roll mellan mig, Aia och 5_lollipop_5.

Mallförslag:
Namn:
Ålder:
Kön:
Utseende:
Magiskförmåga: Hahaha, x) visste inte vad jag skulle döpa den här till.
Bakgrund&Personlighet:
Övrigt:

Blir det bra tror du? Bör vi har något mer i mallen?

EDIT: Insåg precis att rubriken kanske var något missledande. o.0 x)

Det blir perfekt.

Namn: (Åh, att det alltid tar så lång tid...) Anneli Hunter
Ålder: 16 år
Kön: Kvinna
Utseende: Brunt lockigt hår och grå ögon. Mer kommer senare.
Magisk förmåga: Har krafterna av elementen (kan skapa eld, vind, jord och vatten) +snö (som Elsa i Frost)
Bakgrund & Personlighet: Är dotter till kungen i landet (om det är ok), men han har helt övergett sin dotter när han fick veta om hennes magi, eftersom han leder utrotningen av magiska personer. Han låtsas inte om att hon finns, så hon har levt ensam och isolerad sedan hon var två år. Därför är hon väldigt självständig och kaxig. Hon är modig och våghalsig och hamnar ofta i trubbel.
Övrigt: Ingen vet om att landet har en prinsessa.

Namn: Alayne Bloodlock.
Ålder: 17 år.
Kön: Kvinnligt.
Utseende: Alayne har lätt rött hår som är slitet, rakt och når henne ned till bysten. Hennes hy är ljus men inte blek. Ansiktet är rund och hon har höga kindben. Ögonen är gröna, mandelformade och omringade av långa mörka ögonfransar. Ovanför ögonen finns ett par välformade ögonbryn som är något mörkare än hennes hår. Näsan är liten, en potatisnäsa och munnen har fylliga, ljusrosa läppar.
Alayne har en nätt kroppsbyggnad och är ca 170 cm. Hon har långa armar och ben. Händerna är små med långa fingrar och fötterna är långa och avlånga. Hon har diverse ärr på kroppen efter livet hon levt men har också ett brännmärke på axeln, likaså har hon märket av en tjuv inbränt på handleden.
Magiskförmåga: Synsk och hör en kvinnoröst gråta då någon av hennes blod dör.
Bakgrund&Personlighet: Alaynes mor dog i barnsäng och Alayne växte upp med sin mormor. Hennes mormor var en bra kvinna som använde sig av ”förbjudna” läror för att hjälpa andra. Likt Alayne var hennes mormor synsk, en gåva som endast går till kvinnorna i deras släkt men använde sig också av olika smörjor och drycker som hon talade trollformler över för att få magiska förmågor vilket hon också lärde Alayne. Då Alayne fyllde tolv år anklagades hennes mormor för att vara en häxa och blev bränd. Enda anledningen att Alayne inte blev bränd med henne var för att en av hennes mormors kunder och vänner låtsades att Alayne var hennes dotter. Efter det levde Alayne ute på gatorna.
Övrigt: Rollas.


[ledsen för att det tog lite tid. C:]

[Gör inget. Vill du börja eller ska jag?]

[Du får gärna börja, vet inte riktigt ännu vart jag skulle börja om jag började. x) ]

[Ok!]

Anneli slängde ner några äpplen och en brödlimpa i sin ryggsäck som låg öppen på sängen. Sedan rusade hon till sin garderob och slet ut alla plagg hon hade, tre stycken. Hon stod inte ut mer. I 14 långa år hade hon levt inlåst i det här tornet, men i natt skulle hon ut, hon skulle rymma från slottet. Hon sköt ut en slingerväxt från hennes öppna handflata som fångade upp hennes mössa som låg på den slitna bokhyllan. Slingerväxten tillhörde jord, ett av hennes element. Hon var en av dem, de som hennes far jagade och mördade. I början hade hon varit rädd för sin kraft och använde den inte, men nu var kraften som en del av henne. Hon slängde ryggsäcken över axeln och öppnade fönstret. Det var långt till marken och en bit bort stod ett träd precis vid muren. Det fick bli slingerväxten igen. Den slingrade sig runt en gren och Anneli kastade sig i lianen för att sedan slungas upp i trädet. Hon klättrade fram till muren, såg till att vattnet i vallgraven flyttade på sig och hoppade ner. Sedan sprang hon, så långt bort från slottet och staden som hennes ben kunde bära henne. Hon var fri!

Alayne drog ned huvan över huvudet. Hon gillade inte blickarna som männen gav henne i den här delen av staden. Om sanningen skulle fram gillade hon inte tanken på att befinna sig i en stad över huvud taget eftersom chansen att någon skulle se henne var så mycket större. Inte för att hon direkt trodde att hon var en ökänd brottsling men trotts det hade flera affischer med hennes namn satts upp i hennes hemstad som nu låg långt bakom henne. Tanken fick det att klia där hennes nu läkta brännmärke som hon skymde med ett gammalt tygstycke som en gång varit vitt men övergått till en mer brungrå färg.
Hungern rev i hennes mage och hon tryckte sin ena hand in i den för att försöka dämpa dess ljud men misslyckades. Istället drog hon av sig sitt ränsle och letade fram några örter som hon började att tugga på. Smakerna spred sig i hennes mun men även om de dämpade hungern, släkte inte örterna hon hittat den. Istället drog dofterna ifrån ett värdshus i henne och med vattnade mun hittade hon till dess dörr. En stund tvekade hon invid ingången. Hon var desperat men hon hade inga pengar eller något annat att byta med i vilket fall inte ännu. Istället för att gå in fortsatte hon sin väg, djupare in i staden, fortfarande med sitt ansikte dolt i hopp om att finna en marknad eller något annat tätbefolkat ställe där hon kunde skaffa sig mat eller några mynt.

När Anneli hade gått i tre timmar skymtade hon en liten by bakom träden. Eller, den var inte så liten, men mycket mindre än huvudstaden som hon hade sett från sitt tornfönster. Skulle hon våga sig in i byn? Ingen visste ju ändå att hon var en prinsessa, att landet hade en tronarvinge. Hon följde stigen in i byn och fortsatte sedan på en liten kullerstensgata mot torget. Två pojkar stod under ett träd vid vägkanten och stirrade på henne med stora ögon. Uppe i trädet hängde en fin röd drake.
"Kan frun hjälpa oss att ta ner våran drake?" frågade den lite äldre pojken.
"Javisst!" svarade Anneli och ställde ner sin ryggsäck mot trädstammen. "Men jag är inte någon fru."
Hon började klättra upp mot draken och när hon fick tag i den slängde hon ner den till pojkarna.
"Tack!" ropade de och rusade iväg neråt gatan. Till sin fasa såg Anneli att pojken som hade kallat henne för fru höll hennes ryggsäck i handen.
"Ge tillbaka den!" skrek hon efter honom, men försent. Han och den andra pojken hade redan smitit in i en gränd och försvunnit ur sikte. Arg och besviken på sig själv började hon klättra ner från trädet.

Alayne gick inte långt innan två pojkar sprang rakt in i henne. Hon föll till marken med en duns och kände och hörde hur hennes handled knäcktes då hon försökte ta emot sig själv. Ett gnyende for över hennes läppar men de båda pojkarna försvann utom synhåll lika snabbt som de uppenbarat sig. Kvar bredvid henne på marken låg en ryggsäck.
”Är du okej, miss?” frågade en mans röst och Alayne tittade upp.
Fortfarande låg hon på marken och höll om armen, handleden med sitt märke skyddande emot kroppen. Som svar fick mannen en svag nickning även om hennes ögon tårades av smärtan tills en liten tår föll över och rann nedför hennes skitiga kind.
Mannen som såg ut att vara medelålders med grått skägg och lika grått hår räckte ut en hand för att hjälpa henne upp men av instinktivt ryckte hon sig istället bakåt. Alayne hade lärt sig att inte lita på män utan tog istället och tag i ryggsäcken som låg bakom henne för att sedan kravla sig själv upp.
”Jag är okej, Sir”, sade hon bestämt men bet sig sedan hårt i läppen för att inte låta honom veta hur illa det var även om det syndes tydligt att hon hade ont.
Hon inväntade inget svar utan började istället röra sig så fort hon kunde ifrån mannen.

[C:]

När Anneli hade kommit ner från trädet hörde hon klapper av hovar mot kullerstenarna och gömde sig kvickt bakom trädet. Två män med svarta rustningar red längs vägkanten och spanade. När de kom fram till trädet hörde Anneli att de spikade fast ett papper på det. Hon tryckte sig mot stammen. Soldaterna var redan här. När de hade ridit iväg slet hon åt sig pappret, som var en efterlysning på henne, och sprang vidare. Inte mot torget mer, utan utåt mot slumkvarteren.